Så sa 15-åringen till sin pappa. ”Jag är ingen MVG-are”.
Så högt kan jag aldrig nå, jag passar inte in där i den gruppen. Var det så hon tänkte? Var en MVG-are en särskild slags människa? Och i så fall, hur var den människan? Var den personen sådan redan från födseln, eller hade hon kunnat bli sådan senare? Var en MVG-are någonting bra eller dåligt? Någonting som man bara bestämmer sig för att inte vara? Vem har sagt det?

Pingvin utanför Kapstaden, ömsande skinn

Jag kommer plötsligt att tänka på en tjej som jag träffade i Sydafrika. Hon sa att hon inte fick bada vid de vitas strand. Jag frågade: varför då? Jo, hon var ju svart. Jag förstod ändå inte, hon var inte svart. Framför mig stod en brunbränd mörkhårig tjej, som påstod att hon var svart, alltså en helt annan slags mäniskoras. Under hennes uppväxt fick inte de svarta beblandas med de som var vita. Så var det bestämt i hennes värld. Det var självklart, naturligt, inget att ifrågasätta, bara att följa.

Det var inte mina ögon det var fel på. Hon såg verkligen ut som en brunbränd, mörkhårig tjej. Hennes pappa var holländare och hennes mamma var svart. Bor man i Sydafrika så är man svart med bara en droppe svart blod i ådrorna, även om man ser ut som om man bara legat i solariet några gånger. Och då var man utestängd från vissa områden. Det gick inte att ta sig över den gränsen.

Men en del människor klarar att slå sig ut och ta sig förbi gränserna ändå. Om man tänker efter så kan man komma på flera stycken. Fundera på det och du kan hitta flera namn på personer som tagit sig förbi gränsen till områden där de inte från början tyckte de hörde hemma.

”Jag är ingen MVG-are”. Vill jag vara en MVG-are?
Vill man det så tror jag att det som krävs är att man justerar målet. Klarar man att justera målet så kvittar det om man är svart eller vit, fattig eller rik eller ointelligent eller klipsk. Såvida man är frisk i huvudet förstås. Har man ett mål i livet så bär det långt. Om inte ända fram så en bra bit på väg.

Frihetsgudinnan i Tokyo

Pappa och mamma placerade mig på internatskola. Jag läste på handelslinjen med bl.a bokföring och marknadsföring. Sedan fixade de jobb åt mig på landsfiskalskontoret och senare blev det polisen. Jag närmade mig 30 år och började styra själv nu. Jag flyttade till storstan. Nu hade jag bestämt mig för att läsa. Jag skulle bli riksåklagare. Jag träffade en klasskompis från internatskolan på kursen i propedeutisk kurs i juridik. Vi var nog båda lika vilsna i den här nya världen. Han blev försäkringsmäklare. Jag blev revisor. Bra eller dåligt? Men åren gick och jag var nöjd med min sysselsättning ända fram tills MS-en tog vid. Då var det dags för en ny justering av målet.

Tro mig, jag hade svarat ”jag är ingen revisor” om någon berättat för mig, när jag var 15 år, att jag skulle bli revisor. Ändå var jag revisor halva livet. Jag var det så kraftigt att jag under flera år hade kurser för andra revisorer och reste land och rike runt för att lära andra revisorer hur de skulle sköta sitt jobb. Det hade jag aldrig ens kunnat drömma om som 15-åring. Något så gräsligt som revisor och så urmossigt. Det var ju bara gubbar som jobbade med sådant. Det var inte jag.Jag känner åter igen på orden ”jag är ingen MVG-are”. De för med sig så många tankar, de liksom sätter igång hela kroppen. De gör en glad, ledsen, besviken, arg. Känn på orden, byt ut ordet MVG-are mot andra: ”jag är ingen …”. och känn hur det känns i kroppen. Var hör du hemma? Varför hör du hemma just där? Går det att ändra på? Går det att justera ditt mål?

Undrar om jag skall ändra mitt mål? Kanske är jag ingen Chagall i mitt målande, ingen Efva Atterling med mitt silversmide och ingen Sven Gillsäter med mitt filmredigerande. Men det känns ändå bra att ha dem som förebilder och tänka, att så förbaskat märkvärdigt kan det väl ändå inte vara att nå dit. Jag försöker ett tag till. Det är ju ändå ganska trevligt på vägen fram emot målet. Och någon pensionerad sjukling är jag inte, även om jag är gammal, har MS och är pensionerad. Det finns så otroligt mycket roligt man kan ta sig för, så det gäller att inte ”lägge sa te”, som min mamma säger. Hon är 95 år och sover aldrig – säger hon. Men vi andra hör att hon snarkar ibland när hon bara vilar kroppen lite. Hon ser sig som pigg och är alltid nöjd, hon tar verkligen vara på varje dag. Det är viktigt hur man ser sig själv och det är viktigt att justera målen emellanåt.