Jag vaknade supertidigt i morse. Så som jag brukar göra när det gör ont i hela kroppen och det inte går att sova vidare. Homeopatdoktorn säger att jag har dålig syreförsörjning och att blodflödet blir orörligare när jag ligger och sover om natten. Jag påstår att jag har inflammation i hela bäckenet eller ryggskott i sidan. Kiropraktorn påstod att det är belastningsskada.

Uppochnervända världen, som i en spegelbild

Jag vet inte vem som har mest rätt men det gör i alla fall så himla ont så jag inte kan sova ordentligt. Nu när jag äntligen fått stopp på elstötarna i vänsterbenet med hjälp av sifrol-pillren så kan jag inte sova på grund av värk. Det tar tydligen aldrig slut. Jag är glad att jag fått tid hos ms-doktorn den 11 november. Innan dess skall jag ha skickat ett brev till honom. Jag skrev ett brev för en vecka sedan, men som fortfarande ligger opostat. Det onda ändrar sig hela tiden. Ena morgonen gråter jag vid frukostbordet över hopplösheten och nästa morgon är jag pigg som en lärka. Jag vet inte vad det beror på att jag reagerar så olika dag för dag. Jag brukar kunna hålla humöret uppe men när det blir alltför illa så är det svårt.
Men det finns en stor fördel med att inte kunna sova. Jag kan helt ostörd ligga och fundera över allt möjligt. Jag minns en intervju med Lasse Lönndahl. Jag tror den var från i somras. Han berättade att när han ligger vaken på nätterna så sjunger han igenom alla sina låtar. Jag gör precis detsamma. När jag 1974 flyttade till Göteborg kom jag med i Bohus nation. Där sjöngs det snapsvisor och Bellman och en massa annat. Och jag sög in. Vi hade alltid sjungit hemma men inte sådana texter. Mamma sjöng mycket och gör det fortfarande. Så på nätterna ligger jag och repeterar. Jag har sjungit mig igenom Den rike kronofogdens fem verser många gånger och Ruben Nilssons berättelse om åkare Lundgrens sista färd och mängder av snapsvisor. Ibland funderar jag över vad jag skall hitta på härnäst. Planera nya projekt är bland det roligaste jag vet.

Plötsligt kom jag på ett superbra förslag i morse. Jag skall skriva ner allt som mamma berättar så klart.
När klockan blev elva och jag visste att mamma hade besök av hemtjänsten så ringde jag. När inte hemtjänsten är där ligger mamma oftast och sover. Hon svarade ”hallå” som vanligt. Inte nummer eller namn, bara ”hallå”. Jag fick igång henne riktigt bra. Hon berättade om den där gången då hon fick busskörkortet. Jag vet att mamma tog busskörkort i samband med att hon var inkallad på övning i Skövde med bilkåristerna för sådär femtio-sextio år sedan. Men mammas berättelse skiljde sig ganska mycket från min version av den historien. Hon berättade det som vi gör när vi skall berätta den dröm vi drömt under natten, som om det hänt alldeles nyss. Detaljerna hänger liksom inte ihop.
I början när vi knappt förstod att mamma blivit senil så försökte vi alltid rätta hennes berättelse till vad vi ansåg vara sant. Men så sa en kvinna inom hemtjänsten att mammas berättelser är hennes sanningar. Det finns ingen anledning att ändra på det. Tänk så skönt att slippa ändra på mammas sanningar. Att övertyga mamma att det hon säger är helt fel kändes alltid så jobbigt tyckte jag. Nu vet jag bättre och lyssnar med stor nyfikenhet till mammas berättelser. De är många och samma flera gånger, för hon minns aldrig vad hon nyss berättat. Men det gör att samtalsämnena aldrig tar slut och det blir alltid lika överraskande och intressant.
Nu har jag plockat fram en MP3-spelare som jag haft liggande i gömmorna länge. Jag skall spela in mammas berättelser. Sedan skall jag skriva ner dem och göra en bok där jag skall komplettera med mina sanningar. Men det brådskar för nästa år fyller mamma 100 år och åren kan ta snabbt slut, även för mamma.