Morgonpromenaden var tung idag. Inte alls så lätt och pigg som igår. Kanske blir det för mycket för mina ben att gå två dagar i följd. Men det kändes så fantastiskt att vakna pigg och inte ha superont när jag tar mig ur sängen.Jag skall till kiropraktorn klockan 14. Det skall bli intressant att höra vad han säger. Har höften förskjutits upp igen? Det känns inte riktigt så illa som förr. Men ärligt talat så finns det inget jag gjort, som skulle göra det bättre. Så länge droppfoten finns kvar så kommer säkert höften att skjutas upp.

Batik ”Näcken” av Kaja Lindvall

Men det är bara småsaker egentligen. Jag var och hälsade på min väninna igår. Det var tungt. Vi sitter i trädgården och bredvid oss i rullstolen sitter min vän som ett kolli. Vi äter matjessill med gräddfil och gräslök och potatis och jordgubbar med socker på och vispad grädde. Min vän blir matad genom en sond, som hemtjänst kommer och sätter dit. Under två och en halv timma rinner maten från påsarna, som finns upphängda i en ställning, in i magen genom ett litet plaströr. Hon ville ha lite kaffe sa hon plötsligt. Det var nästan de enda ord hon sa när vi var där. Hennes man doppar en skumgummiplupp i sin kaffemugg och stoppar in pluppen i hennes mun och hon suger in kaffet. Hon kan bara se lite sa hennes man, kanske högst två meter. Men hon hör bra, sa han. Jag lyckades inte få någon ögonkontakt. Mest satt hon och sov när vi var där, men jag förstod att hon var med oss ändå, för hon nickade när jag berättade om när vi platsade våra kanadensare och frågade om hon mindes det. Hon målade vita prästkragar runt hela kanten på sin blåa båt. Det var jättefint. Nu ligger den oanvänd nere vid strandkanten sedan många år tillbaks.
Trädgården runt den lilla bruna timmerstugan håller på att växa igen. Intresset hos hennes man finns inte kvar längre. Han har ingen att dela det med. Jag har fortfarande kvar alla kaffefiltren med hennes påskrift om vad det är för frön som ligger i påsarna. Nu breder rhododendron, pionerna, azaleorna, rosorna, schersminbuskarna och allt annat ut sig obehindrat. Det är inget fel med det. Också det vilda kan vara vackert. Det är bara så stor skillnad mot det min vän ansåg vara fint i hennes trädgård.
Alla fågelholkarna, de var 54 stycken en gång, har antingen ramlat ner eller övergivits efter att ingen ser till att rensa dem längre. Men visst hör vi fåglarnas sång i skogen runt omkring oss. Det finns ingen framtid att tala om. Visst kommer Brexit och vädret och flyktingar på tal. Men sådana trivialiteter känns mest som bortkastad tid i vår gemenskap. Det är inte det som rör sig i våra huvuden när vi sitter där tillsammans. Vi sitter och minns.

Målning av Kajsa Lindvall

I februari 1974 fick jag plötsligt jobb i Göteborg. Det har gått 42 år sedan dess. En kompis från Stockholm kände en tjej som han tyckte jag skulle träffa. Jag tog bussen till Sävedalen. Vi skulle äta vindruvor och ost och dricka vin uppe på berget. Som bildlärare visste hon att Sävedalen var en bra plats att bo på. Jag blev kvar med mitt boende nära min vän i sjutton år. Hon öppnade en helt ny värld för mig. Hon var konstnär. Hon hade inga gardiner för fönstren, klädde sig annorlunda och läste dikter. Hela hennes lägenhet var fylld med egna målade tavlor. Å, så mycket fint hon kunde göra. Jag var så ofantligt avundsjuk. Det där ville jag också kunna. Jag ville också gå på Konstfack. Men jag var familjeförsörjare nu. Det var kört.

Nu har jag tid. Massor av tid. Och jag gör precis det som min vän alltid tyckte jag skulle syssla med. Jag målar. Tänk om hon hade varit frisk nu. Vi skulle återuppliva gamla minnen från vår målarkurs på Koster. En sen kväll tog hon med sig vinflaskan ut till ateljén. Hon skulle minsann visa den där autodidakte läraren att hon kunde måla. Morgonen därpå vid genomgången såg han beundrande på den vackra marinmålningen. Det var den sista oljemålningen hon gjorde.

Egen oljemålning 100×120 cm Pris: 4.500:-

Om hon var frisk nu så skulle jag kunna träna upp min dåliga balans när vi skulle ge oss ut i farvattnen i våra egna tillverkade kanadensare. Och vi skulle minnas den där kvällen då vi for till krogen och hon sa: jag hoppas det blir en fin kille jag får dansa första dansen med. Plasten i händerna var inte riktigt borttvättad så det fanns risk för att han fastnade för alltid. Och pappa som inte trodde att vi tjejer skulle kunna tillverka en plastbåt. Han blev grymt förvånad när vi fyllde formen med vatten och släppmedlet löstes upp och fartyget flöt upp som en svan.

Vi hade alltid för lite pengar. Men vad gjorde det. Vi fixade det genom att hon betalade hyran för sommarstugan i Nääs genom att måla alla väggar. Längst upp under taket ringlade sig vackra blomstersträngar genom rummen. Jag jobbade som reseledare och så kom vi till fjällen med våra söner och åkte skidor.

En stor sorg känns i kroppen. Du är kvar, men ändå inte. Allt i ditt huvud som jag så gärna hade velat få ta del av, alla dina kunskaper som jag velat lära mig, är instängda för alltid. Alla stora svarta soppåsar, fyllda med blöjor, som står utanför ingången till stugan, ramperna som finns utlagda för att rullstolen skall kunna köras in, håret som är vitt och rufsigt på det framåtlutade huvudet hänger ner över ögonen, händerna under filten kan inte lyftas, hostan för att få upp slemmet i halsen känns oroande och hennes man som säger att vi inte kan förvänta oss några långa meningar till svar, allt känns som en enda stor sorg efter min fantastiska vän som tog hand om mig när jag som bortkommen lantlolla kom till storstan för 42 år sedan. Jag kan aldrig ge tillbaks. Det finns ingen att ge till. Hon behöver inget längre. Jag vet inte ens om hon uppfattar mina ord som jag så trevande fyller tomrummet med. Där i trädgården, där vi sitter mitt i paradiset med all vacker fågelsång runt omkring.

Det gick. Jag vaknade klockan 6 på morgonen och tyckte att det för första gången på riktigt lång tid inte gjorde lika ont när jag steg ur sängen. Jag fick plötsligt lust att få känna hur det känns att gå på morgonpromenad utan att ha ont. Jag sätter på fot-uppe-hållar-stödet i vänsterskon och tar pumpstavarna och börjar sakta knalla iväg runt gärdet.

Träning med pumpstavar runt ängen.

Jag kom att tänka på en vän som tog akupunktur mot rökningen. Han var nyfiken på att känna hur det skulle kännas att röka efter akupunkturen. Skulle det vara så där illa som de sa? Han märkte att det var lika gott som förr. Och så var det för mig nu. Svalkan i morgonkylan var fantastisk för kroppen. Det var lugnt och stilla ute så tidigt på morgonen. Det är nästan bara de nykläckta fågelungarna som hörs så här års.  Det gör inte alls särskilt ont i höften nu när jag går. Å, det är en stor lycka. Jag får lust att sträcka ut promenaden runt dagiset också, men lyder de som vet bäst. Jag skall inte överdriva träningen. Och klockan 12 skall jag ju på vattengympan på Dahlheimers hus.
Jag var hos kiropraktorn igår. Han sa att så sned som jag var igår igen, så borde jag nog ta till rullstolen fortsättningsvis. Två centimeter kortare var högerbenet. Han drog ner höftbenet. Det gör häftigt ont precis då, men efteråt är det bara ömt. Han masserar hela högersidan, ända uppifrån axeln, ner till foten superkraftigt i en halv timma. Under tiden diskuterar vi politik och kvinnors utsatthet vid musikevenemang och muskulaturen i kroppen och hur jag skall komma till rätta med droppfotsproblemet efter operationen. Kent fortsätter med vänster ben och fot. Det är den som skall opereras. Han känner att muskeln som lyfter foten rakt upp inte funkar alls, men masserar ändå, i hopp om att åtminstone mjuka upp för att jag skall få bättre rörlighet i foten.

Egen oljemålning 100×120 cm    Pris: 4.500:-

Gipsad i sex veckor. Det kommer att ta hårt på muskelstyrkan. Efter att gipset tagits bort så börjar träningen av foten. Om jag tränar bra under halvåret därefter har ortopeden, som skall operera sagt, att jag skall vara återställd. Men jag är snart 70 år och det är på grund av åldern redan tungt att träna. Men jag tycker inte att jag har så mycket att förlora. En droppfot som hänger ner kan väl inte vara så mycket att ha kvar.
Jag måste hitta en bra tränare med inriktning på neurologi för att träna muskelstyrka och rörlighet. Var finns han/hon? Jag skrev till sjukgymnast David Aston i Malmö, som ger hälsovårdsvägledning per mail och frågade. Han gav mig inte särskilt stort hopp. Han skrev att det är viktigt att jag får ett konkret rehabiliteringsprogram med riktlinjer om hur träning och belastning ska stegras.

Egen oljemålning 100×70 cm Pris: 3.500:-

Det bör vara en sjukgymnast/fysioterapeut som har erfarenhet av rehabilitering efter ortopediska ingrepp, skriver Aston. Jag har fått veta av kiropraktor Kent att det inte funkar att träna om inte musklerna blivit uppmjukade före och det har jag framfört till Aston. Han svarar att det finns sjukgymnaster som har fått utbildning i massage och fortfarande använder massage som en del i en behandling, men de är förhållandevis få. Han skriver att massage bara är en metod av flera att minska spänningar i musklerna och att andra manuella metoder kan vara lika effektiva. Därför är det bättre att söka en vårdgivare som kan hjälpa mig med bedömning och behandling av mina muskelspänningar. Aston ger förslag på att jag skulle kunna vända mig till naprapater, som är en vårdgivarprofession som fortfarande kan utföra massage.
Jag får gräva djupt i penningpungen. För tyvärr är det så att massörer inte är anslutna till högkostnadskortet. Många sjukgymnaster är anslutna, några naprapater och kanske några få kiropraktorer. Det kostar på att vara sjuk, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Men jag hänger nog i ett tag till.

Vi drog iväg till svägerska och svåger i Jonstorp, nästan längst in i Skälderviken. Det var strålande solsken. Vi hade inte lyckats få ordning på luftkonditioneringen i bilen, men med nervevade rutor och ett glatt humör så funkar det mesta ändå.
Det egentliga skälet till resan var ett inbokat besök på måndagen hos ortopeden på Kärnans ortopedi i Helsingborg. Jag vill operera min droppfot. Det klarar ortopeden Tomas Andersson. Jag är så evinnerligt trött på det onda i höften som orsakas av att jag går så snett. Nu drog ju kiropraktor Kent Forsman ner höger höft så benen blev lika långa i veckan som gick, men så kan det ju inte få hålla på. Det är droppfoten som gör att höger höft blir sned. Så droppfoten måste fixas.

Trädgårdsrundan i Nordvästra Skåne

På fredagen var det studentkalas hos svägerskans dotterdotter i det fantastiskt vackra lilla samhället Viken. Alldeles nere vid hamnen där alla de nyfina båtarna låg och guppade, bjöds vi på bubbel och supergod plockmat på restaurang Barbord. Göran fick plocka som vanligt. Det är en gången tid då jag såg ett uppdukat bord fullt med läckerheter, som jag kunde plocka själv. Dels var bardisken, där maten stod framdukad, för hög för min ringa längd på 152 cm och dels är det omöjligt att bära tallrik och hålla balansen på samma gång. Men Göran fixar det så bra.

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

Det visade sig att det just den här helgen var Trädgårdsrunda i Nordvästra Skåne. Vi läste igenom programbladet och prickade för de trädgårdar vi skulle besöka. Det blev fyra stycken på lördagen och sju på söndagen.

Blodfläderbuske och Fingerborgsblomma

Så oroligt mycket vackert vi såg. Jag kände hur entusiasmen flödade och hade, om inte min käre man hade stoppat mig, köpt en massa växter med mig hem. Tyvärr är jag ju inte särskilt självständig vad det gäller trädgårdsarbete, så jag får kanske bita i det sura äpplet och acceptera min begränsning. Växterna måste ju grävas ner i jorden och för det krävs mer kraft och bättre balans än vad jag har. Men det hade nog gått det också. Jag skall i alla fall se om det kanske finns sådana där fina fläderbuskar här i Göteborgstrakterna. Sedan skall jag bära hem dem och jag skall nog få dem i jorden också.
Växtligheten runt vår damm är inte särskilt vacker. Så det är där jag skall plantera fläderbuskarna tillsammans med hostan och daggkåpan vi fick från svägerskan. Sedan kan jag ligga i vår gosiga hammock och njuta av det jag ser.

Med lite extra krafter och stor envishet, så kan vi kanske få det lika fint som runt den här dammen en dag.

Det var inte det enklaste engagemanget vi hittade på, det där med trädgårdsrundan. Men jag hade alla hjälpmedel med mig. Ibland blev det kryckan, ibland rollatorn och ibland elmoppen. Är det fina välkrattade trädgårdsgångar med lösgrus, så funkar inte moppens små hjul. Då är det bättre med rollatorn. Men är det trappor är den inte till någon nytta. Då får det bli kryckan. Ibland blev det både elmoppen och kryckan. För säkerhets skull. Man vill ju inte bli akterseglad.
På måndag bar det iväg till ortopeden. Han bad mig vrida vänsterfoten rakt upp, i riktning mot näsan. Foten rörde sig inte alls. Den muskeln är död. Så fick jag vrida samma fot uppåt snett åt höger och sedan snett åt vänster. Det funkade bra. Då bestämde sig doktorn för att en operation skulle kunna hjälpa mig. Han skulle kunna dra den ena sidans fungerande sena uppåt, igenom skenbenet och fästa den neråt så att foten skulle lyftas. Ja min förklaring är säkert helt åt pepparn, men ungefär så lät det. Jag får alltså gå med upplyft fot alltid. Det tyckte en sjukgymnast som jag talade med var bedrövligt. Men vid närmare eftertanke så måste det väl vara bättre att ha foten upplyft, än att alltid ha den hängande neråt. Hänger den neråt så är den ju bara i vägen. Jag har bestämt mig för operation.
Nu börjar karusellen med vårdval och remisser från doktorer i mitt egna landsting för att få operationen utförd och betald. Det blir ingen enkel match.

Vattengympa igår. Jag trodde inte att jag skulle klara det efter besöket dagen före hos Kent, kiropraktorn. Men det gick som en dans. Eller ja, det var kanske att ta i. Men jag kände mig pigg. Eftermiddagen efter Kent var bedrövlig. Jag kände mig verkligen mörbultad. Höften som han kört ner gjorde superont. Men det hade lugnat sig och jag tyckte det skulle vara spännande att se hur mycket jag skulle klara efter den pärsen. Och det funkade. Jag körde igenom hela programmet med kraft och glädje som aldrig förr. Så här efteråt måste jag erkänna att det känns bättre i höften än det gjort på riktigt länge.

Artikel i GP av Carin Hjulström om trochanterit

Jag vågar nästan inte säga det, men det onda känns som om det kanske kan vara på väg bort nu efter att Kent fått ordning på mina olika långa ben.  Jag fick ett par övningar av Kent som jag skall göra en gång om dagen. När jag kommer till Kent nästa vecka så skall han se om det hjälpt. Han är sträng och håller koll. Det är bra för mig som är så odisciplinerad.
Jag läste en artikel av Carin Hjulström i Göteborgs-Posten om något som heter Trochanterit. Det är en mer eller mindre kronisk inflammation i lår- och sätesmuskulatur. Hon skriver att tjugofem procent av alla kvinnor  över fyrtio drabbas av den här lågintensiva inflammationen i musklerna. Det är inte farligt. Det gör bara väldigt ont. Sjukdomen är okänd och det finns ingen behandling. Tjugofem procent! Och ingen behandling! Otroligt. Är det det jag har? Jag skall fråga Kent nästa vecka. Jag läser på nätet att trochanterit kan orsakas av benlängdsskillnad.
När jag ändå var inne på nätet och kollade om trochanteriten så hittade jag en träningssida med en mängd övningar mot trochanterit. Det är som vanligt. Jag samlar på mig en massa bra grejer och lägger det på bra ställen. Sedan ligger de där och blir ofta inte använda. Mitt nattygsbord är fullt med träningsredskap och träningsprogram som jag rivit ut från tidningar. Men disciplinen räcker bara till det jag bokar upp på stan. Då har jag någon som håller efter mig och som entusiasmerar mig, men det bästa av allt är ändå att jag kommer ut och träffar andra människor. Jag brukar säga till mamma att man måste ut, annars blir man folkilsken.

Med mamma på Nationaldagsfirande i Strömstad

Nu står jag inför en härlig sommar. Det sämsta är att träningen inte blir lika regelbunden om sommaren. Det finns så mycket annat att hitta på. Och så skall man vara ute. Det är svårt att vara ute när man som jag inte är särskilt rörlig längre. Och inte klarar värme. Jag har inte riktigt hittat rätt ännu med sommarvardagens rutiner, men jag jobbar på det. Jag skriver med blyerts i min almanacka och suddar efter hand som jag kommer på nytt. Att planera är det bästa jag vet och jag är ganska duktig på att följa mina planer.

Jag har precis återkommit från Kent Forsman, min kiropraktor på Fysiologiska Institutet i Göteborg. Jag känner mig riktigt mörbultad. Men det är alltid lika fantastiskt. Han masserar musklerna superhårdhänt, men det gör gott. Han är proffsig på att massera fortfarande, fast han snart är 80 år. Det han inte vet om muskler är inte värt att veta. Han har jobbat som kiropraktor i hela sitt liv och också utbildat. Jag berättar för honom att jag tränat alla dagar under våren, men att det onda aldrig går över. Han säger att, för att musklerna skall kunna ta åt sig träningen, så måste de först mjukas upp. Mina muskler är som vedträn, säger han. Han kollar mina ben och ser att högerbenet är drygt två centimeter kortare än det vänstra. Så var det förra veckan också och nu var det samma visa igen. Han tryckte högerhöften neråt några gånger. Jag lovar, det var inte ”gött”. Så föll det på plats och benen var lika långa. Han masserade hela ländryggen. Det var knutor som satt fast som han löste upp.
Sedan tog han sig an vänsterbenet. Kent säger att det inte ingår i sjukgymnasternas utbildning numera att massera. Fråga mig: det är inte alls bra. Ingen sjukgymnast jag träffat masserar. Kent säger att musklerna måste masseras före träningen för att ge bra utslag. Det räcker inte med att bara värma upp på en cykel.

Med rulle under knävecken och tyngder om vristerna skall knämusklerna spännas och underbenen lyftas

Efter Kents massage idag så kunde jag lyfta vänsterbenet uppåt. Det går inte alls före massagen. Nu har jag fått i uppdrag att lyfta benet så en omgång per dag: jag ligger på rygg men foten uppdragen mot ändan, jag drar knäet upp mot hakan och lyfter sedan underbenet och foten vidare upp mot taket. Sedan sänker jag det raka vänsterbenet ner mot britsen sakta. Jag gör om det igen 5 gånger och vilar i några minuter och gör om övningen igen två gånger till. Det blir tre omgångar x 5 övningar första dagen. Sedan skall jag öka på till 3 omgångar x 6 övningar dag 2, och 3 omgångar x 6 övningar dag 3 o.s.v. Efter varje omgång måste jag vila en halvtimma för att blodet skall kunna köra igenom.
Nästa vecka skall jag tillbaks till Kent igen, men hu vad det är dyrt, för han är inte ansluten till försäkringskassan. 700 kronor per gång, det tär på kassan. Men vad gör man när det inte finns någon inom landstingsvården, som kan ta hand om det onda?

?????????????????? Så många frågetecken finns kvar i mitt huvud när jag kör hemåt efter att ha varit hos urologen. Jag for hem gråtande. Jag hade förstått att jag får komma till Östra sjukhuset för operation framåt hösten. Urinröret skulle lyftas upp. Att tänka på att jag måste hantera det där med kisseriet så här i flera månader till gör mig bedrövad. Men det är alltid tre månader som gäller.
Cirkusen har pågått länge. Jag berättade för min MS-doktor i höstas att jag hade svåra inkontinensbesvär. Jag fick tid för en första kontroll i mars. Det var bara en intervju om besvären och så blev jag hemskickad med papper där jag skulle fylla i hur många gånger gick jag på toa och mängd urin varje gång. Jag skickade genast in det och kom in i mitten av april för cystometriundersökning. Då undersöks blåsans funktion, om den är överaktiv eller om det finns något avflödeshinder. Det besöket slutade med att jag fick veta att jag skulle få träffa urologen Yr senare.
Jag fick ny tid och träffade doktor Yr idag. Nu var det cystoscopi som gällde sa Dr Yr, lite förklarande. Precis som jag då skulle fatta exakt vad det var hon skulle göra. Hon kom in efter några få minuter och visade mig diagram från tidigare undersökning. Jag frågade vad det var jag skulle förstå och hon försökte förklara diagrammens innebörd. Hon sa att man kunde se att jag har läckage. Jag sa att det är inte bara läckage, det rinner rakt ut. Hon frågade om jag har blöja på dagen. Jag försökte beskriva att jag inte kan ta mig någonstans utan blöja och även med blöja så rinner det igenom. Skovet för ca 10 år sedan gjorde att muskulaturen i underlivet slogs ut. Det där med knipövningar hör till en sedan länge gången tid. Efter tre minuters samtal gick hon ut och de två sköterskorna bad mig klä av mig och sätta mig i gynstolen. Där satt jag sedan i säkert tjugo minuter och väntade tillsammans med sköterskorna. Så äntligen kom Dr Yr och en assistent. Jag tittade på en dataskärm när först dr Yr körde omkring en kamera i underlivet och sedan fick assistenten prova på. Jag frågade vad det är man får för information av att titta på det där. Dr Yr log och sa bara att hon skulle skicka ett brev till Östra sjukhuset där jag skulle bli opererad. Efter tio minuters undersökning gick Dr Yr ut med sin assistent och sköterskorna bad mig klä på mig. Jag var klar och fick gå.
Så nu är det bara att vänta. I tre månader säkert. Det brukar vara så. Alltid yttersta gränsen. Jag skall ringa till vårdcentralen och be att få större storlek på blöjorna. Då behöver jag inte vara så orolig för att kissa ner mig när jag är på stan.
Jag tänkte i alla fall be att få en kopia av det där brevet som Dr Yr skall skicka till Östra sjukhuset och sedan skall jag ta kontakt med min gamla barndomskamrat och be om en översättning. Visst är det sorgligt att läkare inte kan tala till bönder på bönders vis.

Värme, värme, värme. Var skall man ta vägen. Hela kroppen blir som en deg. Benen, som funkar dåligt i vanliga fall, kan jag nästan inte flytta. Det är konstigt det där med värmen här hemma. Jag kan inte minnas att det kändes så jobbigt på Teneriffa.

På stavpromenad långt ut på udden

Igår var jag på vattengympa. Jag kände mig otroligt stark. Efter att ha tränat alla dagar under våren så har krafterna växt. Det känner jag alldeles tydligt nu. Jag tog i så mycket så jag haft bakrus i ett drygt dygn efteråt.
Tyvärr har allt det onda inte försvunnit. Därför var jag hos Kent Forsman, kiropraktorn på Avenyn. Han tyckte att mina muskler var som trä och knådade dem riktigt ordentligt. Jag kände mig som om jag suttit i en torktumlare fylld med småsten efteråt. Det var inte alls kul. Men jag måste ju få ordning på kroppen. Mitt högra ben var två centimeter kortare än det andra så det drog han rätt genom att hårdhänt köra ner höften och sedan dra ner benet. Så nu haltar jag inte längre.

Azaleor och Iris i vår trädgård

För några veckor sedan välte jag med min lilla elmoppe, när jag skulle ta mig nerför en trottoarkant. Har man som jag inget motstånd i kroppen som tar emot när man ramlar då ramlar man hårt. Så armen värker fortfarande för det var på den jag hamnade.
Idag skall det bära iväg till Stockholm för att hälsa på släkten. Vi får ta vägen förbi bilreparatören så luftkonditioneringen blir fixad. Annars är det nog kört för min del. Och så får jag inte glömma att ta Sifrol innan jag åker. Annars kör elstötarna igång i benen.

Pionerna i vår trädgård

Visst låter jag bedrövligt tråkig. Men det är så jag känner mig precis nu. Tungt är det. Livet med MS är verkligen ingen dans på rosor.
Jag går ut i trädgården och fotar de otroligt vackra azaleorna och pionerna. Det gör gott för humöret.
Och så skall jag ta en morgongympa till min fantastiska musikslinga med Etta James, Melody Gardot, Gary Moore, David Bowie och Queen före frukosten också. Sedan är jag fit for fight igen.