Det blev lite för mycket. Jag blev riktigt tårögd. Jag lyssnade till en intervju om Lasse Brandeby. Hans bästa vänner berättade så medryckande om att han var så fantastisk. Mina tankar gick till Göran. En sådan otrolig lycka att han lever. Han var också 66 år när vi fick beskedet i våras om att han hade cancer. Det var en aggressiv form av lymkörtelcancer. Jag minns en gång när jag var ung att jag hörde någon som hade samma och att det var en av de besvärligaste cancertyper man kunde få, så jag blev jätterädd.

Antarctisresan: hyttpersonalens dagliga konstverk med handdukarna

När jag tänker på tiden i våras, så känns det som om det var något som bara kom och gick. Vi levde som i ett vakuum. Vi gjorde det som skulle göras. Dagarna kom och gick. Den ena dagen lades på den andra.

Göran lades in på Sahlgrenska ganska snart efter hemkomsten från Antarctis. Han hade eget rum och hade massor av besök. Han skickade sms till kompisar om när de kunde komma och besöka honom och skötte mailen som rörde jobbet varje dag. Det var ett fasligt ringande. Göran berättade för alla, verkligen alla, om att han hade cancer. Det var inte så kul när Göran ofta sa, att han hade haft ett bra liv och att det var ok att avsluta nu. Troligen var det ett uttryck för förberedelse, men det gjorde förfärligt ont i mig.

som pingvinen - ensammast i hela världen

Cortisontabletterna gjorde Göran jättehög så jag var tvungen att be doktor Hasselblom att minska dem. Motorcykeln beställdes för leverans på födelsedagen i maj och uterummet som vi redan hade skulle bytas ut mot ett större, mycket finare med golvvärme.
Efter sju kraftiga cellgiftbehandlingar och håret utbytt mot peruker, en för vinter och en för sommaren, många besök på Sahlgrenska, t.o.m jag fick sova över ett par nätter,  och oro om hur det skulle gå, så var det över. Tumören hade försvunnit. Vi fick bekräftelsen några veckor senare och stod i hissen på väg ner och kramades.

Fortfarande finns oro kvar. Cancerhotet ger inte med sig så lätt. Oro för återfall finns kvar fortfarande. Jag minns hur jag i början av min MS-sjukdom alltid var så rädd för skoven. De kunde komma precis när som helst. Det var som om jag hade en tickande bomb i mig. Med tiden minskar oroskänslorna. Så kommer det säkert att bli även nu.

Göran har tagit många turer med motorcykeln under hösten och jag ser hur han njuter när han ger sig iväg. Jag har lovat följa med till våren. Och verandan, som nu är invigd, den gör oss alldeles överlyckliga varje dag. Till helgen skall vi bjuda våra barn och barnbarn på första adventsfirande med glögg ute i verandan och vi skall tända mängder med ljus. Inget ont utan att det för något gott med sig. Det skall bli fantastiskt att få fira jul och nyår hemma i år med alla våra närmaste runt oss.

bland isbergen i Antarctis nyåret 2010/2011