Värme, värme, värme. Var skall man ta vägen. Hela kroppen blir som en deg. Benen, som funkar dåligt i vanliga fall, kan jag nästan inte flytta. Det är konstigt det där med värmen här hemma. Jag kan inte minnas att det kändes så jobbigt på Teneriffa.
Igår var jag på vattengympa. Jag kände mig otroligt stark. Efter att ha tränat alla dagar under våren så har krafterna växt. Det känner jag alldeles tydligt nu. Jag tog i så mycket så jag haft bakrus i ett drygt dygn efteråt.
Tyvärr har allt det onda inte försvunnit. Därför var jag hos Kent Forsman, kiropraktorn på Avenyn. Han tyckte att mina muskler var som trä och knådade dem riktigt ordentligt. Jag kände mig som om jag suttit i en torktumlare fylld med småsten efteråt. Det var inte alls kul. Men jag måste ju få ordning på kroppen. Mitt högra ben var två centimeter kortare än det andra så det drog han rätt genom att hårdhänt köra ner höften och sedan dra ner benet. Så nu haltar jag inte längre.
För några veckor sedan välte jag med min lilla elmoppe, när jag skulle ta mig nerför en trottoarkant. Har man som jag inget motstånd i kroppen som tar emot när man ramlar då ramlar man hårt. Så armen värker fortfarande för det var på den jag hamnade.
Idag skall det bära iväg till Stockholm för att hälsa på släkten. Vi får ta vägen förbi bilreparatören så luftkonditioneringen blir fixad. Annars är det nog kört för min del. Och så får jag inte glömma att ta Sifrol innan jag åker. Annars kör elstötarna igång i benen.
Visst låter jag bedrövligt tråkig. Men det är så jag känner mig precis nu. Tungt är det. Livet med MS är verkligen ingen dans på rosor.
Jag går ut i trädgården och fotar de otroligt vackra azaleorna och pionerna. Det gör gott för humöret.
Och så skall jag ta en morgongympa till min fantastiska musikslinga med Etta James, Melody Gardot, Gary Moore, David Bowie och Queen före frukosten också. Sedan är jag fit for fight igen.