Jag känner att tiden bara flyger iväg. Ju mera sällan jag skriver i min blogg ju svårare blir det att hitta bra saker att skriva om. Det var enklare förr då jag skrev varje dag. Det kunde handla om att jag hade tagit en promenad och om hur jag klarade den. Jag gick runt gärdet här utanför husknuten. Upp förbi dagiset och efter en halvtimma stod jag innanför dörren. Ofta helt slut men glad över att ha varit ute och promenerat.
Nu har jag ramlat in i ett skrivande som skall vara stort. Jag bör helst ha något viktigt att förmedla till mina läsare. Men så var det inte alls tänkt från början. Jag ville bara skriva för att jag gillade att skriva. Och skrivandet i sig självt var ett sätt att peppa mig själv till allt roligt som finns i livet. Det skulle vara min terapi. Och visst fanns tanken där att kanske kunde jag dra med mig några andra i mina funderingar.
Jag känner att jag ramlat ur spår. Jag går tillbaks till det lilla nu. För mig själv och min vardag. Det kan bli tråkigt för andra att läsa men jag vill hellre vara bara jag än att inbilla mig att jag skriver inlägg i fria ord i GP. Det är lätt att bli för ambitiös när man vet att andra läser det man skriver. Men nu tar jag själv över igen.
Det är juldagsmorgon och jag har ätit frukost med havregrynsgröt, banan, leverpastejmacka och en kopp kaffe. Minnet från gårdagens julaftonsfirande tillsammans med mina söners familjer känns gosigt i kroppen. De är så roliga att umgås med. Det är mycket glädje men också djupa diskussioner. Glöggen och Kalle Anka var starten för firandet. Julbordet var välfyllt som vanligt. Julklapparna låg runt granen. Ännu hade inte alla blivit för stora för jultomten.
Årets tomte
Minstingen i gänget, 11 år, hade ringt dagen före och frågat om han kunde få vara jultomte och hade med sig egna tomtekläder och en stor kudde som grötmage. Han reste sig plötsligt från bordet och meddelade att han skulle ut och köpa tidningen. Han tyckte nog det tog irriterande lång tid att plocka bort maten och disken. Men så var det tid för tomten att börja jobba. Klapparna var så många att hans storebror fick rycka in till hjälp. Sen var det dags för julklappsspelet. Vi handlar in en eller flera julklappar för totalt 200 kronor per person. Det gäller att få en etta eller sexa för att få välja. Vi kämpade stenhårt för att få just den klappen vi gillade mest. Klockan tickade på och efter sista varvet var det kört. Då sitter man där med grejer som ofta är helt ointressanta. Men spelet är superroligt och visar att det inte är sakerna i sig självt som är de viktigaste utan samvaron. Vi brukar byta grejer med varann efteråt. Det är en otroligt stor lycka att alltid veta att vi har våra barn att få umgås med så här i juletid.
Nu var det dags för risgrynsgröt eller ris á la malta med saftsås och sedan julklappsspelet. I år var det På spåret. Vi vann. En av resorna bar iväg till Teneriffa. Där var vi proffs efter att ha rest runt på ön med ullresorna.
Om drygt en månad bär det iväg dit igen. Det känns fantastiskt mysigt att ha att tänka på.