Akryl målad med kniv 60 x 80 cm

Direkt efter fredagsmålningen styrde vi kosan mot Strömstad. Jag skulle träffa mina gamla realskolekompisar. Det har blivit några gånger nu. Alla är vi runt 70 och har krämpor lite här och där. Men vi ser ut som förr och är som förr. Jag ser ingen skruttighet eller missnöjdhet eller ledsamhet. Det finns säkert, men den biten lämnar vi hemma. Nu är vi tillsammans och vill bara ha det trevligt. Det var knytkalas och alla hade med sig supergod mat och dryck. Jag hade framfört önskemål om att vi skulle berätta för varandra vilka framtidsplaner vi har, men det var tyvärr ingen som nappade på den iden. Kan det vara så att man redan har börjat nedtrappningen? En av deltagarna tyckte att det var bara hälsan som var det viktigaste. Konstigt. Jag hade önskat att jag berättat att det där med hälsan för min del kommer från vad jag gör med min dag.

Akryl 34 x 23 cm

Jag minns den tid då jag låg länge i sängen på morgonen och läste tidningen. Jag minns att jag tänkte att här gäller det att slå ihjäl tid. Att låta timmarna gå för att bli av med dagen på bästa sätt. Sedan var det frukost och så middag och kvällsmat och så tv-tittande. Kanske en sväng ut och handla eller hälsa på någon. Men oj vad jag tyckte det var tråkigt. Jag längtade efter att komma på något riktigt att göra. Jag hade gjort mig av med så gott som alla mina redovisningskunder. Bara runt tio företag kvar och några privata deklarationer.

Jag hade liksom blivit över. Men med träningen kom lusten tillbaks. Jag körde runt i stan till olika träningsrehab. Efter 3 månader var jag tvungen att byta. Längre än så får man inte vara kvar. Sedan började jag planera mina dagar. Fasta rutiner alla dagar. Det växlade mellan filmredigering, teaterrepetitioner och måleri.

Akryl 18 x 24 cm

Efter tio år har jag hittat rätt. Min man är också pensionerad och har inget emot att sköta hemmasysslorna. Till städningen har vi Hemfrid. Min man är inte tillräckligt noggrann för den sysslan. Nu målar jag alla dagar och tränar. Det är lyx. Man skulle kunna säga att min MS-sjukdom tagit över och så kanske man se det. Men vad skulle då min man ta sig före. Han behöver ju också sysselsättning och tycker att matlagningen, trädgården, MC-åkningen och TV-tittandet är fullt tillräckligt.

Jag jobbar på och vill jättegärna visa mina senaste målningar efter hand som jag målar. Alla kommer att visas i höst på Konstrundan Västra Hisingen den 16-17 september kl 11-17. Då är ni alla välkomna hit hem till mig för att se målningarna i verkligheten. Och vi kommer som vanligt om det blir fint väder att bjuda på grillad korv och dricka i trädgården. Men det är långt dit och mycket att hända innan dess — eller hur?

I fredags var sista målardagen med gänget.

Krokimålning

Det var lite trist. Jag hade gärna fortsatt ett tag till. Det var först nu som det kändes som jag hade kommit igång på riktigt. Allt det där med skulptur och träsnideri och kroki som ingick i kursinnehållet var kul, men bara kul. Jag vill ju komma någonstans med måleriet och då blir det där andra bara roligt, men inte till någon nytta.
Men om jag tänker riktigt efter så vill jag inte vara utan den erfarenheten ändå. Jag skrev just i en enkät, som kom från Folkuniversitetet, där de ville att jag skulle tycka till om undervisningen. Jag skrev ”nöjd” på så gott som allt och inte ”helnöjd”. Skälet var just att jag ville måla mera, men jag lade till den där knorren, att hade jag fått välja själv så hade jag inte fått vara med om allt det där nya. Ibland är det så att man inte vet bäst själv. Totalbetyget på kursen var ändå supernöjd.
Jag kommer att träffa ett par stycken på veckokursen nu i juni. Det blir kul. Då hoppas jag få måla, och bara måla.

Akryl 60 x 40 cm

Jag förbereder mig nu varje dag. Kanske får jag ta med mig mina målningar en dag till kursen och fråga läraren vad jag skulle kunna förbättra. Jag vill att han skall se vilka färger jag skulle kunnat blandat för att få fram ett bättre färgval. Jag  lär av proffsen genom att måla av. Jag tecknar bilden först och försöker sedan så gott det går att blanda färg för att få fram samma kulörer. Jag hoppas en dag kunna bli flygfärdig och hitta mina egna vägar till färg och bild.

Idag blev det bara morgongympa. Efter frukosten provade jag igenom en hög med shorts och sommarbyxor. Det blev tyvärr flera par över. Jag har försökt att gå ner i vikt men det gick åt pepparn. Antagligen äter jag fel eller för mycket. Men att minska är så supersvårt. Jag tycker att jag försöker att hålla igen och bara äta bort hungern men det verkar inte räcka. Det beror också mycket på att jag är mer orörlig nu. Jag orkar inte träna upp mitt vänstra ben. Och då blir det alltmer besvärligt att gå. Men jag kämpar på. Igår gick jag runt ängen med pumpstavar. Jag klarade inte att fortsätta runt dagiset. När jag går med rollatorn så känner jag mig säkrare. Då kan jag ju sätta mig ner och vila om jag behöver och obalansen kräver inte lika mycket.
Jag hade tänkt att måla idag igen, men det råkade bli så att jag hade några räkningar att betala och så hamnade jag vid skrivbordet resten av dagen. Jag räknade igenom alla utgifter för hela år 2016. Så nu har jag koll på vad vi betalar i el, vatten, sopor, mat, tele, nöjen, bensin, bilreparationer , resor och allt, allt. Och så har jag gjort upp en budget för 2017. Det skall bli spännande att se om den håller.
I morgon torsdag och fredag är de sista dagarna på konstkursen på Art College. Lite tråkigt känns det. Det har varit en fantastisk trivsam grupp och jag har lärt mig massor men har långt kvar innan jag känner mig flygfärdig. Jag har sökt in på tre stycken konstskolor och fått avslag från två. I morgon får jag svar från den tredje skolan. Blir det nej där också så kommer jag att leta upp någon annan målarkurs att gå på. Jag kommer inte att sluta förrän jag känner mig klar att stå på egna ben. Och dit har jag inte kommit än. Jag har redan anmält mig till en veckokurs måndag till fredag i juni. Sedan får vi se vad det blir.

Nu ligger träningen risigt till. Jo visst tränar jag lite. Jag cyklar på träningscykeln som står mitt i vardagsrummet. Den kommer jag inte ifrån för så snart spasticiteten kör igång så är det cykling som gäller för att bli av med elstötarna. Och så morgongympan förstås. Varje morgon när jag är ledig från konstskolan kör vi igång direkt, före frukost. Det är tur att vi är två som drar igång den. Hade det bara varit jag så hade jag säkert lagt av för länge sedan.

Akryl 51 x 71 cm målad med kniv,

Det är konstigt det där. Trots att jag vet att jag måste träna alla dagar så funkar det inte. Jag orkar bara inte. Mitt vänstra ben blir bara sämre och sämre. Men det är så supertungt att träna det. Det är som att lyfta 500 kg. Att sitta på en pall och lyfta knäet uppåt är supertungt och att lyfta upp foten likaså. Det blev så när jag för en massa år sedan fick ett skov som satte sig så illa i höfterna. Den högra repade sig men inte den vänstra.
Men jag skall inte klaga. Jag lever livet just nu. Trots att jag just fått veta att jag inte kom in på den andra konstskolan som jag sökt in på. Jag tror inte att de vill ha in en så gammal människa på skolan. De säger att åldern inte skall påverka intagningen men det tror jag inte alls på. Ok då, konkurrensen är stenhård och jag kanske inte målar så som de tycker att det skall se ut. Det är ok. På torsdag skall jag hämta arbetsproverna från den tredje skolan som jag sökt in på. Blir det nej där också så är jag redan förberedd. Jag har kollat in att de har en fortsättningskurs på Art College, där jag går nu. Och det finns massor av andra konstkurser jag kan gå på. Det blir bara lite dyrare. Men som jag brukar säga för att trösta mig själv: det drabbar ju ingen fattig.

Magister Stefan Ceders målning

Jag har inte legat på latsidan. Först bestämde jag mig för att efterapa en av min magisters målningar. Jag ville försöka få fram samma färger. Det lyckades väl inte helt. Jag kämpade länge med himlen men det blev för besvärligt.

Min kopia av Stefans målning

Min senaste målning gjorde jag med kniv. Det var nytt. Jag använde kniv till minimalism-bilderna men det var enklare för där var inte så många skrymslen att fylla. Nu skulle jag in med kniven mellan och fylla små detaljer. Det var minst sagt lite knivigt, men riktigt spännande.

Målningen som jag började på dagen före blev klar. Jag hade ritat upp rutmönstret så som magister Stefan Ceder sagt att jag skulle göra. Jag lär mig genom att måla av och hade tagit ut bilden jag skulle måla på ett A4-ark. Jag rutade upp encentimetersrutor som jag sedan förde över i uppförstorat mått till den mycket större duken jag skulle använda. Det här var en vanlig teknik som använts länge, berättade Stefan. På så sätt var det enklare att få in rätt proportioner på detaljerna i bilden. PUH, det var lite lite väl pyssligt för mig, men jag går ju på skolan nu och är där för att lära. När allt var upprutat, både förlagan och duken, så var nästa uppdrag att skissa upp motivet med kol. Det gick mycket lättare att få rätt från början utan en massa suddande. Men oj så mycket ruträknande. Jag bestämde mig för att fortsättningsvis göra större rutor.

Akryl 81 x 62 cm

Nu var det bara att sätta igång att måla. Jag målar med akrylfärg. Det är enklare att använda så här i skolan för det torkar snabbt och är vattenlösligt så det är enkelt att göra ren penslarna. Jag använder alltid bara två eller tre penslar och blandar färgen direkt på duken. Det är sällan jag gör ren penseln under tiden jag målar. Det gör att ytorna inte blir så enformigt enfärgade.
Jag vill komma åt kunskapen hur man målar människor och skuggor och mörkt mot ljus. Därför har jag utsett några konstnärers verk som jag kan använda till just detta. Jag hoppas kunna presentera en helt ny utställning till konstrundan Västra Hisingen i september. Det skall bli kul.

Trött som attan var jag i morse när jag steg upp klockan kvart i sju. Som en sömngångare rörde jag mig mot badrummet. Det blir så när inte spasticiteten vill ge sig. Då blir det mycket cyklande och stretching natten igenom. I ett grått och regnigt morgondis gav jag mig iväg till bilen. Väl där känns allt bra.Jag knäpper säkerhetsbältet och sätter på radion. Livet leker. Kvart över åtta varje torsdag och fredag styr jag bilen mot Första Långgatan i stan. Jag parkerar precis utan för ingången till Art College. Jag har handikappkort och behöver nästan aldrig vara orolig för att det inte finns plats. Parkeringsavgiften är så pass hög att de som står där flyttar sig snart. Själv kan jag stå en hel dag utan att betala och utan att tänka på att bli lappad om jag inte hinner ut i tid. Oftast är jag innanför dörrarna en kvart före vi startar. Jag hinner plocka fram målargrejerna ur skåpet, sätta upp målarstativet och bordet med alla penslar och färger. Idag, den näst sista veckan, är det fritt val.
Jag har ju lagt om kursen nu. Det känns superkul. Jag berättar för Stefan vår lärare att jag målat två stycken oljemålningar under den gångna veckan och visar honom bilderna i min mobil. Han tycker att huvudena är för små, men ändrar sig och säger att de har en annorlunda karaktär. Jag berättar också att jag målat av andras verk och att det är det jag vill göra även idag. Vi går till datorn och tar fram en bild av en målning av Lars Göran Karlsson. Bilden föreställer en grupp människor på krogen. Det är min nya stil. Just nu.
Jag trycker ut knallröd färg, orange, gult, mörkblått,brunt och svart akrylfärg. Tre penslar och jag kör igång.
Ingen rast och ingen ro. Tröttheten är som bortblåst. En halvtimmas lunchrast och så en femminutare på eftermiddagen. Det är allt. Det är mycket prat i gruppen. Vi är bara sju stycken idag. fem personer saknas. Diskussionerna rör sig om allt från omhändertagande av barn och  ifrågasättande av Lars Wilks rondellhundar.Jag deltar lite i diskussionerna men sitter mest fokuserad på måleriet.
Klockan 16 är dagen slut och jag knallar ut till bilen. Nu känner jag hur trött jag är. Det blir en lugn kväll. I morgon hoppas jag kunna få klar min påbörjade målning. Det går snabbt med akryl.

Inget ont utan att det för något gott med sig. Jag höll på att bli tokig igår. Spasticiteten ville inte ge sig. Jag har provat med Gabapentin nu i två dagar. Jag vill att kroppen skall luras så att den inte blir van vid bara Sifrol. Av Sifrol får jag inga biverkningar alls så jag är rädd att de skall sluta verka. Det blev inte så bra. Spasticiteten ville inte ge sig Jag gav mig ut på en långpromenad. En långpromenad för mig är en halv timme runt ängen och runt dagiset. Det var bra. Sjukgymnasten hade ju gett mig i uppdrag att träna nu i tre veckor alldeles själv. Spasticiteten ville ändå inte ge sig och jag tog en Gabapentin till. Gabapentin ger mig stor trötthet och de tar inte bort spasticiteten. Tröttheten känns som om jag hade ett skov. Jag orkar inget alls. Och om jag tar två stycken för att spasticiteten skall gå över känns det som om jag druckit 20 koppar kaffe. Hela kroppen är i uppror.
Den tredje dagen vaknade jag ändå efter en hel natts sömn. Jag var pigg som en lärka och började med morgongympan. Sedan blev det frukost och sudoku och GP-läsning. Nu lockade målningen och jag började skissa på dagens arbete.

Olja 90 x 30 cm

Framåt tre-tiden blev jag avbruten av min brorsdotter som behövde hjälp med balklänningen som skulle läggas upp. Så himla kul att få vara med och hjälpa till med det. Att behövas, att bli använd det är en stor lycka. Hon tog på sig sina skyhöga skor och jag satte i nålar där upplägget skulle bli. Vi åt lunch tillsammans och hon berättade vad hon sökt in till för utbildning. Vi diskuterade vad kurserna innehöll och hur hennes framtid skulle bli. Så kul för en gammal faster att få ta del.
Målningsarbetet fortsatte. Någon plan för min träning har ännu inte blivit av. Och någon mer träning idag blev det inte. I morgon och på fredag har jag min konstskola och då har jag inte tid eller ork att varken planera eller utföra någon träning. Som tur är kommer det en ledig lördag. Då skall jag ta tag i det – hoppas jag.

Jag vaknar tidigt varje morgon nu. Utan gardiner framför fönstren i sovrummet skiner solen in redan klockan sex. Det är superskönt. Jag tar det lugnt fram till morgongympan. Skivan som jag tagit fram efter att jag filmat Sandras morgongymnastik på Vintersol är välanvänd allt sedan vi kom hem i slutet av februari. Inte varje morgon, men nästan, har den hjälpt oss till ett gott humör.
Igår gjorde sjukgymnasten Sadiq slut med mig. Han tyckte det var dags att jag tog över träningen själv nu. Jag har tränat måndag tisdag och onsdag hos Närhälsan i Eriksberg men nu vill de avveckla mig. Jag tror att jag för första gången i livet är redo nu att kunna klara av disciplinen och att kunna ta över det ansvaret. Men jag är inte säker. Så Sadiq har satt upp en tid om tre veckor för säkerhets skull. Han vill ha besked om hur det gick. Det sporrar mig. Jag tänker: jag skall allt visa att jag duger.
Morgongympan gick lätt att komma igång med. Den hör redan till rutinerna. Men jag måste planera in fortsättningen. Det blir dagens stora uppgift.

En av skolans arbetsuppgifter

Jag har mycke´ nu. Liksom hela våren. Målarskolan på heltid kl 9-16 torsdagar och fredagar slutar den 19 maj. Den har gjort att jag verkligen kommit igång med måleriet. Jag har lärt mig att jag kan ta hjälp av de stora konstnärerna. Att måla av deras verk gör att skuggorna faller på plats, att jag verkligen blandar färgen ordentligt för att få till den riktiga färgen som behövs och för att få fram ljuset bättre med hjälp av mörkret. Det låter enkelt men det är det inte. I alla fall inte för mig. Jag var inte bäst i teckning när jag gick i skolan. Det var för pilligt för mig. Så akvarell klarar jag inte. Där måste detaljerna vara på plats redan när penseln rör papperet och man skall ofta tänka tvärtom. Akrylfärgen torkar för snabbt och känns lite plastig nu när jag börjat med olja. Oljefärgerna lever. Jag kan verkligen arbeta med dem. Prova mig fram för nya nyanser, ändra och ta bort eller lägga till. Därför kan jag ge mig på nya svårare motiv. Sådant som folk efterfrågar. De som inte gillar det abstrakta. De frågar ofta om vad det föreställer. De har inte fattat att bilden i sig är det föreställande. Färgen, formen eller det man själv önskar att det skall föreställa. Jag kommer säkert tillbaka till det en dag. Men nu skall jag lära mig först ett tag.

Olja 60 60 cm

Jag fick avslag från Domens konstskola, men igår var jag iväg och lämnade in arbetsprover och ansökan hos Göteborgs konstskola. På fredag skall jag lämna in hos KV konstskola. De ger ofta snabba svar så det blir ingen utdragen väntan. En av mina lärare på Art College, där jag går nu, sa att min höga ålder ligger mig i fatet. Jag kan ta det. Ett eller om det blir två år är en lång tid. Kanske orkar jag heller inte. Kanske spänner jag bågen för hårt? Får jag nej på alla tre konstskolorna så fortsätter jag på Art College. Men det blir dyrare där. Men det drabbar ju ingen fattig. Det är bara att prioritera. Jag har upptäckt att jag duger inte till så mycket annat pyssel här i livet. Hushållsarbete, promenader, trädgårdsarbete och annat som folk gör mest när de blir pensionerade klarar inte min kropp av att utföra. Så jag fyller det med andra roligheter, som träning och måleri. Och så läsning förstås. Det gör jag all övrig tid, men det är när jag är trött. Och trött blir jag ofta eftersom måleriet och träningen inte görs med vänsterhanden. Det är jobbig sysselsättning. Jag känner mig som mannen som i alla tider kommit hem efter jobbet och lagt sig i soffan med tidningen tills frun hade färdig middagen och sedan såg på TV resten av kvällen. Det känns ovant men bara att acceptera.

Olja 50 x 70 cm

Min kropp hjälper mig att välja. Det kan synas som om sjukdomen tagit över, men jag ser det nog inte riktigt så, trots allt. Visst hade jag gillat att kunna åka skidor. Visst hade jag gillat att kunna springa i Skatås. Visst hade jag gillat att ta en långpromenad. Men den tid är över då jag blev ledsen över sådana tankar. 2008 målade jag en tavla som jag kallade: En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”. Den devisen lever jag efter än. Alla har sina begränsningar. Och jag ser mig inte som en sjukling. Bara funktionsnedsatt för vissa sysselsättningar. Men inte för alla. Och jag tänker fortsätta att välja det jag kan. Eller kanske har jag valt färdigt nu. Måleri och träning resten av livet. Det låter väl inte så dumt.