Vi var på Bio Roy och tittade på filmen om Göteborgskoloristerna ”Ett nytt liv”. Den var fantastiskt fin. Jag kände mig verkligen som en strömstadsbo när jag satt där i biosalongen och tittade på alla bilder från Strömstad och Koster. Filmen handlade nästan bara om Inge Schiöler, Strömstads store konstnär. Se nedan hans eget självporträtt.

Pontus Hjortén har gjort filmen. Hans morfar hade en konsthandel i Göteborg och morfadern, som blev kompis med Inge Schiöler, sålde många av Inges målningar. I arv efter morfadern fick Pontus ett kuvert fyllt med små målningar som Inge målat under tiden han satt på Lillhagen. Pontus visste inget om ”vår” store målare, men arvet satte i gång ett intresse som slutade i den här dokumentären.

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva
aquarell
Pris: 4.500:-

Jag minns när jag jobbade på Inge Schilöers systers kafé Kaffedoppet i Strömstad, mitt emot järnvägsstationen. Britta Schiöler var en sträng chef och jag var bara 13 år. Jag fick ofta gå ner till det lilla kyffet, stort som en toalett, med ingång på sidan av huset för att servera silverte till Inge Schiöler. Där låg massor av målningar eller snarare skisser på golvet. Tänk om man kunde se framåt i tiden. Då hade jag nog bett att få en tjog. Det hade jag stått mig gott på nu.

När vi nu äntligen kommit i gång med det kulturella så bar det också iväg till akvarellmuséet i Skärhamn. Akvarellmålningar är väl inte det jag gillar mest. Det är kul att se hur andra gör och jag gillar att få inspiration, men akvarell är så pilligt. Jag känner mig inte riktigt fri. Jag hade akvarellmålningen som terapi det första efter MS-diagnosen och det var kul. Det blev många rullstolar målade då. Jag var livrädd för att hamna i rullstol. Nu har jag väl vant mig vid tanken så behovet av terapi har övergått till att försök få till det med andra tekniker.

Dr Lakra, eller Jeronomo Lopez Ramirez

Utställaren på akvarellmuséet var en tatuerare från Mexiko DR Lakra, eller Lopez Ramirez. Han hade målat direkt på väggarna. De var verkligen maffiga och när jag tänker närmare efter så var de i stil med mina akvareller. Mycket häftigare förstås, men lika knäppa.
Nu riktigt jag längtar efter att få börja måla igen. Efter den 21 mars så är jag ledig från kapp-projektet som pågått i ett helt år nu. Tänk vad tiden går fort när man har det roligt. Ett helt år som jag alltid kommer att minnas som en milstolpe. Det jobbiga glömmer man lätt när man har roligt. Jag säger som kungen sa: nu vänder vi blad.
Efter den 21 mars skall jag koncentrera mig på att måla i ett helt år. Hösten 2015 och våren 2016 och sedan blir det utställning. Min dröm är att få visa upp målningarna i konsthallen Lokstallet i Strömstad. Jag minns när kulturbossen i Strömstad sa att där får bara utbildade konstnärer ställa ut. Men jag har sett att det inte stämmer, så jag skall nog kunna nästla mig in där ändå, hoppas jag. Om jag siktar mot månen så kan jag kanske komma en liten bit på väg – till Strömstad.

Klockan är en kvart efter tio på förmiddagen och jag sitter fortfarande i morgonrocken. Jag är egentligen på väg in i duschen men det är mycket annat som är roligare. Jag håller på att träna mig i att göra så lite som möjligt på dagarna nu. Jag känner att kraften och lusten att börja på en ny kappa inte riktigt finns. Fast jag tycker egentligen att det är himla kul och varje gång jag tittar på kapporna blir jag lite förälskad. Jag sa i dag att jag nog skulle behålla en kappa själv. Men vilken då? Jag får nog blunda och peka för jag gillar dem lika mycket allihop. Jag kommer nog att känna saknad om alla blir sålda. Men jag kan ju inte ha dem hängande här. Nej, nu har jag bestämt för att göra annat. Jag skall prova på att göra så lite som möjligt. Vi hade en liten diskussion vid frukostbordet om vad pensionärer gör av alla sina timmar i hemmets lugna vrår, eller vad de gör som bor långa tider nere i Spanien. Efter morgontidningen eller morgon/förmiddagspromenaden går man kanske hem och påbörjar lunchen. Båda två, eller sitter den ene och tittar på, eller läser tidningen noggrannare? Kollar inte bara hur det gick för de stora fotbollslagen, utan alla de små klubbarnas resultat också? Eller kanske stickar en stund? Och så finns ju TV´n förstås. Den kan man sitta och titta på i jättemånga timmar.
Ja, jag är säkert skadad av många års stress och en uppfostran där man alltid skulle göra nytta. Jag kom på mig själv med att tänka att det kanske inte behövs så mycket sysselsättning. Jag behöver inte tycka så synd om mig själv för allt jag inte kan göra. Alla de friska pensionärerna kanske inte gör så mycket av det som jag tror att jag inte kan vara med på. Just nu kan jag bara komma på att jag har svårt för långpromenaderna. Jag måste skaffa en bättre elmoppe som går lite snabbare och som har ett bättre batteri. Min lilla är lite för mycket leksak känns det som. Eller, jag vet inte. Kanske tänker jag fel. Eller kanske tänker jag för mycket. För mycket tid att tänka. Ibland funderar jag över om jag kanske har en bokstavskombination. Det skall hittas på hela tiden och det skall sysselsättas hela tiden. Och jag blir så trött. Det är trist att bli gammal. Och ännu mera trist att ha MS.