Snacka om åldersdiskriminering. Jag var på handikappmässan idag. Leva och fungera heter mässan. Jag var lite nyfiken på vilka snygga rullstolar som finns på marknaden nu och hur jag skall lösa bilproblemet. Vi började att titta runt på billösningarna. I vår handikappanpassade stora plåtburk Honda Odyssey så går det ut en ramp, som man sänker ner på sidan av bilen med hjälp av ett manöverdon med knappar. Tyvärr är rampen bara anpassad för de små lätta vanliga rullstolarna, som man driver manuellt. Min lilla elmoppe är bara någon centimeter för lång, trots att vi sågat av stödhjulen där bak. Det gör att rampen inte går att få upp eller ner utan stannar på vägen. Eftersom det inte finns elmoppar som är så små måste rampen bytas ut.

Tyvärr är det också så att de som bestämmer vad man skall få för hjälper inte godkänner min lilla elmoppe. Den är inte säker att köra, påstår man. Ok, jag kan också tycka att den välter lite för lätt. Så vi åkte till hjälpmedelscentrum, jag, arbetsterapeuten och Göran, för att titta ut en säker elmoppe. Men tyvärr kom man på att en så tung elmoppe kan inte fästas fast i vår plåtburk på ett tillräckligt säkert sätt. Det är därför jag kallar vår bil för plåtburken.

Vi tittade på jättefina bilar med ramper bak och på sidan. Det var lärorika diskussioner. Vi bestämde oss för att ta reda på vad det skulle kosta att bygga om vår bil. Rampen i vår bil skall tas bort. I stället skall en ramp som viks ut och som lutar snett neråt utåt monteras fast. Utvikningen skulle ske med autokontroll. Vi träffade en kille från företaget som importerat och handikappanpassat vår plåtburk. Han skulle kolla vad det kostar och återkomma med besked.

Så träffade jag killen från Autoadapt som hade varit med mig till hjälpmedelscentralen vid ett tillfälle, då en liftarm eventuellt skulle monteras in i vår dåvarande Volvo V50. Vi kom vid det tillfället underfund med att vår V50a var för låg. Det gick inte att montera in en arm i den bilen. Det var därför vi bytte till plåtburken. Jag berättade att vi bytt bil nu och att den är mycket större. Nu är det time att fixa en liftarm. Det var då han sa, att mitt ärende var avslutat nu. Han frågade hur gammal jag är. När han fick veta att jag är 68 år sa han: då är du för gammal. Fr.o.m den 1 mars 2015 är det helt kört att få bidrag till allt för mig. Tidigare hade jag fått veta att jag skulle kunna få bidrag till att installera liftarmen. Nu var det nada.

En ny tankegång började ta fart. Jag tänkte på vad Carl Jonas Love Almqvist sa: Dock skall den klokhet skattas, som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns, och inte enbart vad som fattas. Nu var jag utanför systemet. Nu fick jag fixa allt själv. Jag tänker på att jag köpt den för 5-600.000 kronor handikappombyggda plåtburken för bara drygt 100.000 kronor. Den är bara 5 år gammal och har gått jättelite. Då slog det mig att visst har jag råd att bygga om den så att den passar mig och min elmoppe. Visst kan jag förstå att inte staten accepterar att en snart 70-årig gammal tant, som väl bara vill köra bil till operan eller till konstutställningar, skall få bidrag till bilanpassning. Att jag är egenföretagare och fortfarande jobbar i mitt aktiebolag med allt från redovisning och deklarationsupprättande till måleri och smycketillverkning, är ju inget de känner till. Visst förstår jag. Och när jag tänker så, så känner jag mig riktigt fri. Nu gör jag som jag vill. Det finns mängder med fina handikappombyggda begagnade bilar. Så när jag inte längre vill köra omkring med vår plåtburk så är det bara att byta. Och då kommer jag att kolla att min elmoppe får plats före köpet. Man lär sig. Det är en snårig värld och man får ha tålamod och ett gott humör för att stå ut. Men nu är jag på G med ombyggnad av rampen. Alldeles själv, med min egen plånbok.