Jag styrde bilen norrut. Det var länge sedan jag hälsade hos mamma och pappa nu. Visst har jag ringt, men det blir inte detsamma. Jag frågar mamma hur hon mår och får alltid samma svar: jo, det är bra, det är som vanligt. Hon är alltid pigg och glad när man ringer. Pappa berättar ofta att han har det besvärligt med balansen. Jag tror också att han tycker att han har det tråkigt. Han saknar ofta sällskap. Nu har han svårt att ta sig uppför trappan från bottenvåningen och att ta sig upp ur badkaret är helt kört. Mamma är som en ballerina, hon trippar lätt. Jag bestämde mig för att nu måste jag åka upp och hälsa på. Det är flera veckor sedan sist.

Jag ringde på vägen och berättade att jag hade en halvtimma kvar. Jag hörde att pappa blev glad. Han gick säkert raka vägen till sovrummet för att få upp mamma.

Dörren var upplåst, som den alltid är när de vet att någon av oss skall komma. Det var bara att gå in. Jag hörde brandvarnaren som tjöt där uppe i köket. Mamma var redan i full färd med att greja mat. Det är bråttom och då står plattan på högsta värme. Och fläkten har glömts bort.

Kram och välkommen. Den medhavda fisksoppen stuvades in i kylskåpet, det är bara att sätta sig ner vid dukat bord.

Jag ser ljusstakar och ljusstjärnor överallt. Jag förstår att ängeln varit framme.Ängeln är min lillasyster. Hon är helt fantastisk. Hon hjälper mamma och pappa med allt som behöver göras. Vi andra kommer alltid till ett färdigstädat föräldrahem. Det är tur att änglar finns när vi andra inte räcker till

Jag har varit på målarkurs igen. Det var den sjätte gången, av sju. Det närmar sig slutet nu. Jag hade hoppats att den intuitiva målningen skulle kunna ge mig indikationer om vad jag skulle måla. Men tyvärr famlar jag fram fortfarande. Alina säger alltid, det är bra, fortsätt så, så kommer det till dig. PUH, inget kommer till mig. Jag har nog ingen fantasi. Vi analyserar tillsammans i gruppen efter att alla våra målningar hängts upp väggen. Så sitter vi och filosoferar över vad vi ser. De andra kan se olika figurer i målningarna. Det kan vara fåglar, människor eller något annat. Jag har det besvärligt.

"Strävan"

Jag måste nog inse att jag aldrig blir någon Chagall eller Picasso eller Schiöler. Alina säger; varför skall du bli någon, du är ju redan någon. Ja, men jag ser ju inte vem jag är. Det bara spretar åt alla olika håll. Jag minns en gång då jag var med konstföreningen på jobbet och handlade in konstverk. När vi kom tillbaks med en jättefin målning av Thomas Willard, sa ett proffs till oss; det var inget bra köp för han är så ojämn och så spretig. Precis som jag. Spretig. PUH, jag måste nog träna mycket för att se vem jag är. Än så länge får jag väl acceptera att jag är ansiktslös då.