Klockan var ställd på ringning till sju. Jag hade träningstid hos Eriksbergs Rehab klockan kvart över åtta. Det var inte alls mysigt att gå upp så tidigt. Hela kroppen sa emot. Den hade jobbat med ryckningar i vänsterbenet varannan timma under nästan hela natten och ville fortsätta att sova i några timmar till.
Eftersom det var första gången jag tränade där, så fick jag ta den tid de gav mig. Jag har inte tränat ordentligt på hela kapp-året. Bara suttit och sytt. Nu har jag en hög uppförsbacke att ta mig uppför.
Jag lyckades inte komma i tid. Fem minuter för sent. Det är svårt att beräkna tiden. Jag har inte kört in till stan på jättelänge så här tidigt. Nu upptäckte jag att alla andra också var ute och åkte. På väg till jobbet. Sedan trängselavgifterna kommit tar många vägen förbi oss i Torslanda. Som väl är finns inga trängselavgifter här ute på landet. Barnen, som var på väg till skolan, tryckte på knappen för övergångsställena över allt. Det tog tid.
Jag parkerade bilen på handikapp-parkeringen utanför. Tog hissen upp och hängde av kappan i omklädningsrummet. Sjukgymnasten Jörgen var redan på plats. Jag började uppvärmningen med att cykla i tio minuter. Utsikten var fantastisk. Båtarna som for omkring ute på Göta Älv i solskenet kunde få vilken trött gammal pensionär som helst att tänka positivt. Minnet från träningen uppe på tionde däck när vi tuffade fram bland isflaken nere i Antarktis övärld dök upp i mitt huvud. Jag kände mig glad och nöjd över att äntligen få komma igång med träningen.
Efter cyklingen var det rodd och balansträning och armträning. Timman gick jättesnabbt. Jag knallade ut i omklädningsrummet efteråt. En äldre dam, säkert upp emot åttio år, satte sig andfådd på stolen bredvid. Hon gillade också träningen. Hon berättade att hon varit sjuk och hade  inte kunnat träna på ett helt år. Samma som jag, tänkte jag. Och så berättade hon att hon nu äntligen kunde börja dansa. Va, dansa, sa jag, var då? Tja, överallt där de spelar upp till dans, sa den gamla damen. Jag berättade att jag hade besvär med balansen, så det där med dans kunde jag inte klara av. Ja, men det går väl att träna upp, svarade damen. Jo, jo, visst går det att träna upp.
Jag kände att jag mött min överman. Jag som alltid skall vara så kavat. Jag som klarar allt. Jag kände mig mycket yngre än damen som dansade. Men det är inte alls säkert att det var så. Jag minns mammas svar när jag en gång föreslog henne att gå ut i trädgården och sätta sig tillsammans med de andra. De andra var pappa, som var ett år yngre än mamma och min systers svärmor som är fem år yngre än mamma. Alla var en bra bit över nittio. Men mamma svarade ändå: ”nej jag vill inte vara där ute med de där gamlingarna”. Hon tyckte att hon passade bättre i köket med matlagningen och oss döttrar, än att sitta och småprata i trädgården. Tänk så olika syn man kan ha på åldrar. Den där pigga dansanta damen är säkert mycket piggare i kroppen än vad jag någonsin kommer att vara.
Jag kom hem. Supertrött efter träningen. Det blev inte särskilt mycket gjort på hela dagen efteråt. Kroppen hade fått för mycket. Jag känner träningsvärken bak i ryggen. Men jag kände mig glad och nöjd. Ännu nöjdare blev jag när mannen från bilanpassningen ringde och meddelade att ombyggnaden av rampen bara skulle kosta 13.000 inklusive moms. Jag som trott att jag skulle bli av med hela sparkapitalet. Så nu blir det en kortsemester till Hedemora inom de närmaste veckorna och snart kan jag åka in till stan på egen hand och köra omkring med min elmoppe på shoppingrunda.