Jag lyssnade på ett föredrag om spasticitet igår. Jan Lycke från Sahlgrenska Universitetssjukhuset talade om de olika medicinerna man kan ta för att slippa spasticitet. Bl.a Elisabeth Schyum berättade om sitt liv med MS och hur hon hanterar sin spasticitet. Spasticitet är vanligt hos de som skadats av MS, stroke, CP och en del andra sjukdomar. 17000 svenskar lider av MS. En av de vanligaste symptomen är muskelstelhet som ofta leder till obehagliga spastiska kramper. 60 % av alla MS-skadade har mer eller mindre spasticitet.  Lycke berättade också om alla biverkningar, yrsel, förvirring, depression, illamående, torr i munnen, leverpåverkan och diarré. Jag tyckte nog han glömde viktökningen. Alla medicinerna påverkar också muskulaturen och urinblåsan och alla ger trötthet. Jag har provat fyra olika mediciner och tycker att jag lyckats pricka in alla biverkningarna. Ja, levern vet jag inte om den påverkats. Jag har tagit pillren tills jag känt biverkningen. Sedan har jag slutat och sökt vidare. Jag har skrivit en hel del  om det tidigare i min blogg som ni kan läsa.

Vitsippsdalen är fylld, nu väntar vi på blåsipporna också

Lycke talade också om Botox eller Botulinumtoxin, som det egentligen heter. Jag slog upp det i Wikipedia. Det var en häftig läsning. Botulinumtoxin är ett gift som i ren form är sex gånger giftigare än skallerormsgift. Ett snapsglas kan döda hela Sveriges befolkning och 12 kg av ämnet räcker för att ta kål på hela mänskligheten. Det räknas som biologiskt vapen i krigföring.

Botox är en starkt försvagad form av Botulinumtoxin. Det används bl.a för förlamning av till exempel muskler och svett körtlar. Elisabeth Schyum berättade att hon använt botox de senaste drygt 6 åren. Hon fick MS -96. Det började med skov och trötthet och efter hand nedsatt gång och det värsta av allt dålig balans. Kraften tog slut när hon promenerade redan efter en kort sträcka.. Hon tog till en början den vanligaste medicinen, Baklofen, men blev trött och svag i musklerna och övergick till Botox. Hon tog sprutorna lokalt i vaderna och på insidan av låren. Det lugnar ner spasticiteten. Den kommer ofta på natten och hon har då svårt för att sova. 10 dagar efter injektionerna känner hon svaghet i musklerna. Botox ger inga biverkningar i övrigt. Var tredje månad gör hon om proceduren. Hon går på gym flera gånger i veckan och promenerar på gåband 20 minuter varje dag.  Att träna och töja musklerna säger hon är superviktigt.

Påsklilja hemma i trädgården

Elisabeth berättar vidare. Hon måste planera mycket. Hur lång är sträckan mellan bilen och butiken? Skall hon ta kryckan eller rullstolen? Var finns närmaste toa? Full blåsa påverkar spasticiteten och stress är bedrövligt. Det finns inget utrymme för spontanitet. Att ta ner något från skåpet däruppe kan innebära en katastrof med den dåliga balans hon har. Hon berättar vidare och avslutar med orden: man måste ha mycket jäklar anamma. Efter att ha träffat Elisabeth på gymmet så vet jag att där finns det mycket jäklar anamma.

Jan Lycke berättade också om det nyaste medlet SATIVEX. Jag läste vidare vad Läkemedelsverket skrivit om Sativex: Det är ett munspray som utvecklats för dem som har måttlig till svår spasticitet som inte upplever tillräcklig effekt av pågående behandling. Det är det första och hittills enda läkemedlet speciellt utvecklat  för att behandla  spastiska kramper i samband med MS. Man kan dosera själv efter graden av spasticitet. Det kan lindra symptom som t.ex smärta, spasmer, blås – eller sömnstörningar. Det låter verkligen lysande. Jag tror jag omgående skall slå en signal till Håkan på vårdcentralen och be att få pröva. Sedan skall ni få höra hur det blev.

Jag träffade en man igår, vars fru har MS. Han var så jättebesviken över att inte få kredit för sina hjälper. Han gör i princip allt där hemma. Städar, lagar mat, ja allt som behöver göras i ett hem gör han vid sidan av ett fysiskt krävande deltidsjobb i eget företag. Han är i 75-årsåldern och har inga planer på att sluta att arbeta. Hans fru är jämnårig. Hon går och lägger sig vid elva-tiden på kvällen och stiger inte upp förrän han vid ett-tiden nästa dag kommer hem på lunchen för att fixa mat, berättar han.

Ros gjord av snäckor

Nu hade hans fru sett att Ikea säljer ut garderober till ett lägre pris. Precis en sådan garderob som hon behöver och som passar perfekt in bredvid de andra. Men utförsäljningen pågår bara nu i tre dagar. Han gillade inte att behöva ta ledigt från jobbet och åka extra till Ikea. Det hade han sagt till sin hustru och fått till svar: ”du gör då inget för mig”. Han var jättebesviken och kände sig otillräcklig. Inget hjälper. Hon gör inget med sig själv för att må bättre, säger han.

Jag hade hört hans berättelse tidigare. Jag kände igen hans besvikelse över att inte vara till lags. Jag kunde inte annat än svara honom att han kanske bryr sig för mycket. Hon kanske skulle önska att få vara i fred, att få göra det på sitt sätt. Jag brukar säga att jag kan göra allt, bara jag får göra det på mitt sätt. Det tar mycket längre tid, men det blir gjort och jag känner mig förbaskat stolt efteråt. Jag sa till mannen: du skulle göra som min man – inte bry dig så mycket!

Trehjuling klarar man med dålig balans

Det är inte alls så att min käre man inte bryr sig. Han är jätteomtänksam. Men han tar aldrig över. Jag får be om hjälpen när jag ser att det går överstyr. Och jag får göra det i min takt, på mitt sätt – i fred, alldeles själv. Vårt vardagsrum ser snart ut som en träningsstudio. Men det är mysigt att kunna se på TV under tiden som jag tränar. Och de står alltid i vägen så jag glömmer inte bort hur gärna jag än vill. Jag säger, som min kompis sa en gång när jag kom och hälsade på och det låg babyblöjor vid ytterdörren: ”det är ett levande hem”.

Träningscykel och crosstrainer mitt i vardagsrummet

Min största uppgift mot mig och mot min omgivning att hålla humöret uppe. Är jag glad och nöjd så ser allt så mycket mysigare ut runt omkring mig och jag blir ingen tung ryggsäck för min omgivning. Allt man skall ta sig för är tungt med stigande ålder och alldeles speciellt om man har en sjukdom som gör det mesta besvärligare. Då gäller det att se sig för. Varenda hinder är till besvär. Men man måste ta sig över eller i alla fall förbi. Och man väljer alltid själv på vilket sätt det skall ske. Jag lyckas oftast, men tyvärr inte alltid. Att skaffa många glädjeämnen är en bra teknik. Jag lägger in dem i min almanacka och planerar tid för dem alla dagar. Det är ett säkert kort – för mig.

Dagen startade redan klockan 7 i morse. Jag gillar inte att gå upp så tidigt, eftersom jag oftast inte sovit hela natten. Jag håller som vanligt på med min stretching för att få slut på spasticiteten som hälsar på mig alla nätter fortfarande. Men med en dåres envishet tog jag mig ut till duschen. Tänderna måste rengöras extra noga. Jag skall vara hos tandhygienisten klockan halv 9 inne i stan. Med alla byggnationer runt torslandavägen så vet man aldrig när man kommer fram. Det gäller att ta god tid på sig. Smeden, som skall greja ledstängerna runt trapporna, knackade på. Jag visade runt honom med halvupprullat hår, klädd i bara morgonrocken. Det kunde ju inte vänta. Det var viktigt att få klart ledstängerna och jag ville visa honom hur jag planerat.

Egentillverkad brosch med pauashell

Jag hann i tid till tandhygienisten. Jag fick mig en uppsträckning som vanligt. Jag skall använda tandtråd och borstar även runt tänderna längst bak. En ny sorts borste hade kommit ut som är bättre, hårdare och ser ut som en julgran. Jag har så tätt mellan tänderna, så det är lite knivigt att göra rent ordentligt längst bak. Det är bra att få lite uppsträckningar då och då. Jag tog bort allt amalgam för några år sedan. Jag hade hört att det inte var bra att ha amalgam när man har MS. Jag vet ju inte hur mycket det har påverkat, men min MS är ganska snäll mot mig tycker jag.

Efter besöket hos tandhygienisten åkte jag direkt till silversmidet hos Ösay Emert i hennes verkstad. Det är otroligt lyxigt att få delta under hennes ledning. Vi är bara 3 elever. Jag har dåligt med känsel i mina händer och fingrar. Ösay hjälper mig när det blir alltför omöjligt. Men jag fixar det mesta och det är en fantastiskt bra träning.

Egentillverkning

Smycket till höger är ett av de tre blommor jag gjort under Ösay´s ledning. Nu trappas utvecklingen upp. Blomman som syns till vänster är inte klar. Den skall ha en platta i röd korall bakom, som kommer att lysa igenom silvret och blombladen skall vikas upp för att ge ett lite tredimensionellt utseende. Gissa om jag älskar detta. Ni får se mera av mitt arbete hos Ösay efter hand.

Fyra timmar hos Ösay och sedan for jag direkt till kiropraktorn. Han skall få ordning på min ända. Den har inte repat sig efter skidåkningen i Sjusjöen för fjorton dagar sedan. Kent Forsman är en klippa när det gäller att få ordning på ryggskott och allt som kommit fel i kroppen. Han masserar och, som han säger, ser till att det blir en genomblödning. Just nu känns det bedrövligt, men han brukar ha rätt. Jag hoppas att det känns bättre när hans kraftfulla massage gett verkan. I morgon är det onsdag och då är det teatern som gäller. Jag spelar bl.a en fattig tiggare. Jag skall vara lite stukad i gången, så det kan ju passa bra då att ha ont i baken. Jag behöver inte ens spela, det är så det är. Haltande med släpande droppfot och ont i baken. Riktigt autentiskt.

Mycket knulleri – igen. Om någon är intresserad av porr och längtar efter att se porrfilm så går det lika bra att gå till Göteborgsoperan. Där får man det i natura och med fantastisk bakgrundsmusik, som nog är tänkt att förstärka hela upplevelsen. Jag känner att jag snart får dåligt rykte nu när jag berättar att jag skall gå på operan. I lördags var jag där för att se Lady Macbeth från Mzensk. Det var nästan som att återse Salome. Som ni kanske minns så skrev jag om det i oktober förra året. Men i Salome ingår vacker musik. Det gör det inte i Lady Macbeth. Och sceneriet är så modernt så det skulle passa bra i en heminredningstidning, där allt är svart och vitt.

Egentillverkat hängsmycke

Jag träffade en gammal dam i pausen. Hon kom från Vänersborg. Hon hade rest hit ensam för hon hade hört att det skulle vara så bra. Huvudrollen spelades dessutom av en trollhättetjej. Tyvärr hade den gamla missat att se att det gick att läsa översättningen från ryska till svenska högst upp ovanför scenen. Jag tänkte att det kanske var lika bra det. Hon kanske hade upplevt musiken bättre än jag på det sättet. Jag koncentrerade mig nog för mycket på handlingen och det som skedde på scenen, tror jag. Det äldre paret, i min egen ålder,  som satt bredvid mig verkade också tycka som jag. För mannen viskade lite för högt till sin hustru, att hon skulle lyssna mera på musiken.

Nästa operaföreställning som jag skall gå på är Lucrezia Borgia. Det handlar om ännu en giftmörderska som tar livet av den ene och den andra. Jag misstänker skarpt att det blir ännu en porrföreställning. Lite svårt har jag det. Det är en aning för mycket män som styr över kvinnorna. Undrar när operan skall vända? Kanske Trollflöjten, som kommer i maj kan bli lite lugnare för mig.

Nu har snickarn varit här och grejat trappor till ingångarna till den nya verandan. Det blev så himla bra. Jag hade önskemål att det skall vara lätt för en rullstolsburen kompis, och längre fram även jag, att ta sig in åtminstone en väg.

Nu kan våra vänner med barnvagnar och rullstolar lätt ta sig in

Över den lilla bron längs dammen är det enkelt att ta sig upp på altanen. Nu fattas bara en liten ledstång längs vänsterkanten, så jag med min dåliga balans inte ramlar i dammen. Sedan skall också lite växter planteras runt omkring. Våren  närmar sig med stormfart nu så det är en hel del som skall grejas. Men det blir fint.

På andra sidan huset har snickarn fixat en trappa. Där behövs också en ledstång för att jag skall kunna ta mig nerför utan oro för att ramla. Den gamla trappan har bytts ut. Det första trappsteget började direkt utanför dörröppningen tidigare och det var alltid en fara för att snubbla där. Nu kan man gå direkt ut på trappan. Det känns mycket säkrare. Dessutom skall det komma upp en ledstång längs vänstersidan.

Översta trappsteget i höjd med innergolvet

Ja det är många detaljer som skall fixas till för att vardagslivet skall flyta på så enkelt som möjligt. Men oj så mysigt det är att kunna koncentrera sig på roligheter i stället för att slösa energi på sånt som enkelt kan fixas till för oss lite funktionsnedsatta.

Min bror ringde. Telefonen hos våra föräldrar var sönder. Igen. Både mamma och pappa hör jättedåligt. Vi har försökt att finna en telefon som skulle kunna göra att de hör bättre, men vi har hittills alltid misslyckats. Ibland när vi ringer och mamma har svårt för att höra så trycker hon på alla knappar hon hittar på telefonen. Så klart att det är jättejobbigt att inte kunna höra vad ens barn säger. Vi är ju en stor del av deras värld. Våra berättelser om barn och barnbarn är viktiga för dem. Jag tror att berättelserna håller dem unga längre.

Pappa älskar glasögon, klockor och hattar

Jag åkte iväg för att se vad jag kunde hjälpa till med. Blommorna som vi köpte förra helgen stod fortfarande kvar oplanterade. De skulle pryda gravarna. Så vi gav oss iväg till kyrkogården. 2 st penséer på farbror Adels grav (pappas farbror), 6 st på pappas brors familjegrav och 4 st på min brors grav. Mamma och pappa har också dålig balans och är svaga i benen. Med gemensamma krafter bars det gamla granriset bort och vi grävde hål för plantorna och vattnade noga. Det blev riktigt fint tyckte pappa. Mamma som inte gärna gått ut efter lunginflammationen blev övertalad att knalla iväg med min rullator. Hon tyckte den verkade ganska bra. Mamma har en egen rullator, men den vill hon inte använda. Hon tycker inte hon behöver det. Jag tror hon är för pimpinett för att acceptera att hon skulle behöva en rullator. Men jag skall träna henne i sommar. Det är viktigt att de äldre kommer ut och få röra på sig. Vi kan ju par-gå med varsin rullator.

Klockan närmar sig halv fem på eftermiddagen och jag ger mig iväg. Efter en halvtimma är jag framme och parkerar bilen på Chapmans Torg. Jag ser att ljus- och ljudteknikern Tobbe redan rycker i dörren. Lisa är också på väg in. Vi hälsar på varandra med en kram och förhör oss lite om hur påsken varit. Tobbe låser upp dörren till den lilla teaterlokalen ”Teater Sesam”. Vi går in och känner vibbarna av teater. Det är en mysig känsla och säkert är det den här lilla teaterlokalen som förstärker känslan av att det är vår teater. Affischen hänger på ytterdörren

Affisch "Bländade - om två systrar"

Marie anländer och snart rullar också Hans in. Nu är vi samlade, två timmar före start. Vår regissör tycker det är otroligt viktigt med att hålla tiden så ingen kommer för sent. Under samlingssnacket om ditt och datt fixar vi till allt det där som skall förberedas. Nytvättade handdukar hängs upp på toan, tevattnet hälls i kaffekokaren för vidare befordran ner i whisky-flaskan, anmälningslistan och växelpengarna kollas igenom, ljudet och ljuset kontrolleras, möblerna, som skall stå framme för första scenen, ställs fram och det svarta golvet torkas av för att vara alldeles blankt, glasen och vinflaskan ställs fram och stolarna räknas igenom. Vi hoppas att fler än de som förbeställt skall komma. Det finns stolar till flera idag. Marie stänger dörren till köket, som fungerar som hennes loge. Hon skall gå in i sin bubbla, säger hon. Strax därefter hör vi en massa höga stötande och lite sjungande ljud, hon mjukar upp stämbanden. Ja, det behövs sannerligen inför den entimmasmatch de stämbanden skall genomföra om en stund. Lisa har bytt om till morgonrock, eller sminkrock, kanske det kallas här.

Elisabeth Falk i rollen som Susanne

Klockan närmar sig halv sju. Marschallerna tänds och sätts ut på var sida av ytterdörren. Det ser festligt ut och kanske kan det locka till sig flera besökare. Jag tänder alla lampor runt biljettkassan och också de levande ljusen. Jag sticker in huvudet i Maries loge och meddelar Marie och Lisa att klockan nu är kvart i sju. Det hörs att de förbereder sig där inne. De första gästerna anländer. Jag hälsar välkommen och lämnar den lilla broschyren som biljett och kvitto på hundringen som jag tar emot. Marie har varit på systemet och strax intill står en vindunk där gästerna själva kan ta sig ett glas och lägga tjugan i den lilla lådan bredvid. De nyanlända sätter sig ner i foajén och småpratar tills Tobbe öppnar dörren och släpper in klockan tio i sju. En kvinna säger: ”så mysigt att ta sig ett glas vin och se på teater, så här på blanka onsdagen”.

Broschyren "Bländade - om två systrar"

Tobbe kikar ut mellan de svarta draperierna och vi ger tecken till att vi står startklara och föreställningen kan börja.
Night Theme med Iggy Pop & James Williamsson spelas och snart rusar Lisa in på scenen. Hon har bråttom för hennes syster skall komma och hälsa på. Precis när musiken tonar ut skall jag knacka på dörren, gå in på scenen och fråga om hon vill köpa jultidningar. Det är inte många repliker min lilla biroll har i den här föreställningen, men det är viktigt att hålla koll på exakt var jag skall träda in. Jag sitter mest bakom skärmen och njuter av de andras skådespeleri. Det är häftiga roller de spelar, som verkligen kräver ett intensivt agerande. De kan inte slappna av en enda sekund för då faller tempot och de växlande sinnesstämningarna slätas ut.
Systrarna Susanne och Anne träffas igen efter moderns död. Tiden har gått, mycket har hänt och det finns många olösta konflikter. Anne är rullstolsbunden efter en olycka. Sus skall fylla 50 och letar fortfarande.
Hur var det egentligen med John och var är han nu? Vem skämdes över vem och vem var stolt. Det är ett stort drama som utspelas för mig när jag återigen sitter där bakom min skärm. Och jag lovar, jag tröttnar aldrig. Jag följer deras upp toner när de är skärrade och skäller på varandra och deras lugnande ord när de blir vänner igen. Jag skulle önska att alla skulle få se den här föreställningen – för deras egen skull. Den är så himla bra. Gå in på www.teaterkattma.se och beställ eller kom bara. Nu är bara två veckor kvar, bara två onsdagar kvar för min del.

Det förra inläggets rubrik var ”Pigg som en mört”. Jag lovar att någon pigg mört är jag inte idag. Vi återkom efter 3 dygn uppe i norska fjällen igår. Båda två mörbultade efter att ha ramlat bakåt alldeles handlöst. Svanskotan mår inte alls bra. Men det var ändå en fantastisk utflykt .

Vi åkte E-6 mot Oslo och Lillehammer. Under alla 50 milen fanns inte en flinga snö. Vi befarade att skidåkningen skulle utebli. När vi kom till Lillehammer såg vi fjället ovanför. Det var dit vi skulle

Sjusjöens fjellområde

Vi bodde på Rustad Höyfjellshotell i Sjusjöen, drygt 2 mil rakt upp i bergen från Lillehammer.

Rustad Höyfjellshotell, Lillehammer

Vi var ute efter ett hotell som skulle ligga så långt ner vid sjön som möjligt och det stämde bäst med Rustads. Vi kunde bara klara att åka skidor på plan mark. Utan kraft i benen och dålig balans så är det kört i utförsbackar. Det hade vi förstått. Jag hade tränat på cross-trainern som står som en stor tjur mitt i vardagsrummet här hemma. Och med cykling och annan träning varje dag under hela våren, så jag kände mig ganska säker på att någon träningsvärk skulle jag inte få. Tyvärr kunde vi inte åka på sjön eftersom snön där till stor del hade blåst bort. Vi åkte längs strandkanten i välpreparerade spår i perfekt före. Många pauser tog vi längst vägen. Vi ville få lite brunbränna också.

Paus i skidåkandet

Efter första dagens skidtur, då jag ramlat lite lagom, så jag kunde stå ut med det onda, så kände jag mig ändå ganska nöjd. Det fanns inte ett moln på himlen och vi tyckte det var helt fantastiskt härligt. I 4 timmar var vi ute och återvände lite hungriga till hotellunchen.

Massor med fantastiskt god mat på Rustads Höyfjellshotell

Det var sista stunden vi kände hunger från det vi anlänt till Rustads. Maten var så otroligt god och faten var så jättemånga. Det var tur att tallrikarna var lite mindre än vanliga tallrikar. Det gjorde att man fick ta ställning till att gå upp och hämta mer mat när den förra tallriken var uppäten. Men efterrätten kunde man ju inte heller missa.

Ett axplock av alla efterrätterna

Jag lovar, det sprängde i magen efter att ha ätit både lunch och middag den första dagen. Nattsömnen blev inte särskilt god med så mycket mat i magen. Det var fullmåne och ett fantastiskt månskimmer lyste över sjön.

Vi gav oss inte. Vänsterbenet sitter som en smäck i pjäxan och pjäxan späns fast i skidan. Ingen droppfot här inte. Fram med ena staven och andra benet och bara gunga med – i takt. Det gick ganska bra. Vi åkte skidor alla dagar. Efter en kraftig bakåtlandning den andra dagen när jag skulle ta mig utför en backe som knappt syntes, så fick jag så jag teg. Det var efter viss övertalning som jag gav mig ut i spåret den tredje dagen.

Nu sitter jag här med träningsvärk i armar och ben, superont i svanskotan och med en kraftig viktökning. Men jag lovar det är det värt. Vi hade en fantastisk mysig tillvaro på precis ett sådant högfjällshotell som jag minns att vi var på när jag var liten med mamma och pappa. Det kan vi gosa oss åt ett bra tag.

Påskbukett på Rustad

Jösses, det är mycket nu. När det blir så här mycket så har jag lite svårt för att samla mig till bloggskrivande. Det är lite av ett snälltåg som drar förbi. Solen skiner och det påverkar kraftigt. Man blir pigg som en mört.

Ja egentligen började allting förra året med min vistelse i Vejbystrand på Sommarsol. När jag åkte dit var jag inte särskilt pigg. Jag hade väl tränat lite då och då, så där en gång per vecka på vattengympan, men inte så mycket mera. I Vejbystrand såg jag hur mycket man klarar av. Vi hade ett välfyllt schema med flera olika träningsformer varje dag, alla dagar i TRE veckor. Det ställde saker på kant. Jag upptäckte att jag orkar mycket mer än jag någonsin trott.

Drygt 30 tomatplantor är på G i verandan

Så efter nyår, den 4 januari, bokade jag in allt det ni sett att jag skriver om nu under våren. Och som ni säkert tänkt när ni läst: hur orkar hon. Det var det jag inte heller trodde. Almanackan blev fullbokad. Jag tog det som ett heltidsjobb. Visst har det varit lite väl körigt ibland och visserligen störtdök jag en dag i förra veckan. Men i det stora hela har det gått bra, tycker jag.

Apelsinträdet blommar i verandan

Jag har inga tomma dagar i min almanacka sedan i januari. Har jag inte tränat, som jag ju gjort så gott som alla dagar, så har jag haft något annat på gång. Eller så har jag haft två eller tre olika grejer på samma dag. Träningen ser mycket olika ut. En dag lite mera ansträngning på rehab och nästa dag den bekväma feldenkraissen. På så sätt har jag kunnat träna alla dagar. Helgerna har det oftast blivit en promenad med min bästa kompis rullatorn. Då tänker på varje steg jag tar, att sätta i hälen först, sträcka ut ordentligt och ha rak rygg. En dag med silversmideskurs, där jag sitter hela tiden, funkar efter vattengympan eller en dag då jag efter Qigongen är på målarkurs eller kanske en dag  då jag efter feldenkreissen repeterar teater.

Äntligen har vi fått fart på vår Nerium. Även den stortrivs i verandan.

När jag åkte hem efter feldenkraiss-träningen idag kände jag en otroligt stor lycka. Jag känner mig så himla pigg. Humöret är den största tillgång man har när kroppen inte vill. Är humöret på topp är kroppen tvungen att hänga med. Och till sist blir kroppen så upplivad och tränad att det mesta går lättare än förut. Nu sticker vi till Lillehammer med skidor och stavar packade på taket. Jag vill återuppleva den stora lyckan som jag kände i Saxnäs över att det funkade så bra att åka skidor. Jag önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK.