Äntligen säger jag bara. Jag riktigt njöt när jag lade mig ner på yogamattan igår morse. Nu är härliga hösten här. Nu kan jag bara luta mig tillbaks och vaggas in i alla gamla rutiner.

Yoga med Anette Westberg, www.gryningstimman.se

Varje tisdag kväll har jag yoga, liksom torsdag förmiddag. Och varje fredag klockan 12 är det vattengympa. Då är jag på spåret igen. Nu är min vikt nere i 50 kilo. Det är alldeles perfekt. Jag är bara 152 cm lång, eller kort snarare. Jag behöver bara omfördela den utputande magen lite. Sedan är jag ok. Gammal och skrynklig blir man ju oavsett med åren. Det är inte så himla mycket man kan göra åt. Men vikten har jag äntligen lyckats få ner. Jag tror det hjälpte att byta ut tallrikarna till mindre storlek och att äta mycket grönsaker och frukt. Att försöka få ner vikten genom att träna är kört. Så mycket som vi ofta äter nu för tiden kan nog ingen normal människa träna bort. Och i synnerhet inte jag som inte kan träna mer än små doser i taget.
Jag kände hur stel jag var när yogapasset satte igång. I en av de första övningarna skulle ryggen mjukas upp. Vi satt i skräddarställning och buktade ryggen upp och ner i takt med andningen. Det knakade därbak. Men bara i början, sedan kom jag igång. Å, jag bara älskar rörelserna Anette hittar på. Det känns som om hela kroppen vaknar till liv på nytt. Hennes yoga är en blandning av kundaliniyoga och medicinsk yoga. Den är precis så jobbig så jag klarar av den. När jag går därifrån efter 1 ½ timma är jag lycklig i hela kroppen.
Jag har börjat i fredagsgruppen i vattengympan. De andra damerna nickar välkomnande. Alla känner varandra efter massor av år. ”Jag har varit här sedan 2000” säger en av dem och studsar som en boll i vattnet. Jo, jo, det har väl jag också, men jag har bytt till många olika grupper. Jag är inte särskilt social vid vattengympan.

En av mina gamla målningar: ”Ibland vill man bara kura ihop sig”

Jag vet inte varför, men i vissa grupper blir jag sådan. Jag klär på mig och går ut mot bilen. På vägen ut träffar jag en ms-kompis som jag inte sett på länge. Jösses så mycket vi hade att säga varandra. Vi träffades för många år sedan, strax efter att jag fått min diagnos. Hon har också ms. Hon är som en uppslagsbok vad gäller ms. Under den korta stund vi talade med varandra fick jag veta att jag kan söka mig till Högsbokliniken där de har ett särskilt spasticitetsteam. Varför har ingen berättat det för mig. Och inte nog med det, hon trodde kanske att det jag har kanske inte ens är spasticitet utan snarare neurologiska nervsmärtor. Och sådana kan man inte bota med botox. Till hjälp för det finns andra mediciner. Samtalet slutade med att jag bestämde mig för att ta kontakt med min ms-läkare och be om ett telefonsamtal. Jag behöver en remiss till Högsbo. Där ingår botoxsprutorna i högkostnadsskyddet. Alltså nästan gratis. Jag har redan lagt ner drygt 5.000:- på botox efter bara en omgång, som räcker i ett kvartal. Det blir alltför dyrt. Men vad gör man inte för att få sova. Jag är jätteglad över att ha fått kontakt med henne igen.