Jag har just återkommit från att ha hälsat på en kär gammal väninna. Jag flyttade ner till Göteborg från lilla Strömstad 1974. De första fjorton dagarna sov jag på soffan hos min storebrors f.d fästmö. Det var en av de två som jag kände i hela Göteborg. Hon och hennes man hjälpte mig att skaffa en lägenhet i Gamlestan. Så ringde en kompis från Stockholm och berättade att han kände en tjej som jag borde träffa. Jag tog bussen till Sävedalen och där började vår vänskap. Hon styrde och ställde med mig, en bortkommen lantlolla. Hon föreslog att jag skulle skaffa en lägenhet i Sävedalen. Jag blev boende tvärs över gården i många år. Hon lärde mig storstadens levnadsvanor. Vi drack vin och åt vindruvor uppe på berget. Vi diskuterade konst och blev ovänner, men var kompisar igen på morgonen när ruset gått över. Vi tillverkade egna kanadensare i plast i pappas garage. På kvällen åkte vi på dans. Det luktade plast av oss, som vi inte lyckats tvätta bort. Hon sa: det måste vara en trevlig kavaljer som bjuder till dans för han kommer att sitta fast i händerna resten av kvällen. Våra söner växte upp tillsammans och vi stöttade varandra i allt under de där åren. Hon var mina söners teckningslärare. De berättar fortfarande om hur entusiasmerande hon var. Hon förde mig in i konstens värld. Jag var revisor och hon konstnär. Två skilda världar som gillade att umgås under alla år.

Föredrag på Röhska

Hon levde i konsten, för konsten och  med konsten. Hela hon var konst. Alla hennes kompisar, förutom jag, var annorlunda. De läste poesi framför brasan. De talade ett språk som jag inte talade och de levde ett liv som jag inte levde. Det var nytt och spännande för mig.

Smycke av Kristian Nilsson

Hon höll föredrag och doktorerade på Kristian Nilsson.Hans smycken bars av prinsessan Lilian och Birgit Nilsson. Han var en stor smyckekonstnär som förförde oss under 1970-1980-talen. Han gödslade med stenar och metaller och strävade efter att nå långt bortom den ”svenska fattigdomens estetik”, som Göran Christensson, chefen för Malmös Konstmuseum sa.

Ingen av oss är vid samma vigör som förr. Två gamla väninnor som båda drabbats av sjukdom som förändrat livet. Hon har inte övergivit konsten, men klarar numera inte av att hålla i penseln. Konstböckerna fyller bokhyllorna, men hennes syn är så dålig att hon inte klarar att läsa dem längre. Hennes målningar pryder alla väggarna tätt, tätt, i den nya handikappanpassade lägenheten. Jag känner igen dem alla. Jag minns att jag alltid beundrade hennes konst och hennes sätt att måla. Hon sa alltid: varför gör du inte det här i stället. Det där revisorsjobbet är inget för dig. Tänk att det skulle dröja så många år innan jag gjorde som hon sa. Och att min sjukdom skulle bana vägen dit. Underliga är ett livs virrgångar. Man vet aldrig var man hamnar.

En av min väninnas målningar