Jag lämnar vattengympan och styr mot Axel Dahlströms Torg och yogan. Klockan 10 skall vi starta. Jag bär med mig min fina ullmatta och träningskläderna uppför trapporna. Väl framme vid dörren står det på en lapp som Anette hängt upp på dörren: stängt p.g.a sjukdom. Så himla trist. Jag som såg så fram emot att få rulla ut mattan och lägga mig under min kornblå filt som jag köpte i Nepal. Det finns vissa grejer som man fäster sig vid mer än andra. Filten är en sådan grej. Jag minns så väl när jag köpte den. Taxichauffören stannade till vid vägrenen. Vi hade varit högt uppe i Himalaya-bergen i en liten bergsby och var på väg ner till Kathmandu. Vägen slingrade sig ner och vi körde sakta. Sakta nog för att seschalen som hängde där på tork, alldeles nygjord av pashminagetens hår. På våren, då getterna börjar att  fälla sin vinterull, kammas de för att ta hand om den duniga underullen.  Den kashmirull som har högst kvalitet är underull som kommer från getens buk- eller halsparti och har en fiberlängd på minst 36 mm. Därifrån kommer min schal. Det berättade kvinnan som jag köpte den av.

Besviken vänder jag bilen och far hemåt från Axel Dahlströms Torg. Jag tänker på hur mysig yogan är. När jag kommer från vattengympan, alldeles slutpumpad, och lägger mig ner. Anette sätter igång den indiska fina lugna musiken. Efter en stund hälsar hon oss alla välkomna och ber oss sätta oss upp. Hon berättar om dagens yogalektion. Ibland fokuserar den på immunförsvaret, ibland på magen eller kanske ryggen. Vi kör igång med att känna igenom hela kroppen efter instruktioner av Anette. Hon leder oss igenom hela lektionen på 1½ timma.

När jag kommer hem ringer telefonen. Det är Anette, som berättar att hon trampat fel och ligger på Mölndals sjukhus. Hon ställer in hela nästa veckas träning. Visst känner jag att jag måste säga att det är synd om henne, men mest känner jag för att säga att det jättesynd om mig, som inte får träna. Jag berättar att jag skickat ett mail till henne tidigare på morgonen. Jag skrev så här:
Hej Anette
Jag åkte till yogan, men du var sjuk. Hur går det med dig? Tror du att du är på benen snart igen? Du lyckliggör mig varje gång jag är på din yoga. I torsdags fick jag tårar i ögonen när jag satte mig ner i slutet efter promenaden runt i salen. Jag kände mig så otroligt lycklig över att ha lyckats ta mig runt. Det funkade runt hela, men det var jättejobbigt.
Ibland tänker jag att du gör programmet precis efter vad jag behöver. Så är det naturligtvis inte men det känns så. Allt du hittar på är så fantastiskt bra för min träning. Jag njuter varje minut. Jag hoppas du kan fortsätta i många år till.