Varje år tänker jag på telefonsamtalet då jag på morgonen ringde för att gratulera prinsessan på födelsedagen. Hennes mormor svarade och berättade att jag under natten blivit farmor till en liten kille. Alldeles, alldeles för tidigt. Gråtande lade jag på luren och berättade sedan för Göran att jag blivit farmor till en kille, knappt stor som ett mjölkpaket.Vi kom upp till babyavdelningen för för tidigt födda bebisar och fick den lilla kycklingen ligga i kuvös. Han är stor nu. Fjorton år och längre än sin farmor. Han önskade sig kläder i födelsedagspresent. Efter litet letande runt i stan åkande på min elmoppe så hittade vi affären där de säljer kläder för killar mitt emellan vuxen och barn. Det är inte helt enkelt för en farmor att fixa presenter till ungdomarna. Det är knappt jag begriper vad de säger. Tröja och kläder klarar jag av, även om det är svårt att välja. Man vill ju inte komma med något mossigt. Men alla tekniska beteckningar som nämns ibland är så omöjligt att jag måste delegera. Tröjan åkte på och var på även dagen efter då prinsessan skulle gratuleras. Jag fick godkänt, alltså.
Prinsessan skulle fixa sitt eget födelsedagskalas. Då fick inte föräldrar eller gamlingar som vi komma. Jag levererade ett stort fat med fruktsallad, två stora flaskor med cider, platsglas och papperstallrikar och så en peng för hon inte skulle vara helt utblottad efter den stora födelsedagsfesten.
Tänk vad tiden går fort. Det var när jag fick min ms-diagnos som jag också fick mitt första barnbarn. När de var små jobbade jag jättemycket. Nu när jag är ledig och har all tid i världen så kan jag inte vara med. Trist att tänka så. De var i fjällen under februarilovet. Jag skulle så gärna vilja visa dem hur duktig jag var på att åka skidor. Nu ser de mig som en gammal farmor som inte kan vara med på något roligt som de gör. Jag kan bara sitta och titta på. Men jag kan köpa en poppis tröja och spela plump hela kvällen och dagen efter leverera ett stort fruktfat.