Väckarklockan ringer halv sju. Det är kolsvart ute. Göran går upp ur sängen direkt och sätter igång med de vanliga morgonbestyren, frukost, tidningsläsande och efter tre kvart är han färdig för färd till jobbet. Själv har jag ramlat in i en stilla lunk i takt med att mörkret lagt sig över morgontimmarna. Det dåliga samvetet har lugnat ner sig och tystnat. Den 22 december är det vintersolståndet och då vänder det. Men ett tag till är det lugnt.
Jag tar GP och Strömstadstidningen, kryper ner under duntäcket och tänder sänglampan. Nyheterna på ettan återkommer en gång i halvtimman så efter en stund stänger jag av radion. Det blir tjatigt och de bästa nyhetssändningarna och intervjuerna är de tidigaste. Sedan blir de avkortade och då är det inte så kul att lyssna.
Mina båda ben har kört igång den här morgonen. Jag stretchar och efter en dryg kvart har de lugnat sig. Nu kan jag läsa vidare.
Min tid på morgonen blir mycket längre nu i mörkret. Jag fixar min morgontoalett, läser tidningen, äter en första frukost med knäckemacka och ett glas mjölk (undrar vad Ida på Sommarsol skulle säga om det) och skriver i min blogg. Jo jag glömde nästan funderingstiden. Ställtiden som Bodil Jönsson kallar den. Det är den tid jag funderar över dagens vedermödor eller snarare dagens sysselsättning. Vedermödorna är själva genomförandet av det jag tänker göra. För inget är enkelt med den här kroppen. Den blir alltför snabbt uttröttad och då måste den få sysselsätta sig med något annat en stund. Det gäller att varva. Men att fundera över sysselsättningen är viktig. Har man inget 8-5-jobb så är det besvärligare att få ett meningsfyllt liv. Då måste man tänka ut själv vad man skall göra. Och det är inte alls så lätt som man tror. Det måste vara av någon slags betydelse också. För en själv menar jag.
Med ställtiden och bloggandet inkluderat så blir klockan framåt 10 på förmiddagen. Men än är jag inte där. Jag läser vidare i GP och hamnar i en artikel som handlar om att ”Arbetet skapar ett begripligt jag” och om ”Varför arbetar vi så mycket när vi lever i ett överflöd”. Har du inte läst artikeln så gör det. Elin Grelsson, som skrivit artikeln, kommer väl inte fram till mer än det vi redan känner till: var finns alternativet till jobbandet. Jag funderar vidare över det där med jobb, som jag alltid tyckt och fortfarande tycker, vara så otroligt viktigt. Våra tankar har avstannat i vårt puritanska arv. Den flera hundra år gamla puritanska föreställningsvärlden, att arbetsamhet, självdisciplin, återhållsamhet, sparsamhet och asketism skall vara nyckelorden för framgång känns lite pasé. Luther och Calvin kan dra nu. Det är en annan tid. Vi har allt. Det sägs att arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många möjligheter till synd, men det vi ständigt läser i tidningarna och hör i media nu verkar inte stämma med den filosofin. Vi blir sjuka av maten, sjukvården går över styr liksom skolan, stämpelklockorna kollar och ordet sparsamhet har inget existensberättigande alls längre. Men om vi inte jobbar, vem ger oss mat, husrum och kläder och vem är jag utan arbete. Ingen frågar mig vad jag gör nu för tiden. Det är inte begripligt att bara göra roliga saker som jag gör. Jag är inget nu som pensionär mer än pensionär och det är väl kanske inget att tala om på ett kalas.
Det börjar dra ihop sig. Jag måste nog gå upp ur sängen nu. Så slänger jag en blick på datumet högst upp på tidningssidan och ser till min stora bestörtning att det är den 13:e december, LUSSE. Jag brukar sätta på TV-n eller så har jag blivit inbjuden till ett av mina barnbarns lussefirande. Så tråkigt det känns nu. Ingen lussekänsla alls. Jag köpte faktiskt lussekatter igår, men lade dem i frysen. Jag kunde ju tagit fram dem till frukostkaffet innan Göran åkte. Det hade varit mysigt. I kväll skall jag för sista gången den här terminen på silversmidet och där blir det inget lussefirande. Jag kan ju ta med alla katterna dit. Ja det var en bra idé. Trevlig lusse på er alla läsare.