Det är söndag och vi har planerat in Padua. Det är bara 3 mil bort från Treviso och vi åker genom den ena byn efter den andra. Det tar mycket tid men vi tycker det är intressantare att se omgivningarna än att bara dra snabbt fram. Dessutom kostar motorvägarna en massa pengar. Vi är här på arbetsresa så det är avdragsgillt men vi måste ändå ligga ute med pengarna tills bröllopsresorna börjar säljas. Det är mycket jobb innan dess. Det viktigaste nu är hemsidan. Där skall vi visa allt material vi nu samlar in om vad som finns i Veneto. Vi letade oss fram till den maffiga Basilica di Sant Antonio. Vi kom när gudstjänsten som bäst pågick.

Inne i Sant Antoniobasilican i Padua

Så mycket rörelse ser vi inte i en svensk kyrka. Man står i kö för att få nattvarden, för att be på ett annat ställe, för att se Sant Antonios grav och några satt i bänkarna och lyssnade till prästen som talade i högtalare som hördes in i varenda rum. De där ”några” var flera hundra. De är mycket mera religiösa här ner än hemma i Sverige. Turisterna knallade runt och jag åkte omkring med min elmoppe. Allt var ordnat för att rullstolar bekvämt skulle kunna ta sig fram.

Vi tittade oss omkring i den vackra staden. Mängder med exklusiva klädesaffärer gjorde att jag längtade efter mina systrar. Hade de varit med så hade vi aldrig bara gått förbi.
Naturligtvis avslutade vi Paduabesöket med lunch på anrika Caffe Pedrocci. Det är byggt som ett klassiskt tempel och har varit mötesplats för studenter och intellektuella sedan det öppnade 1831. Vi återvände till Treviso och avslutade dagen med supergoa pizzor.