Oj, oj så förkyld jag är. Det är inte alls kul. När jag med min MS får förkylningar så får MS-kroppen ett övertag. Det är som om MS-tröttheten slår klorna i en och all balans som fanns där, fast den inte var särskilt bra tidigare heller, verkar vara helt borta. Kroppen liksom bara välter. Två dagar har jag bara legat i sängen. Att behöva gå upp toaletten är som ett helt dagsverke. Jag var jätteorolig för att det skulle stranda i ett skov, så jag ringde till vårdcentralen och frågade om de skulle kunna ge mig penicillin. Men jag fick till svar att penicillin hjälper inte mot virus. Nu verkar förkylningen vara på återgång ändå. Det har liksom lossnat. Huvudet får bättre plats i yttersvålen och näsan har börjat rinna. Tänk, jag har inte varit sjuk på flera år. Jag brukar alltid säga att jag blir aldrig sjuk. Förr var jag alltid så rädd för att träffa förkylda människor. Jag har fortfarande i gott minne en av de senaste skoven jag haft. Vi kom hem från Irland och jag var superförkyld. Jag satt på Sahlgrenska på akuten i sex timmar och kom ut med penicillin. Men det var för sent. Skovet hade redan satt i gång. Jag tappade funktionen i armar och ben. Efter ca 14 dagar brukar skoven alltid mojna. Det kan bli några rester kvar. Jag tror att det är en av de resterna som finns kvar i mitt vänstra ben fortfarande. Ett minne från Irlandsresan. Det är ok. Man vänjer sig vid allt.
Mamma
När jag låg där i förmiddags och funderade så tänkte jag på min lilla mamma. Hon säger alltid att hon inte är ensam. Hon säger att hon mår så bra. I helgen blev även mamma förkyld. Jag hoppas att hon inte har det lika jobbigt, som jag tycker att jag har det. När jag frågar så är allt alltid så bra. Hon är så nöjd. Ja, ja, jag får väl tro på det då. Men det är svårt att förstå. Mamma växte upp med fyra syskon på en bondgård. Mamma har berättat att de hade långt till skolan och att morfar ibland körde dem med häst och vagn när vädret var alldeles omöjligt. Alla barnen hjälpte till mycket på gården. Mamma hade hand om hästarna. Efter skolan måste hon se till att de får mat och vatten. Ända sedan mamma gifte sig med pappa och de flyttade in i ett tvåvåningshus tillsammans med pappas bror och mammas syster, som också var gifta med varandra. Så mamma har haft många omkring sig. Mamma hade fem barn att ta hand om och i våningen ovanför hade mammas syster två barn. Vi var alltså nio personer som bodde tillsammans under min uppväxt. I över fyrtio år hade hon barn att ta hand om. Min minsta syster flyttade ner till mig i Göteborg i mitten av sjuttiotalet. Sedan var mamma och pappa ensamma kvar där hemma. Och förra våren dog pappa. Sedan i mars är det bara mamma kvar. Om hon nu ligger där och är jätteförkyld, då kan hon väl inte vara så himla nöjd egentligen. Usch, vad skall man göra när man som jag bor 20 mil bort. Det går ju inte att sticka över en stund på dagen. Jag tänker på att mamma har så lite stimulans. Det gör att hon blir mer och mer glömsk eller dement heter det nog. Hon ”gick på” hemtjänsten en morgon och berättade att hon blir av med pengar. Jag visste att det skulle hända en dag för hon hade berättat det för oss tidigare. Hemtjänstkvinnan var alldeles ifrån sig. Jag lugnade med att vi väntat på att de skulle ringa och att vi vet att mamma säger så när hon rört bort sina pengar. Hon har alltid haft dem liggande löst i handväskan. Nu hade jag ju köpt en handväska med bara ett fack, men det hjälpte inte. Det är som det är. Man får ta varje sak som dyker upp vart och ett för sig. Jag längtar till sommaren. Då kan vi vara där längre tider. Nu får jag hand om min förkylning.