Hemma hos min mamma. Jättemysigt. Hon är pigg trots sina 96 år. Hon rör sig som en gasell. Upp och nerför trapporna. Upp och ner i badkaret när hon skall bada. Vi tar en promenad och jag tar min rullator som hjälp för min dåliga balans. Mamma tycker att hon kan ta stöd från min axel, men nej det blev inte så bra. Jag hämtar en skidstav, som står där pappa ställt dem. Mamma behöver ingen, men ok då. Hon går med på det till slut. Den är mest i vägen och hon använder den så som kofösare gör när de går på gärdena. I GP läser jag att staven skall sättas i rakt ner när man har armbågen i 90 graders vinkel och så skall man trycka av bakåt. Höger arm skall pendla framåt samtidigt som man skjuter ifrån med vänster ben. Det funkar inte med sådana instruktioner på mamma. Hon gör ändå alltid som hon själv vill. Tyvärr är det illa med astman. Hon har svårt för att andas när hon tar i, säger hon.

Mamma o jag

Nu har vi barn bestämt att hon skall få lunch levererad varje dag. Hem tjänsten kommer. Det gör att hon inte behöver laga mat själv. Mamma är proffs, eller i alla fal var proffs, på att laga mat. Det var hennes stora grej att alltid ha mat på bordet närhelst pappa drog hem folk. Men vi tyckte att det var viktigt att få all näring och alla vitaminer. Och det trodde vi inte att mamma kunde få om hon åt samma mat så gott som alla dagar. Och så är vi rädda för att hon inte stänger av plattorna. Och så ser hon jättedåligt eftersom hon har gula fläcken. Jag ser att hon känner sig fram när hon skall ha tag på någon småsak som hon tror ligger på bordet. Eller när hon skall hälla upp kaffet i kaffekoppen. Hon måste känna var kanten till koppen är före hon häller upp annars kommer kaffet vid sidan av. Men jag undrar ändå om det är så bra att ta ifrån mamma det egna jobbet. Nu sitter hon ju bara där och väntar på hemtjänsten. De kommer på morgonen och på lunchen och på kvällen. De har till uppgift att se till att hon får medicinerna från det där upphängda låsta medicinskåpet. Hon har nästan inga mediciner alls och har alltid skött det där själv. Så nu tycker hon det är helt onödigt att de skall komma och öppna det där skåpet.

Det var bara det att hon tog en extra sömntablett från en annan dag, när hon inte kunde somna.

Hemtjänsten kommer och går. De tar på sig blåa plastskydd för skorna när de går in. Ytterkläderna sitter på. De hejar glatt på mamma och frågar hur hon mår idag. Lite kort småmysigt småprat och så öppnas medicinskåpet och mamma säger återigen att det är onödigt att de kommer för att låsa upp skåpet. Vi har lagt dit en dagbok som vi bett dem skriva i. Vi vill veta deras uppfattning om hur mamma mår, eftersom vi inte kan vara där och se själva så ofta som vi önskar. Men hemtjänsten har så himla många olika ansikten och har så himla många olika namn. Det blir liksom inte en människa. Bara hemtjänsten. De är så trevliga. Visst, så himla trevliga. Men inga personer, inga människor med känslor. Bara hemtjänsten – kanske 20 stycken människor med känslor som inte hinner utvecklas.