Ännu en dag åt helvete. Efter ännu en vaken-natt. Jag brukar gå till sängs redan klockan halv 10 för att vara säker på att jag får ihop tillräckligt många timmars sömn. Och oftast kommer jag inte upp förrän halv 10 nästa dag. Det är inte kul att behöva ligga i sängen i 12 timmar varje natt. Och ännu värre är, att då inte vara utsövd när man går upp, utan som idag ligga och sova vidare till klockan 2 på dagen.
Jag skulle tagit emot en silversmed vid två-tiden för att hjälpa henne att göra färdigt momsdeklarationen som skall vara inne hos Skatteverket i morgon. Det sprack. Jag orkar inte.  Hon fick skicka hit papperen med bud så får jag greja det i kväll. Då har jag nog vaknat till liv.
I går kväll somnade jag vid halv 10. När klockan var runt ett hade vänsterbenet satt igång. Jag stretchade och gjorde några yogaövningar. Tyvärr utan framgång. Jag steg upp och trampade på min cross-trainer som står bredvid sängen tillsammans med träningscykeln. Trampandet gav heller inte något lugn så det vara bara att fortsätta med flera yogaövningar, flera töjningar av benen åt olika håll, flera trampningar på cross-trainern, två omgångar med träningscykeln, upp och promenera från köket, genom vardagsrummet och in i arbetsrummet, tillbaka igen några gånger. Jag brukar göra en koll på klockan för att se verkligheten. Hur länge håller jag på utan sömn? Emellan varven gör jag åtskilliga kontroller i sängen för att känna efter om ryckningarna gett sig. Men inte. När klockan var 4 på morgonen tog jag två stycken 50 mg voltarén. Det tog skruv efter en stund. Jag somnade och sov till klockan halv 10. Då stod frukosten på bordet. Jag grät och var alldeles nedbruten över ytterligare en gräslig natt och vetskapen över att få en ytterligare en förstörd dag. Det går liksom aldrig att sova igen en utebliven natt. Jag brukar ta det lite bättre. Det brukar inte bli gråt och bedrövligheter vid frukostbordet utan mest svordomar.

Eagle akryl/äggtempera

Men nu när mina homeopatpiller är slut så kommer hela kaoset ut. Alla bedrövligheter kommer ut på en gång. Inkontinensbesvären, som jag normalt står ut med ganska bra efter att jag vant mig, är en av bedrövligheterna som jag spyr ut. Och den dåliga balansen, som gör mitt liv så begränsat. Jag kan inte göra något utan att vara livrädd för att ramla omkull. Och orken, som aldrig räcker till. Bara att duscha och klä på sig på morgonen är som att springa ett helt maraton. Och sömnen, all denna förbaskade sömn. Jag har aldrig gillat att sova. När jag var ung var jag avundsjuk på finansminister Gunnar Sträng. Han sov bara 4 timmar per natt. Tänk så mycket roligt jag kunde göra om jag hade några timmars kortare sovtid.

Nu så här klockan tre på eftermiddagen är jag på G igen. Nu blir det dusch och påklädning och sedan skall jag ta mig an momsen för silversmeden. Momsdeklarationen måste läggas på brevlådan senast klockan 18 för vara framme i tid. Det är skönt att få något annat att tänka på än denna förbaskade MS.