Solen skiner utanför fönstret. Hundarna och dess ägare promenerar förbi på den asfalterade gångvägen som kallas hälsans stig. Jag är lycklig som bor här. Jag tänker alldeles särskilt på det nu. Vi har varit på surströmmingskalas hos ett par vänner som bor i skogen 1 timmes bilfärd från Göteborg. De bor i ett fantastiskt mysigt litet pepparkakshus med braskamin, mysigt inrett och med en vägg fylld med min väninnas stora intresse, böcker. Det är rena idyllen med 5 minuters promenadavstånd till sjön och badbryggan, som man ser där nedanför backen. Hundarna kan springa lösa, det är bara att öppna dörren när de behöver komma ut. Allt låter så fantastiskt. Mitt i naturen, svamp och bär nära inpå knuten. Min väninna tycker det är fantastiskt att bo så där, att kunna lyssna till fågelsången och tystnaden. Att bo på landet är en dröm som många tycker är så romantiskt.
foto från Taffelberget, Kapstaden
Men inte för mig och, enligt min åsikt, inte för min väninna heller. I alla fall inte för hennes kropp. Fågelsång kan jag höra här hemma hos oss också, men aldrig den totala tystnaden. Storstaden ligger inte långt bort och biltrafiken hörs från andra sidan gärdet.
MEN vad skall jag med tystnad, fågelsång svamp och bär, när jag inte kan röra mig fritt i naturen, när jag inte klarar att ta mig ut i skogen och än mindre gå omkring i skogen utan att ramla omkull. När jag inte kan ta hjälp av rullatorn eller ens kryckan. När jag aldrig någonsin skulle kunna böja mig ner och upp för att plocka bären eller svampen.
På cykel runt ängen där hemma
Här hemma kan jag ta mig fram på asfalterade vägar. Jag cyklar på min trehjuliga eldrivna cykel eller tar rullatorn om jag behöver träna benmusklerna. Jag har nära till stan och kan träffa en massa trevliga människor när jag tränar eller vid olika fritidssysselsättningar. Med handikappskylten kan jag parkera nära. Jag kan leva det liv jag levde tidigare trots min dåliga balans och trots att mina ben inte bär ens en meter utan kryckan.
Jag är glad att slippa en skogstomt där jag bara skulle ramla omkull. Vi har plattsatta gångar där jag och rullatorn lätt tar oss fram
vår trädgård
Jag är funktionsnedsatt men inte funktionshindrad. Det är stor skillnad på det och jag skulle önska att min väninna också upptäcker det en dag.
Oh,så klok Du är Britt-Marie att inse att det finns alternativ.Det är livet i sin helhet
Kramar/Monica
Tack för de orden. Det är jättemysigt att få positiv respons. Jag hade önskat att min väninna också skulle kunna tänka så. Det är lätt och också bekvämast att stanna där man är. Att förändra kräver en hel del kraft och stöd från omgivningen. Kanske kan hennes arbetsterapeut hjälpa henne.
Har ni samma diagnos?Man skall ju ha lite tur också o träffa på rätt personer inom vården som kan så små frön så tankegången kan stimuleras.Min räddning blev Bechterewföreningen,träffade på människor där som lyfte mig
med all den postitiva kraft o glädje som fanns i gemenskapen.Föreningslivet kanske vore något för Din vänninna?
Vänlig hälsning
Monica
Min väninna är långt långt mycket värre däran, vi har inte samma diagnos.
Jag hoppas verkligen att hon får en bra arbetsterapeut. Men att styra in ett äldre par (65 år) till stan för att de behöver underlätta och ge möjligheter till olika slag av hjälper och social stimulans är inte lätt för en arbetsterapeut. Men jag skall tjata ett tag till//Må så gott/BM