Vi drog iväg till svägerska och svåger i Jonstorp, nästan längst in i Skälderviken. Det var strålande solsken. Vi hade inte lyckats få ordning på luftkonditioneringen i bilen, men med nervevade rutor och ett glatt humör så funkar det mesta ändå.
Det egentliga skälet till resan var ett inbokat besök på måndagen hos ortopeden på Kärnans ortopedi i Helsingborg. Jag vill operera min droppfot. Det klarar ortopeden Tomas Andersson. Jag är så evinnerligt trött på det onda i höften som orsakas av att jag går så snett. Nu drog ju kiropraktor Kent Forsman ner höger höft så benen blev lika långa i veckan som gick, men så kan det ju inte få hålla på. Det är droppfoten som gör att höger höft blir sned. Så droppfoten måste fixas.
På fredagen var det studentkalas hos svägerskans dotterdotter i det fantastiskt vackra lilla samhället Viken. Alldeles nere vid hamnen där alla de nyfina båtarna låg och guppade, bjöds vi på bubbel och supergod plockmat på restaurang Barbord. Göran fick plocka som vanligt. Det är en gången tid då jag såg ett uppdukat bord fullt med läckerheter, som jag kunde plocka själv. Dels var bardisken, där maten stod framdukad, för hög för min ringa längd på 152 cm och dels är det omöjligt att bära tallrik och hålla balansen på samma gång. Men Göran fixar det så bra.
-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-
Det visade sig att det just den här helgen var Trädgårdsrunda i Nordvästra Skåne. Vi läste igenom programbladet och prickade för de trädgårdar vi skulle besöka. Det blev fyra stycken på lördagen och sju på söndagen.
Så oroligt mycket vackert vi såg. Jag kände hur entusiasmen flödade och hade, om inte min käre man hade stoppat mig, köpt en massa växter med mig hem. Tyvärr är jag ju inte särskilt självständig vad det gäller trädgårdsarbete, så jag får kanske bita i det sura äpplet och acceptera min begränsning. Växterna måste ju grävas ner i jorden och för det krävs mer kraft och bättre balans än vad jag har. Men det hade nog gått det också. Jag skall i alla fall se om det kanske finns sådana där fina fläderbuskar här i Göteborgstrakterna. Sedan skall jag bära hem dem och jag skall nog få dem i jorden också.
Växtligheten runt vår damm är inte särskilt vacker. Så det är där jag skall plantera fläderbuskarna tillsammans med hostan och daggkåpan vi fick från svägerskan. Sedan kan jag ligga i vår gosiga hammock och njuta av det jag ser.
Det var inte det enklaste engagemanget vi hittade på, det där med trädgårdsrundan. Men jag hade alla hjälpmedel med mig. Ibland blev det kryckan, ibland rollatorn och ibland elmoppen. Är det fina välkrattade trädgårdsgångar med lösgrus, så funkar inte moppens små hjul. Då är det bättre med rollatorn. Men är det trappor är den inte till någon nytta. Då får det bli kryckan. Ibland blev det både elmoppen och kryckan. För säkerhets skull. Man vill ju inte bli akterseglad.
På måndag bar det iväg till ortopeden. Han bad mig vrida vänsterfoten rakt upp, i riktning mot näsan. Foten rörde sig inte alls. Den muskeln är död. Så fick jag vrida samma fot uppåt snett åt höger och sedan snett åt vänster. Det funkade bra. Då bestämde sig doktorn för att en operation skulle kunna hjälpa mig. Han skulle kunna dra den ena sidans fungerande sena uppåt, igenom skenbenet och fästa den neråt så att foten skulle lyftas. Ja min förklaring är säkert helt åt pepparn, men ungefär så lät det. Jag får alltså gå med upplyft fot alltid. Det tyckte en sjukgymnast som jag talade med var bedrövligt. Men vid närmare eftertanke så måste det väl vara bättre att ha foten upplyft, än att alltid ha den hängande neråt. Hänger den neråt så är den ju bara i vägen. Jag har bestämt mig för operation.
Nu börjar karusellen med vårdval och remisser från doktorer i mitt egna landsting för att få operationen utförd och betald. Det blir ingen enkel match.