Efter all tid jag tillbringat hos mamma på landet strax norr om min hemstad Strömstad så har jag sett en hel del av hur hemtjänsten där arbetar. Min snart 99-åriga mamma är inte ett dugg intresserad av att få bo i gemenskap med andra åldringar. Hon vill bara vara hemma. Mamma är inte fysiskt sjuk (fast just nu har hon brutit armen), hon är bara senil. Hon gillar verkligen hemtjänsten och är otroligt tacksam över all hjälp hon får därifrån. Men jag är alldeles övertygad om, att vi anhöriga behövs för de tusen detaljer som våra gamla önskar för sin trivsel. Jag tänker ofta på alla de som inte har några anhöriga. Så många smådetaljer de säkert saknar i sin vardag. Tacksamheten gör dem stumma: ”inte kan jag begära mer”, säger de. De gamla skall själva begära och styra, men det funkar inte så. Känner man sig liten och gammal och trött och godtar allt så berättar man inte om sina önskemål.
Mamma kan inte se vad hon har på tallriken. Mamma får maten passerad på grund av sväljningsproblem men hon måste också få maten ihopblandad. Hon kan inte se att det bara är potatis hon tar med gaffeln och hon kan inte se var fisken eller såsen ligger. Sockersuget är det sista smakbehovet som överger oss. En liten klick med lingonsylt blir perfekt ovanpå alltihop. Och så måste hon äta med sked annars kommer inget alls in i munnen. Och om den där smaklösa efterrättskrämen kompletteras med lite glass och hallonsylt då går det också lättare ner.
Och så är mamma så otroligt torr i ansiktet. Så snälla hemtjänst smörj in mammas ansikte.
Jag reagerade så här efter att ha läst GP och skickade detta mail:

Hej Patricia Higson
Jag läste din artikel om Malin Åkerström och hemtjänstupproret på Facebook. Jag skulle vilja veta vad det är som är så fel att personalen inte mår bra. Fråga Åkerström det.
Att hemtjänstpersonalen måste skynda sig när de reser mellan besöken hos de gamla har jag förstått, men att det blir så stressigt fattar jag inte. Det borde vara enkelt att räkna ut restiden och det borde vara enkelt att bedöma tiden för besöket, liksom att avgöra om den beräknade tiden för detta är för kort. Personalen måste ju kunna berätta för den som planerar att tiden är felberäknad. Eller???
Att man pratar med den gamla samtidigt som man gör något annat är väl inte helt fel. Men det förutsätter naturligtvis att gamlingen kan höra vad den som står och diskar säger. Behöver man sitta mitt emot för att få bra kvalité på den sociala kontakten, kanske utöver pratet läsa tidningen gemensamt, så får väl biståndssamordnaren avsätta tid för det. Hemtjänstpersonalen måste ta ansvar och berätta för biståndssamordnaren om den gamlas behov och inte bara godta order uppifrån. Saknas anhöriga som kan framföra den gamlas behov så är det bara hemtjänstpersonalen som kan hjälpa till.
Jag förstår inte problemet.  Är det fel på samarbetet mellan biståndssamordnaren och hemtjänstpersonalen? Eller är det bara budget och pengar som biståndssamordnaren rättar sig efter?
Patricia: gör gärna en artikel om hemtjänstpersonalens ansvar som uppgiftslämnare av de gamlas behov (om det ansvaret överhuvudtaget finns) och om samarbetet mellan biståndssamordnare och hemtjänstpersonal.