Jag träffade en man igår, vars fru har MS. Han var så jättebesviken över att inte få kredit för sina hjälper. Han gör i princip allt där hemma. Städar, lagar mat, ja allt som behöver göras i ett hem gör han vid sidan av ett fysiskt krävande deltidsjobb i eget företag. Han är i 75-årsåldern och har inga planer på att sluta att arbeta. Hans fru är jämnårig. Hon går och lägger sig vid elva-tiden på kvällen och stiger inte upp förrän han vid ett-tiden nästa dag kommer hem på lunchen för att fixa mat, berättar han.

Ros gjord av snäckor

Nu hade hans fru sett att Ikea säljer ut garderober till ett lägre pris. Precis en sådan garderob som hon behöver och som passar perfekt in bredvid de andra. Men utförsäljningen pågår bara nu i tre dagar. Han gillade inte att behöva ta ledigt från jobbet och åka extra till Ikea. Det hade han sagt till sin hustru och fått till svar: ”du gör då inget för mig”. Han var jättebesviken och kände sig otillräcklig. Inget hjälper. Hon gör inget med sig själv för att må bättre, säger han.

Jag hade hört hans berättelse tidigare. Jag kände igen hans besvikelse över att inte vara till lags. Jag kunde inte annat än svara honom att han kanske bryr sig för mycket. Hon kanske skulle önska att få vara i fred, att få göra det på sitt sätt. Jag brukar säga att jag kan göra allt, bara jag får göra det på mitt sätt. Det tar mycket längre tid, men det blir gjort och jag känner mig förbaskat stolt efteråt. Jag sa till mannen: du skulle göra som min man – inte bry dig så mycket!

Trehjuling klarar man med dålig balans

Det är inte alls så att min käre man inte bryr sig. Han är jätteomtänksam. Men han tar aldrig över. Jag får be om hjälpen när jag ser att det går överstyr. Och jag får göra det i min takt, på mitt sätt – i fred, alldeles själv. Vårt vardagsrum ser snart ut som en träningsstudio. Men det är mysigt att kunna se på TV under tiden som jag tränar. Och de står alltid i vägen så jag glömmer inte bort hur gärna jag än vill. Jag säger, som min kompis sa en gång när jag kom och hälsade på och det låg babyblöjor vid ytterdörren: ”det är ett levande hem”.

Träningscykel och crosstrainer mitt i vardagsrummet

Min största uppgift mot mig och mot min omgivning att hålla humöret uppe. Är jag glad och nöjd så ser allt så mycket mysigare ut runt omkring mig och jag blir ingen tung ryggsäck för min omgivning. Allt man skall ta sig för är tungt med stigande ålder och alldeles speciellt om man har en sjukdom som gör det mesta besvärligare. Då gäller det att se sig för. Varenda hinder är till besvär. Men man måste ta sig över eller i alla fall förbi. Och man väljer alltid själv på vilket sätt det skall ske. Jag lyckas oftast, men tyvärr inte alltid. Att skaffa många glädjeämnen är en bra teknik. Jag lägger in dem i min almanacka och planerar tid för dem alla dagar. Det är ett säkert kort – för mig.