Vattengympa igår. Jag trodde inte att jag skulle klara det efter besöket dagen före hos Kent, kiropraktorn. Men det gick som en dans. Eller ja, det var kanske att ta i. Men jag kände mig pigg. Eftermiddagen efter Kent var bedrövlig. Jag kände mig verkligen mörbultad. Höften som han kört ner gjorde superont. Men det hade lugnat sig och jag tyckte det skulle vara spännande att se hur mycket jag skulle klara efter den pärsen. Och det funkade. Jag körde igenom hela programmet med kraft och glädje som aldrig förr. Så här efteråt måste jag erkänna att det känns bättre i höften än det gjort på riktigt länge.

Artikel i GP av Carin Hjulström om trochanterit

Jag vågar nästan inte säga det, men det onda känns som om det kanske kan vara på väg bort nu efter att Kent fått ordning på mina olika långa ben.  Jag fick ett par övningar av Kent som jag skall göra en gång om dagen. När jag kommer till Kent nästa vecka så skall han se om det hjälpt. Han är sträng och håller koll. Det är bra för mig som är så odisciplinerad.
Jag läste en artikel av Carin Hjulström i Göteborgs-Posten om något som heter Trochanterit. Det är en mer eller mindre kronisk inflammation i lår- och sätesmuskulatur. Hon skriver att tjugofem procent av alla kvinnor  över fyrtio drabbas av den här lågintensiva inflammationen i musklerna. Det är inte farligt. Det gör bara väldigt ont. Sjukdomen är okänd och det finns ingen behandling. Tjugofem procent! Och ingen behandling! Otroligt. Är det det jag har? Jag skall fråga Kent nästa vecka. Jag läser på nätet att trochanterit kan orsakas av benlängdsskillnad.
När jag ändå var inne på nätet och kollade om trochanteriten så hittade jag en träningssida med en mängd övningar mot trochanterit. Det är som vanligt. Jag samlar på mig en massa bra grejer och lägger det på bra ställen. Sedan ligger de där och blir ofta inte använda. Mitt nattygsbord är fullt med träningsredskap och träningsprogram som jag rivit ut från tidningar. Men disciplinen räcker bara till det jag bokar upp på stan. Då har jag någon som håller efter mig och som entusiasmerar mig, men det bästa av allt är ändå att jag kommer ut och träffar andra människor. Jag brukar säga till mamma att man måste ut, annars blir man folkilsken.

Med mamma på Nationaldagsfirande i Strömstad

Nu står jag inför en härlig sommar. Det sämsta är att träningen inte blir lika regelbunden om sommaren. Det finns så mycket annat att hitta på. Och så skall man vara ute. Det är svårt att vara ute när man som jag inte är särskilt rörlig längre. Och inte klarar värme. Jag har inte riktigt hittat rätt ännu med sommarvardagens rutiner, men jag jobbar på det. Jag skriver med blyerts i min almanacka och suddar efter hand som jag kommer på nytt. Att planera är det bästa jag vet och jag är ganska duktig på att följa mina planer.