Just återkommen från en utflykt hos köttaffären på Orust tillsammans med en gammal kompis, så fick jag plötsligt lust att skriva i min blogg. Jag kände att jag tagit slut ett tag. Jag har inte känt mig riktigt motiverad att skriva nu på några dagar. Men min väninna berömde min blogg så mycket och tyckte det jag skrev var trivsamt att läsa och då fick jag ny kraft. Hon tyckte t.o.m att jag skulle ta kontakt med en tidning och föreslå att de skulle anlita mig till att skriva artiklar till tidningen.

På höstpromenad i Botaniska trädgården

Jag är helt nöjd med att skriva i min blogg. Men eftersom jag inte vet om någon läser så måste jag hitta motivation från mig själv. Det har lyckats jättebra hittills, eftersom jag tycker det är så himla kul att skriva. Dessutom har jag kommit på att skrivandet sätter fart på allt jag gör. Jag liksom känner mig nöjd med det jag gör och när jag skriver om det så blir det mera synligt även för mig själv. Jag ser att jag inte ligger på soffan, jag ser att jag gör det trivsamt för mig och jag känner att det ger mig liv. Allt hänger ju på mig själv. Här finns ingen annan som stöttar upp mitt humör. Vaknar jag på fel sida, då är det kört resten av dagen. Därför försöker jag vänja mig vid att ha bra rutiner och att ha trivsel alla dagar. På så sätt glömmer jag bort att vara grinig. Det blir kul alla dagar, tja i alla fall nästan.

Julstjärnan i orangeriet

Nu har jag haft några dagar då jag inte riktigt känt att det varit så jättekul. Alla kurser är över. Min almanacka är tom, vad gäller uppdrag till stan. Ingen träning är inplanerad. Det var omöjligt för mig att ta mig till silversmidet i tid i tisdags, så jag vände hemåt på halva vägen. Regnet hade gjort att vägen blivit översvämmad och kötiden blev för lång med bara en fil. Vattengympan ställde jag också in för jag hade ingen lust att gå ur sängen så himla tidigt i mörkret. På onsdagen bestämde jag mig för att få något roligt gjort så jag målade en bild som handlade om att jag inte kunde ta mig till bröllopet ute på båten

Bröllopsfesten

Jag var på Autoadapt i början av veckan för att få information om vilken bil jag kunde köpa för att få in den eldrivna rullstolen i.  Jag hade talat med min arbetsterapeut Raija, som sagt, att så snart jag fixat en annan bil än den S 40 som jag har nu, så kan bidragsansökan skickas in. Efter att ansökan godkänts kan installationen av lyftanordningen grejas

Lyftanordning för elmoppe

och elmoppen kan lyftas in. Sedan kan jag själv köra in till stan för att leta efter en nyårsblåsa. Ja riktigt så snabbt går det ju inte, men kanske kan det vara klart till midsommarblåsan skall inhandlas.

Jag vet inte, men kanske blev jag lite sänkt efter det besöket. Det är ytterligare en milstolpe som skall passeras. Jag sa till Autoadapt-killen att jag nog inte kommer att använda elmoppen i Strömstad. Det känns liksom lite för mycket på hemmaplan. Ofta blir människor så bedrövade när man kommer i rullstol. De tycker synd om och det påverkar. Jag känner mig ju inte som en sjukling. Jag har bara svårt för att gå.

Men jag har gott om affärer i Göteborg så kanske kan jag låtsas vara frisk i Strömstad ett tag till. Med kryckan kan jag låtsas ha råkat ut för en olycka och har lite fel på ena benet som släpar. Jag tror nog att de flesta vet att jag har MS nu. Ändå kan jag inte stå ut med att de tänker att ”har hon blivit så dålig nu”. Visst går det utför, och va tusan, man är väl ingen Charlie Chaplin heller. Så nu skall här faras runt, så snart moppen kommer på plats framåt våren.