Vi for iväg upp till mamma. Hon hade varit utan hörapparater i flera dagar nu. Min syster hade varit där och letat överallt. Hon hade vänt upp och ner på hela huset, i sängen, under badkaret, i tv-stolen, bredvid telefonen, ja överallt där hon visste att mamma brukar vistas. Det gjorde så ont att veta att mamma lever i så gott som total tystnad. Ingen TV och ingen kontakt, eller i alla fall superbesvärlig kontakt med hemtjänsten som kommer fyra gånger om dagen. De gapar jättehögt och lyckas få fram det viktigaste. Men så kan man inte tala med varandra. Så mamma får gå där i tystnaden. Hon sover mest. Vad skall hon annars göra. Hörcentralen har tid den 30 september. Det blir en lång väntan för mamma. I tystnad. En dryg månad för att komma på ett första besök hos hörcentralen i Vänersborg och sedan en vecka eller två tills hörapparaterna skulle bli klara att användas. Och så ett nytt besök i Vänersborg. Man skulle kunna tro att mamma bor i Korpilombilo. Jag ringer till hörcentralen i Vänersborg och berättar om mammas situation. Att hon bor ensam, kan inte ens se på tv´n och inte kommunicera med omvärlden. Det gick inte att ändra på. Det hade varit många som hade blivit av med hörapparaterna i sommar. Därför var väntetiden så lång. Och inte kunde han väl plocka bort någon annan för att mamma skulle komma före. Nej, visst, det går ju inte. Jag ringer till privata aktörer här i Göteborg. Det skulle kosta mellan 10 och 30 tusen och ta ett par tre veckor innan mamma skulle ha hörapparaterna i sina öron. PUH, det är ingen rolig värld vi lever i.

sockerkaka

Så vi åker upp till mamma. Fyra nya ögon skall leta. Kanske kan apparaterna dyka upp där man inte alls väntar sig. Så efter lunch körde vi igång. Jag tog mig an mellanvåningen där mamma vistas. Minutiöst kollade jag samma saker där min syster redan varit och tänkte att kanske hade hon missat. Det dröjde inte länge förrän Göran kommer ner från övervåningen med hörapparaterna i handen. Där uppe brukar mamma aldrig vistas. De låg prydligt på nattduksbordet bredvid sängen. Det var en stor lycka. Nu kunde vi äntligen prata med varandra igen. Vi körde igång med att baka en äpplekaka. Det är mammas gata. Där är hon i sitt esse.