Minnen

Jag lever i dåtid just nu. Alla super-8-filmerna från förr fanns sparade dels här hos mig och dels från mamma och pappa. Ca 50 filmrullar. Äntligen har jag lyckats få ordning på tekniken. Det var ingen enkel match att få tag på projektorer som funkar efter alla dessa år. Jag vill dessutom ha in filmerna i datorn för att kunna visa upp dem för mina barn och syskon. Jag lyckades få tag på en liten maskin som sparar ner bilderna på ett minne. Därifrån kör jag in materialet med usb-kabel till datorn. Det är ett projekt som jag startade förra hösten, ett helt år sedan. Jag har gett upp många gånger, men envisan tog över. Det är perfekt sysselsättning nu när mörkret faller redan klockan  tre på eftermiddagen.
Jag lägger in filmerna i ett redigeringsprogram, Studio Pinnacle. Där kan jag klippa och flytta om så det blir någorlunda ordning. Men det tar massor av timmar. Och tid har jag ju gott om.
Just nu pågår en kräftskiva från 1960 som mamma och pappa hade. Det är kul att visa för våra barn att även de gamla kunde hålla igång. Barnen har ju bara sett dem som gamla.
När jag är klar tänkte jag att corona-tiderna är över. Då skall jag sammankalla alla till en rolig filmvisning.

Vallmo 40 x 50 cm akryl Pris 1.900:-

Vallmo 40 x 50 cm akryl Pris 1.900:-

Den härliga morgonsolen

Genom det öppna fönstret hörs fågelsången. Innan solen går upp är den sången som högst. Det är som om de vill väcka hela världen till liv. Jag väcks. Klockan är strax före halv sju. Jag sätter på radion. Jag hör en röst som talar. Tankar för dagen. Nyheterna rapporterar om coronan, om hur det går för företagen och om allt som händer inom kulturen. Låga röster. Jag somnar om och vaknar flera gånger. Nu har klockan blivit halv åtta och solens strålar lyser mig rakt i ansiktet. Hela rummet badar i ljus. Det är dags för morgongympan.

Nästan hemma

Nästan hemma

Efter frukosten kör jag igång med den andra decimeterhöga högen med foton. Vid ett besök hos min syster strax efter nyår fick jag med mig alla de i lådan löst liggande fotografierna som aldrig kommit in i album. Efter att telefonen tagit över fotograferingen så har intresset för att framkalla bilderna falnat. De gamla har blivit liggande ända sedan barnen var små. Eftersom jag har en skanner så erbjöd jag mig att ta hand om fotona för vidare befordran in i datorn och över till ett usb-minne som kan förvaras på ett säkert ställe. Jag tänkte överlämna det den 2 maj då vi skall hälsa på igen i samband med min älskade svågers begravning, pappan till alla barnen på bilderna. Kanske kan bilderna fylla tomrummet lite.