Idag har jag grejat musiken för utställningen. Det kommer att bli min musik. Eller snarare så att det kommer att bli min åldergrupps musik. Ni som kommer får lyssna till vad det är för musik. Men jag lovar det är bra musik. Och så har jag talat med Monica som hyr ut lokalen på kulturhuset Vingen. Jag berättade hur jag tänkt mig utställningen. Det blir målningar som skall hängas och silversmyckena som skall visas i tre stycken

Inbjudan till utställningen ”Kläd dig i konst”

glasmontrar. Det blir mannekänguppvisning där alla kappor och jackor och väskor skall visas upp. Ett bildspel måste jag greja som visar vårt arbete. Inte en enda dag har vi varit lediga, förutom helgerna förstås. Det har varit kul men lite tomt med en hel sommar utan några direkta semesterminnen. Men det går fler tåg. Nu är det utställningen som gäller. Igår gjorde jag inbjudan klar. Den skall skickas iväg sådär 14 dagar före. Och GP-guiden måste jag greja och så måste jag lägg ut det i face book så klart.

Igår var jag hos botoxdoktorn. Han ville veta hur läget var. Hade jag fått tillbaks nervsmärtorna i samma grad som jag hade före sprutorna? Hur kändes det nu? Tyvärr hade jag inga svar. Jag minns inte hur det kändes före jag fick sprutorna. Det enda jag märkt är att jag inte är lika trött på dagarna, som jag var då. Och det måste väl bero på att jag sover bättre nu. Och att jag sover bättre måste ju bero på att nervsmärtorna inte är lika häftiga. Men det är faktiskt märkligt att jag minns så lite av hur det var. Det har gått tolv veckor sedan jag fick sprutorna. Enligt doktor Löfving så skall de hålla i sig ungefär mellan 10 och 12 veckor. Så nu borde de vara på upphällningen då. Vi bestämde till sist att jag skulle höra av mig när det kändes som förr. Då skulle vi vara säkra på att ingen botox fanns kvar av de gamla sprutorna. Doktor Löfving tycker det är bra att kolla upp vilken tid det tar för just mig. Nu skall jag notera min sömn en vecka i taget och höra av mig till doktorn när veckan är slut. Det känns lite flummigt. Ungefär som när jag skulle föda min första son. Jag hade ingen aning om hur födslovärkar känns. Jag hade jätteont i magen och trodde att nu var det dags att åka in till BB. Efter en stund satt jag på toa och det var inte alls någon bebis som kom. Jag hade magsjuka. Precis så är det nu. Jag har ingen aning om hur det kommer att kännas när ledningen får kontakt och spasticiteten kör igång. Jag har kanske blivit så van vid att inte få sova på nätterna att det blivit normalt. Jag trampar på min cross-trainer så gott som alla nätter en eller två eller när det är som värst tre gånger. Det är jobbigt men jag får ju bra träning. Jag lämnade botoxen till doktor Löfving. Den kan han förvara tills nervsmärtorna kör i gång på allvar. Det skall bli intressant att se när nu det blir. Vi får se.