Inget ont utan att det för något gott med sig. Jag höll på att bli tokig igår. Spasticiteten ville inte ge sig. Jag har provat med Gabapentin nu i två dagar. Jag vill att kroppen skall luras så att den inte blir van vid bara Sifrol. Av Sifrol får jag inga biverkningar alls så jag är rädd att de skall sluta verka. Det blev inte så bra. Spasticiteten ville inte ge sig Jag gav mig ut på en långpromenad. En långpromenad för mig är en halv timme runt ängen och runt dagiset. Det var bra. Sjukgymnasten hade ju gett mig i uppdrag att träna nu i tre veckor alldeles själv. Spasticiteten ville ändå inte ge sig och jag tog en Gabapentin till. Gabapentin ger mig stor trötthet och de tar inte bort spasticiteten. Tröttheten känns som om jag hade ett skov. Jag orkar inget alls. Och om jag tar två stycken för att spasticiteten skall gå över känns det som om jag druckit 20 koppar kaffe. Hela kroppen är i uppror.
Den tredje dagen vaknade jag ändå efter en hel natts sömn. Jag var pigg som en lärka och började med morgongympan. Sedan blev det frukost och sudoku och GP-läsning. Nu lockade målningen och jag började skissa på dagens arbete.

Olja 90 x 30 cm

Framåt tre-tiden blev jag avbruten av min brorsdotter som behövde hjälp med balklänningen som skulle läggas upp. Så himla kul att få vara med och hjälpa till med det. Att behövas, att bli använd det är en stor lycka. Hon tog på sig sina skyhöga skor och jag satte i nålar där upplägget skulle bli. Vi åt lunch tillsammans och hon berättade vad hon sökt in till för utbildning. Vi diskuterade vad kurserna innehöll och hur hennes framtid skulle bli. Så kul för en gammal faster att få ta del.
Målningsarbetet fortsatte. Någon plan för min träning har ännu inte blivit av. Och någon mer träning idag blev det inte. I morgon och på fredag har jag min konstskola och då har jag inte tid eller ork att varken planera eller utföra någon träning. Som tur är kommer det en ledig lördag. Då skall jag ta tag i det – hoppas jag.