Dahlheimers Hus är ett fantastiskt ställe Jag har just kommit hem efter vattengympan som alltid startar torsdagar klockan 8 på morgonen. Det är tungt innan man kommer ut i bilen, men sedan går det som på spåret. Jag parkerar min bil på handikapp-parkeringen precis utanför och kommer innanför dörrarna oftast en kvart innan passet börjar. Då sitter redan de flesta i gänget och väntar på att bli insläppta. Vi hejar glatt på varandra efter hand som vi droppar in. En är hemkommen från sin bröllopsresa och en annan har ramlat och slagit i hela ansiktet. Samtalsämnena är verkligen olika gång till gång och stämningen är fin. Efter duschen glider vi ner i det 34-gradiga vattnet och storasyster Klyft kör igång gympan. Alla hänger med efter bästa förmåga. Efteråt kan man simträna, bubbelbada, bada bastu eller bara gå ut i omklädningsrummet och diskutera vardagsangelägenheter med de andra. När vi gått ur bassängen tar barnen vid. Första passet är för barn med downs syndrom och liknande. De sjunger mormors lilla kråka och framåt och lär småttingarna sittande hoppa från kanten ner i mammas eller pappas famn. Nästa pass är för mer funktionsnedsatta barn. De har ofta med sig personliga assistenter till hjälp. Barnen pendlar mellan skratt och gråt. Det är fantastiskt att se deras leenden som spricker upp i ansiktet efter en stunds stenhård koncentration i samband med de olika övningarna.
I omklädningsrummet pratar vi om hur svårt det är att se förändringarna för vad kroppen klarar av. Åldern tar ut sin rätt och kroppen klarar inte av att göra det vi är vanan vid att den fixar. Hur många gånger skall man ramla p.g.a dålig balans innan man inser att man måste byta ut stavarna mot rullatorn. ”Den är ju så knivig att ta med på spårvagnen”, sa den 80-åriga pimpinetta kvinnan, som gärna klär sig i gamla urtvättade jättetuffa jeanskläder och som hade sårskorpor i hela ansiktet efter att hon ramlat. Hon berättade att hon ramlade likadant för precis ett år sedan också. Jag berättade om hur jag såg på det viktiga i att kunna göra allt det jag alltid gjort, att jag skall byta bil och montera in en lyftarm för att få in rullstolen. Ja käre nån, engagemangen är olika i olika åldrar. Tiden då man tog hand om småbarn är långt borta. Nu rör det sig om hur man på bästa sätt skall kunna ta hand om sig själv. Nästa steg är väl hur någon annan skall kunna ta hand om en på bästa sätt. Det är då man är tillbaks på barnastadiet.
Alla har vi plats på Dahlheimers hus. Visst är det fantastiskt. Kolla in Dahlheimers hus på deras hemsida och se vad allt som rör sig där.