Hela dagen gick utan att jag lyckats få fram penslar och färg. Det är tungt att köra igång målningen när jag hållit upp ett tag. Tja, det är tungt med det mesta som jag hållit upp med ett tag. Det bästa är att aldrig hålla upp utan bara köra på, i samma spår alla dagar. Men hur kul är det? Jag måste ha omväxling också. Med risk att falla ur spår. Med almanackan styr jag min vardag. Allt måste vara inplanerat med fasta rutiner. Visst låter det bedrövligt trist att behöva vara så bunden vid fasta rutiner. Jag är som en gammal moster. Men om jag tänker efter så gäller det nog de flesta. Tänk alla de som går till samma arbetsplats alla dagar. I flera år, gör man samma saker på samma plats, träffar samma människor och äter oftast på samma restaurang.  Jag minns en gång för länge sedan när jag lyssnade på ett föredrag av Bi Puranen. Hon berättade om alla intressanta artiklar hon skrivit. Där satt jag och tänkte: jag skriver revisionsrapporter om samma sorts granskning till samma företag varje år. Jag såg redan då hur inskränkt det var. Min almanacka fylldes även då med allt som jag skulle göra. Det bara fortsätter. Jag är på spåret och slipper tänka. Jag slipper att hitta på vad jag skall göra. Det är redan färdigplanerat.

Annette Westberg

Så var jag iväg på yogan i går kväll. Jag har missat två veckor på grund av förkylning och Stockholmsresa. Och jag lovar det kändes. Jag förstår inte hur folk kan klara sig utan att träna. Allt kändes stelt i kroppen. Anette hade förstått att många varit sjuka och ville bättra på vårt immunförsvar. Vi började med andningsövningar, långa ända ner i nedre maggropen och sedan kort eldandning. Inte stressandning, som ju rör sig uppe i bröstet, utan eldandning, som går ända ner i magbottnen, fast fort fort. Som från ett trögstartat lokomotiv till ett som kommit igång. Kraftfull andning, annars gör det ingen verkan. Vi riktigt pumpar in syret i kroppen. Vi sitter i skräddarställning och fortsätter i den ställningen med ryggflex. Vi tar tag med händerna i den främre foten. På inandning drar vi fram överkroppen, höjer bröstet fram och uppåt och på utandning faller vi bakåt och kutar med ryggen. På så sätt böjs ryggraden. Jag känner hur stel jag är i ryggraden. Vi håller på i några minuter och byter sedan övning till att röra överkroppen i sidled. Händerna håller vi på axlarna med armbågarna horisontellt rakt utåt sidorna. I allt snabbare takt rör vi huvud och armbågar bak och fram. När vi andas in för vi vänster armbåge bakåt och höger framåt. Vid utandning gör vi tvärtom. Vi växlar i takt med kraftig andning. Varje gång har vi ungefär 10 st olika övningar. Anette är fantastisk på att se till att vi får den omväxling vi behöver för att det skall bli lika intressant att komma varje vecka.

På väg – långt bort                   Storlek: 100×100 cm                       Pris 3.200:-

Under en och en halv timma håller vi på. Omväxlande med vila och olika övningar som utförs med hjälp av kraftig andning. Det är helt otroligt vad man orkar med hjälp av andningen. Jag klarar det mesta. Kundaliniyogan är lite jobbigare än mjukyogan som jag går på på torsdags förmiddagarna. Och så är det mindre snack om meditation i kundaliniyogan. Jag är mer för träning än meditation, men tycker det är mysigt med båda. Därför går jag två gånger i veckan.
Idag är det tomt i min almanacka. Förutom målningen som jag har inskrivet. Ingen träning. Nja, det blir nog inte så bra. Jag har precis bestämt mig för att det får bli ett pass med mina tjusiga pumpstavar. Det gäller att hänga i så man inte tappar humöret. Må så gott alla ni som kämpar på med ert.

Det var inte lätt, men det gick. I min almanacka står det, att jag varje måndag klockan 12 skall vara på vattengympan. Det var bara det att för ett par veckor sedan var bassängen avstängd. Det var för mycket baciller däri. Jag blev riktigt glad över att jag slapp åka iväg. Och måndagen därefter blev jag superförkyld, så då var det bäst att stanna hemma och kurera sig. Idag fanns inget att skylla på. Men jag hade inte lust. Det är ofta så att jag inte har lust innan jag kommer iväg. Det räcker med ett par veckors avbrott, så har jag ramlat ur spår. Jag läste GP i sängen och åt frukost i morgonrocken. Jag kände mig superseg. Jag funderade: kanske hade inte förkylningen gått helt över. Och så blir jag så slut efteråt. Då blir hela dagen förstörd. Vad har jag att göra i eftermiddag som är viktigt? Jag försökte hitta skäl till att slippa vattengympan. Klockan närmade sig halv 12 och jag visste att jag måste bestämma mig nu. Jag satte mig i soffan. Fortfarande klädd i bara morgonrocken.

Seläter brygga

För när jag känner mig så där olustig då har jag svårt för att få på mig kläderna direkt på morgonen. Jag tittade på klockan. Förstod att det snart var kört. Att komma i bassängen när alla redan börjat är inte min grej. Komma sent kunde jag göra som ung. Inte nu. Jag har börjat gilla att alltid vara ute i god tid så här på äldre dar. Jag tror det har med min dåliga balans att göra. Kommer man för sent så ser alla på en. Ser man dessutom ut som ett fyllo, ja då är man körd ur det sociala. Man har liksom inget gratis nu. Som ung kunde man skoja bort det, men inte nu. När jag tänkte på hur skämmigt det skulle bli, så blev det fart. Snabbt på med kläderna och ut till bilen med den sedan förra veckan färdigpackade badväskan. Jag peppade mig genom att upprepa: skynda, skynda, inte för sent, inte för sent. Jag kom i tid. Jag låste snabbt in mina kläder i skåpet och skyndade mig in i duschen. Jag hann t.o.m simma ett par varv innan gympan startade. När det kör igång känner jag mig glad och pigg. Glad över att jag tog mig i kragen och kom iväg och nöjd för att jag lyckades starta veckan med ett träningspass. När jag är som piggast under gympan tänker jag: idag är det måndag, i morgon är det yoga liksom på torsdag. Kanske kan jag trycka in en promenad med mina nya fjädrande träningsstavar på onsdag och fredag. Det skulle sitta fint. Jag avslutar vattengympan med bubbelbad och hasar mig sedan upp ur vattnet och in i duschen. På ostadiga ben går jag ut till bilen och kör hemåt. Alldeles slut. Det är inte bra med förkylning och avstängd bassäng och februarilov och allt annat man kan hitta på för att slippa träna. Och det är inte bra att inte träna. Det går liksom runt runt. Att inte träna innebär att jag blir olustig och trött och  får ingen entusiasm till allt det där roliga som jag vill göra. Och gör jag inte det där roliga så klarar jag inte alls att träna. Jag måste ha roligt inne emellan för att orka med det där jobbiga, att träna. Balans kallas det- balans i livet. Jag hade önskat att jag tänkte så tidigare i livet. Då hade jag nog aldrig fått MS. Men bättre sent än aldrig.

En vecka före Fampyran var slut skickade jag ett meddelande till MS-centrum på Sahlgrenska sjukhuset. Det hade sköterskan bett om. Jag loggade in på hemsidan www.1177.se/Mina vårdkontakter – Neuromottagning Sahlgrenska med min digipass. Det var inte alls enkelt så här första gången. Eftersom Fampyra inte godkänts av Landstinget så kan den inte lämnas ut på Apoteket, Jag måste själv påminna om och hämta ut på sjukhuset.

Fampyra 10 mg

Knäppt, eller hur? Men det är väl värt besväret. Jag bor ju så nära. Det hade varit ännu mera knäppt om jag hade bott i ex. Strömstad.

Så jag åkte upp till Sahlgrenska på torsdag förmiddag vid 10-tiden.
Jag gick in i MS-teamets korridor. Jag kollade in skyltarna utanför dörrarna. Namnet som jag letade efter var sköterskans. Det fanns ingenstans. Så plötsligt kommer hon gående i korridoren och jag viskar lite högt, så hon hör mig. Hej, jag skall hämta Fampyran. Det visade sig att hennes rum var det första i korridoren och det hade jag helt missat. Jag trodde hon satt längre in. Hon bad mig sitta ner i väntrummet. Hon skulle gå och hämta burkarna. Snart kom hon tillbaks och visade mig in i sitt rum. Hon ursäktade att hon inte riktigt mindes och frågade efter mitt personnummer och namn. Vi pratade lite snabbt om hur jag tyckte att pillren  funkade. Jag knallade nöjd ut ur rummet med åtta burkar Fampyra-piller. Varje burk räcker till en vecka. Jag kände mig riktigt rik när jag gick. Jag träffade en kvinna i väntrummet, som också har MS. Hon frågade vad det var för medicin, som jag fick. Hon såg hur nöjd och glad jag var. Hon tar sprutor som skall fördröja utvecklingen av sjukdomen. Hon berättade att hon har så starka biverkningar att hon inte kan leva ett fullvärdigt liv. Usch, så jag kände igen hennes ord. Jag minns den tiden. Fast jag stod ju inte ut mer än några korta veckor innan jag bestämde mig för att det där var inget för mig. Jag blev både virrig och ”influensasjuk”. Det är över 15 år sedan nu. Precis i början när stoppmedicinen hade kommit ut. Jag lämnade mitt visitkort och bad henne gå in på min hemsida. Jag berättade att där finns att läsa om allt jag har för mig. Jag ville att hon skulle förstå att det finns andra hjälper. Men det är ju alltid riskfyllt att vända läkarna ryggen och bestämma sig alldeles själv som jag gjorde. Man blir ensam. Jag blev utslängd kan man säga. De gillade inte att jag visste bäst. De ville att jag skulle följa deras idéer. Men jag mådde så himla dåligt under den där tiden. Ingen vet hur det blivit om jag tagit sprutorna. Ingen vet om jag hade varit på något annat sätt. Men jag är glad över att det blev som det blev. Jag lever ett fantastiskt lyckligt liv. Och har så himla mycket kul.

Jag har precis återkommit hem från en repetition av Teater Kattmas teaterföreställning ”Alla har Fel”. Det är en helt fantastisk föreställning. Vår regissör Hans Sjöberg är superproffsig på att skriva bra manus. Jag blir alldeles betagen av orden som sägs av de olika sådespelarna När söta lilla Vickan rullar fram i sin rullstol och säger att hon tror på det hennes farmor säger. Vad säger din farmor? Att jag är bra, att jag duger som jag är. Den här måste alla se. Alla ni som är intresserade av människor. Som berörs av hur olika människor kan vara. Hur olika vi kan se ut. Så olika vi kan och inte kan och ändå duga.
Så här lyder pressreleasen:

Teater Kattmas nya uppsättning ”Alla har fel!” är skrämmande aktuell. Där finns tiggarna på gatan, bilarna som brinner i förorten och de funktionsnedsatta som är utgifter mer än de är människor.
”Alla har fel!” är en föreställning i åtta scener – två filmscener och sex teaterscener.
Vi får följa med på en resa genom en brinnande, ond värld, som går vidare in i en absurd, svart komedi där allting vänds i sin motsats och som avslutas i en aning om vad som trots allt får oss att välja livet. Det blir en del tårar och vrede, men också många skratt.
Teater Kattma arbetar integrerat med skådespelare med och utan finktionsnedsättningar. I ”Alla har fel” medverkar 21 skådespelare – professionella, amatörer, rörelsehindrade och icke rörelsehindrade. En majoritet av de medverkande är ungdomar från Unga rörelsehindrade och Riksgymnasiet. ”Alla har fel” är skriven och regisserad av Hans Sjöberg, professionell dramatiker och regissör sedan 30 år och tidigare teaterchef på en länsteater.
Kalla Faktas nya avslöjanden i ”Avslag till varje pris” skulle kunna vara manus till en av scenerna i föreställningen – en konsult som åker omkring och lär handläggare hur man kan avslå stöd till utsatta människor!
Men det är för sorgligt och absurt. Det måste finnas något hopp.

I ”Alla har fel!” ser vi in i värld som liknar vår och det är ett samhälle som håller på att falla isär. Föreställningen ställer många frågor och vilka svaren är får ni vara med och formulera efter att ni har sett föreställningen.

Manus & regi – Hans Sjöberg.
Skådespelare – Inger Jonsson-Fredriksson, Marie Anthony, Annelie Ericsson, Anni Fogelberg, Hans Sjöberg, Astrid Steen, Victoria Arwidsson Ramse, Andrea Knutsson,
Sofia Andersson, Gustaf Gyllensand, Mikaela Skoog, Pernilla Thörnbring, Björn Poulsen,
Viktoria Andersson, Maria Nordbladh, Andreas Hane, Therese Olsson, My Gustavsson,
Britt-Marie Skogh-Dave, Kristina Kindberg och Lina Dalnäs Lyckhage.

Titti Tindvall -TacT Grafisk design & fotografi

Föreställningar :
Dalheimers hus, Slottskogsgatan 12, Göteborg – 18:00 8/3, 19:00 17/3, 16:00 30/3, 19:00 31/3, 16:00 6/4, 19:00 7/4.
Gatuscen Mötesplatsen, S:a Allégatan 1b,Göteborg – 16:00 16/3, 18:00 22/3, 17:00 23/3.

Info-biljetter – Teater Kattma 070-6336704, teaterkattma@telia.com www.teaterkattma.se

Projektet genomförs i samarbete och med stöd av VG regionens kulturnämnd, GIL, Unga
Rörelsehindrade, DHRG, Göteborg & co, Dalheimers hus och ABF.
  Ni är hjärtligt välkomna!   

                                                          Ni är hjärtligt välkomna!

Oj, oj så förkyld jag är. Det är inte alls kul. När jag med min MS får förkylningar så får MS-kroppen ett övertag. Det är som om MS-tröttheten slår klorna i en och all balans som fanns där, fast den inte var särskilt bra tidigare heller, verkar vara helt borta. Kroppen liksom bara välter. Två dagar har jag bara legat i sängen. Att behöva gå upp toaletten är som ett helt dagsverke. Jag var jätteorolig för att det skulle stranda i ett skov, så jag ringde till vårdcentralen och frågade om de skulle kunna ge mig penicillin. Men jag fick till svar att penicillin hjälper inte mot virus. Nu verkar förkylningen vara på återgång ändå. Det har liksom lossnat. Huvudet får bättre plats i yttersvålen och näsan har börjat rinna. Tänk, jag har inte varit sjuk på flera år. Jag brukar alltid säga att jag blir aldrig sjuk. Förr var jag alltid så rädd för att träffa förkylda människor. Jag har fortfarande i gott minne en av de senaste skoven jag haft. Vi kom hem från Irland och jag var superförkyld. Jag satt på Sahlgrenska på akuten i sex timmar och kom ut med penicillin. Men det var för sent. Skovet hade redan satt i gång. Jag tappade funktionen i armar och ben. Efter ca 14 dagar brukar skoven alltid mojna. Det kan bli några rester kvar. Jag tror att det är en av de resterna som finns kvar i mitt vänstra ben fortfarande. Ett minne från Irlandsresan. Det är ok. Man vänjer sig vid allt.

Mamma

När jag låg där i förmiddags och funderade så tänkte jag på min lilla mamma. Hon säger alltid att hon inte är ensam. Hon säger att hon mår så bra. I helgen blev även mamma förkyld. Jag hoppas att hon inte har det lika jobbigt, som jag tycker att jag har det. När jag frågar så är allt alltid så bra. Hon är så nöjd. Ja, ja, jag får väl tro på det då. Men det är svårt att förstå. Mamma växte upp med fyra syskon på en bondgård. Mamma har berättat att de hade långt till skolan och att morfar ibland körde dem med häst och vagn när vädret var alldeles omöjligt. Alla barnen hjälpte till mycket på gården. Mamma hade hand om hästarna. Efter skolan måste hon se till att de får mat och vatten. Ända sedan mamma gifte sig med pappa och de flyttade in i ett tvåvåningshus tillsammans med pappas bror och mammas syster, som också var gifta med varandra. Så mamma har haft många omkring sig. Mamma hade fem barn att ta hand om och i våningen ovanför hade mammas syster två barn. Vi var alltså nio personer som bodde tillsammans under min uppväxt. I över fyrtio år hade hon barn att ta hand om. Min minsta syster flyttade ner till mig i Göteborg i mitten av sjuttiotalet. Sedan var mamma och pappa ensamma kvar där hemma. Och förra våren dog pappa. Sedan i mars är det bara mamma kvar. Om hon nu ligger där och är jätteförkyld, då kan hon väl inte vara så himla nöjd egentligen. Usch, vad skall man göra när man som jag bor 20 mil bort. Det går ju inte att sticka över en stund på dagen. Jag tänker på att mamma har så lite stimulans. Det gör att hon blir mer och mer glömsk eller dement heter det nog. Hon ”gick på” hemtjänsten en morgon och berättade att hon blir av med pengar. Jag visste att det skulle hända en dag för hon hade berättat det för oss tidigare. Hemtjänstkvinnan var alldeles ifrån sig. Jag lugnade med att vi väntat på att de skulle ringa och att vi vet att mamma säger så när hon rört bort sina pengar. Hon har alltid haft dem liggande löst i handväskan. Nu hade jag ju köpt en handväska med bara ett fack, men det hjälpte inte. Det är som det är. Man får ta varje sak som dyker upp vart och ett för sig. Jag längtar till sommaren. Då kan vi vara där längre tider. Nu får jag hand om min förkylning.

Klockan fem över åtta ringde telefonen. Det var samordnaren för hemtjänsten. En av hennes underordnade hade varit hos mamma och hade berättat att mamma sagt att ”någon tar alla mina pengar”. Mamma var lika uppriven när vi var och hälsade på senast. Då hade också någon tagit alla hennes pengar. Vi plockade fram handväskan och där låg ”alla hennes pengar”. Hon hade rafsat så kraftigt i handväskan att hon dragit sönder fodret. Jag köpte en ny handväska med bara ett enda fack inuti. Jag slängde den gamla väskan ovanpå en av mammas garderober. Ifall frågan skulle dyka upp om var den gamla tagit vägen. Den nya väskan såg nästan likadan ut och mamma märkte inte att jag bytt ut den gamla. Men nu var det samma visa igen. Jag lugnade hemtjänsten med att vi nästan hade väntat på det telefonsamtalet. Vad gör man? Det enda jag kan göra är väl efter vad jag förstår, varna de i omgivningen som skulle råka illa ut om de inte vet att mamma är senil. Jag tänker på hur jobbigt alla de har det som arbetar med sådant här alla dar. De har det inte lätt.

På väg – långt bort

Klockan halv elva skulle jag träffa arbetsterapeuten på handikappcentrum i Mölndal, tillsammans med en man från Autoadapt, som har hand om installationen av en rullstolslift. Vi resonerade fram och tillbaks. Jag har en Volvo V50 och den är aningen för liten. Bara 4 cm ovanför den nedfällda rullstolen. Ville jag ha det så? PUH, skall jag behöva byta bil igen. Den här köpte jag ju förra året efter att jag bestämt att jag ville ha in en rullstol i bilen. Och så är den för liten. Jag måste ta av fotstöden och armstöden och sitsen och fälla ned ryggstödet. Sedan går den in, men det är knappt. Killen på Autoadapt skall höra av sig efter att han kollat om liften och rullstolen får plats. Det vore så mysigt att kunna åka in till stan och handla på ett självständigt sätt. Den lilla elmoppen som jag har är ju för tung så då måste jag alltid ha med min man och han tycker inte det är så kul att göra allt det där som jag gillar. Så jag får vänta ett tag. Väntar man på något gott, så…………

Så var det vattengympan nästa. Klockan 12 började den. Varje måndag. Det är en fantastisk träning. Vi är uppemot 20 damer och två herrar i 65-70 års åldern som gympar till ungdomsmusik i 32-gradigt vatten. Idag tyckte t.o.m tränaren att det var väl ungdomligt, lite väl mycket disco. Nästa gång kommer hon kanske med lite mer svängig musik. Varje gång jag är där så försöker jag att simma så där runt 100 meter. Det är viktigt. Jag minns så väl när pappa en gång med stor besvikelse i rösten sa, att han inte klarade att simma längre. Jag vill att det skall dröja länge än. Mitt vänstra ben är inte till särskilt stor hjälp men det går ganska ok ändå.

Målarkurs på VSA

På hemvägen for jag förbi VSA på Karl Johansgatan. Jag fick veta att Natalia skall starta en ny målarkurs den 13 februari. 500:- för medlemmar och 900:- för icke medlemmar kostar 10 gånger. Rena reapriset så jag hoppade på det. Nu börjar min almanacka fyllas med bra grejer en stor del av våren. Jag har vattengympa på måndagar, yoga på tisdagskvällar och torsdagsförmiddagar och målarkurs på torsdagseftermiddagar och teaterrepetition en gång per vecka fram till premiären den 8 mars. Jag skall ha utställning av mina målningar 15-30 mars med vernissage den den 15:e klockan 11-16 och inför den skall mycket hinnas med. Det är stora fågelmålningar som visas i Kulturhuset Vingen i Amhult strax bortom gamla Torslanda flygplats. Det skall bli otroligt spännande att visa upp målningar i ett så stort rum. Jag hoppas alla ni kommer. Det är långt dit ännu, men skriv upp det i er almanacka redan nu – hoppas jag. Välkomna!!!!!!!!!!!