Vi var hemma hos mamma och pappa över helgen. Som ni vet så är de 96 år gamla. Pappa fyller 96 i mars. Mamma hade sin 96-års födelsedag strax före jul. De sover jättemycket. Fast mamma säger att hon aldrig sover. Och hon är bombsäker. Mamma är alltid lika bombsäker.
Nu har vi lyckats få hemtjänsten att komma på besök en gång om dagen, alla dagar i veckan. Det beror inte på hemtjänsten att vi inte lyckats med det tidigare. Vi beställde städning och larm redan för tre år sedan. Städerskan var där en gång, men fick inte städa. De satt bara och drack kaffe tillsammans och sedan fick hon ge sig iväg. Larmet hamnade i ett skåp ute på verandan. Efter lång tid hittade vi det där. Det blev dyrt, helt utan nytta. Nu har vi försökt igen. Pappa har alltid larmet på sig, men aldrig mamma. Hon ramlar aldrig säger hon. På morgonen, redan klockan 7, går hon ner till brevlådan och hämtar posten. Det är bara ca 100 meter. När jag kikade ut genom fönstret i söndags morse såg jag henne traska genom snömodden med pappas alltför stora tofflor. Till frukost påminde jag henne om att hon faktiskt hade ramlat. Och, jo det mindes hon ju, men något larm var hon inte intresserad av.  Vi gömde undan tofflorna och satte snöskydd på ett par stövlar. Kanske har hon glömt tofflorna i morgon bitti.

Pappa har fått ett träningsprogram av sjukgymnasten som kommer varje onsdag. Vi hjälptes åt att genomföra övningarna. Pappa har haft svårt att lyfta vänsterarmen så när han skulle klia sig i örat så fick han lyfta armen med den andra. Nu syntes en tydlig förbättring. Han behövde inte ha hjälp av den andra armen för att få upp handen till örat. En ställning är upphängd i taket och så skall han dra upp omväxlande den ena armen med den andra. Det har hjälpt. Jag skrev i dagboken att han kunde klia sig själv i örat nu. Alla från hemhjälpen skall skriva i dagboken för att vi skall få lite grepp om vad som händer. Och träningen fortsätter. Han skall sitta på en stol och resa sig upp 5-10 gånger. Det klarar han ganska bra, men balansen är besvärlig, så han får en stol framför sig också. Nästa övning är att han skall hålla armarna framsträckta och lyfta händerna uppåt. 5-10 gånger. Den övningen är svår. Liksom nästa där han skall hålla armarna böjda med armbågarna tätt in mot sidan av kroppen och sedan lyfta armbågarna utåt-uppåt. Mamma sitter också med. Ni skall se mamma. Hon tycker att övningarna är superlöjliga. Hennes armar och ben rör sig som på en sprattelgubbe. Hennes måtto är: ”en får ente lägga sa té”. Det har hjälpt henne från att stelna till.
Hon vägrar att använda diskmaskinen och jag har faktiskt märkt att när jag handdiskar så använder jag magmusklerna. Det är, trots att man inte märker det, lite tyngd på magmuskler och lårmusklerna, som kräver lite kraft så det är en bra vardagsträning. Hon går lätt nerför trapporna till källaren och ner till affären för att handla. Vi brukar få med pappa ut på en liten promenad med rullatorn. Det tycker mamma är fjompigt. Då skyller hon på asman för att slippa gå med.
Men hur i all sin dar skall vi få in rutinerna för blöjbyte. Ibland luktar det pyton. Hur säger man till sin mamma eller pappa att blöjan måste bytas utan att de tar illa upp. Jag sa det till mamma en gång och hon tyckte det var bara dumheter. Inte luktade hon inte.  Vi lägger stolsdynor lite överallt för att lukten inte skall gå ner i soffor och fåtöljer.
Maten är också ett bekymmer. Mamma glömmer att hon lagade köttbullar igår och i förrgår och dagarna där före. Vi har lyckats få lunch levererad på onsdagarna. Det har mamma gått med på. Hon är gammal kocka och vill greja det själv. Jag tror också att det är en bra träning för minnet. Men vet ni vad, det där med bra träning för minnet, vi spelade visst på lördagskvällen. Det är inte alls så enkelt. Pappa och jag spelade ihop och Göran och mamma. Jag minns att de ofta spelade visst med sina kompisar när jag var liten. Det har inte blivit särskilt många gånger på senare år, men trots det mindes de reglerna bra. Det gick inte så snabbt, men när de väl tänkt klart kom rätt kort. Pappa och jag vann med 11 mot 2. Det var fantastiskt bra träning. Det kommer vi att göra många gånger framöver nu. Kanske kan det ändå vara bra att ha den där envisan som mamma har, det skulle nog hjälpa många från att stelna till. Tänk om alla som bor på hem för äldre kunde få vara med och hjälpa till i stället för att bara sitta och vänta på hjälperna. Men allt skall ju gå så fort nu för tiden.
PS Klicka på bilderna här ovan och ni ser förstoringar av ”Himlar över Tumlehed” – där vi bor. DS