Vet ni, jag har hittat en ny låt. Ja, ny är den väl inte, men för mig. Jag har aldrig lyssnat till Prince förut, men nu. Nu lyssnar jag till Cream varje morgon. Det har blivit min morgongympa. Gör det du också. Gå in på http://www.lastfm.se/music/Prince/_/Cream.

E-vitamin och vitamin B-3

Den sätter verkligen fart på hormonerna. Jag sätter upp ljudet och sedan rör jag mig som en galning med höga steg och armarna sprattlande upp och ner i luften. Jag känner sådan lyckokänsla. Det behövs nu när mina homeopatpiller tagit slut. Jag skall iväg till homeopatdoktorn nu på torsdag eftermiddag. Åh, det skall bli skönt. När jag inte tar mina piller så blir jag så himla knäpp. Humöret går högt upp eller långt ner. Sådan ojämnhet är jättejobbigt att stå ut med. Allt mellan gråt och tandagnisslan och skratt och glädje. Och mycket sömn. Kroppen får liksom aldrig nog. Så kan man inte ha det.

GP 2015.01.12

Jag läste en artikel i GP för ett tag sedan, där artikelförfattaren ondgjorde sig över lurendrejeriet med homeopatpiller. Man skriver att hotet om att ”antroposofisk medicin” skall innefattas av läkemedelslagstiftningen och likställas med preparat vilket genomgått omfattande studier och att det är mycket illavarslande och att regeringen måste ta sitt förnuft till  fånga snarast. Sjuka människor skall inte behöva riskera att bli lurade genom att växtavkok och ”magiskt” vatten av okunniga politiker inlemmas i läkemedelslagstiftningen.

Artikel i GP 2014.06.17

PUH. Om de bara visste hur man har det när man hela tiden råkar ut för alla biverkningar som sjukvården och dessa mot homeopatmedicin protesterande läkare skriver ut. Jag ser dessa läkare som hantlangare för pillerföretagen, som använder oss sjuka som försökskaniner. De tar inget ansvar för all sjukdom som orsakas av skolmedicinerna. Om det kunde man läsa i en annan artikel i GP 2014.06.17. Jag minns en liten tidningsnotis hos min förra homeopatdoktor syster Estrid där det stod: Jo då, medicinerna verkade, men bara biverkningarna. Och så har jag det. Så jag längtar till torsdag eftermiddag, då jag åter kan fylla på min dosa och då jag kan återfå mitt goda humör.

Jag fyller mina vakennätter med Strindberg. Tro det eller ej, men i mammas bokhylla står en hel hop med Strindbergs böcker. Jag tror ingen av oss sett det tidigare. Jag har nog mest sett Nordisk Familjebok. Jag frågade min syster, men hon hade inte sett det. Det är små böcker med bruna skinnryggar och ingen av oss har haft en tanke på att dra fram en av böckerna för att se vad det var. Så är det med sådant som alltid funnits där.

Torslandahimmel

Man blir blind för sådant som alltid stått på samma plats. Vi satt i soffgruppen i vardagsrummet och småpratade. Plötsligt fick jag för mig att dra ut en av böckerna och blev jätteöverraskad när jag såg att det var Strindbergs böcker, säkert 20 stycken. Var i all sin dar hade mamma och pappa fått dem ifrån. Jag växte inte upp i ett läsandets hem. Vi hade några få böcker stående i en liten bokhylla, men det var aldrig någon som intresserade sig för dem. Mamma och pappa tyckte nog mest att det där med att sätta sig och läsa var sådant som de gjorde, de där som inte hade något att ta sig för. Och hade man inte något att ta sig för så var man inte till någon nytta. Det skulle vara nyttigt det man tog sig för. Jo, då de hade fritidsintressen. Mamma var bilkårist. Det har hon berättat mycket om. Hon tog busskort i bilkåren och vann fina priser i skytte. Hon gillade att sy. Hon sydde alla våra kläder och lagade massor av mat till oss och till alla som pappa ofta tog med hem. Men syendet och matlagningen var ju till nytta. Och pappa var jägare och kom hem med kött. Och det var också till nytta. Det där med musik och teater var inte ett dugg intressant att lägga tiden på. Så därför blev jag så överraskad när jag såg alla Strindbergs-böckerna. Nu är mamma senil och har inget minne kvar som kan berätta om varifrån alla böckerna kommer. Men jag skall läsa igenom dem. Jag tror att jag är vuxen det nu. När man läste dem i skolan så var det fel ålder. Jag tyckte det var supertrist och begrep inte ett dugg av det jag läste. Men nu.
Jag läser mest på nätterna när benet håller på att hoppa som bäst. Då lägger jag kroppen i spjärn för att slippa känna av elstötarna. Om jag ligger så en längre stund, till benen somnat, så brukar det vara lagom länge så stötarna har gått över. Då måste jag ha något roligt att sysselsätta mig med under tiden. Och det har blivit Strindberg just nu.

Plötsligt fick jag en dipp i humöret. En Black Sabbath. Helt plötsligt kommer det över mig. Det händer inte särskilt ofta. Kanske någon gång i kvartalet. Jag blir deppig och ligger bara och sover och sover och sover och är jag vaken så gråter jag och tycker att allt omkring mig är bara skit. Det kan pågå i ett dygn, sedan är det över som om ingenting har hänt.

På höstpromenad i Göteborgs Botaniska trädgård, där man kan låna elmoppe

Jag vaknar till ny morgon med samma jämna humör som jag alltid har normalt. För jag är ju ingen ledsen person. I alla fall så kämpar jag tappert för att inte vara det. För det är inte alls enkelt att ha ett bra humör alla dagar med MS i kroppen. Det är jobbigt att inte låta sjukdomen ta över livet. Man måste tänka alla dagar på det. Man måste se till att ha det trevligt. MS är känd för att göra människor deppiga. Jag tror att den här deppigheten kom över mig på grund att jag tar i för mycket och tror att det skall gå att göra allt det där som jag så gärna vill. Jag blev helt enkelt överansträngd.

Botaniska i Göteborg en vacker höstdag

Jag började det nya året med att träna på gym. Jag hade en sjukgymnast som tränare. Tyvärr var han nog inte så kunnig på MS. Och det var väl det jag ville. Att ha en tränare som hela tiden säger till mig att jag skall ta det lugnt är ju inte det jag gillar mest. Men vad är det som är lagom? Jag vet inte. Jag har under alla mina snart tjugo år som MS-sjukling försökt att komma underfund med var min gräns går och jag har aldrig lyckats. Gym-träningen gjorde att jag hade ont överallt. Eller var det verkligen träningen som gjorde det? Syendet blev ett gift. Jag tänkte alla stunder på att jag måste hinna klart alla fem kapporna innan den 21 mars. Det var så himla kul. Jag var verkligen på G.

Det är inte över än. Jag vill fortfarande ha färdiga alla fem kapporna till visningen den 21 mars. Och jag gillar verkligen att träna. Men kanske behöver jag inte driva mig så hårt. Jag behöver ju inte tävla med mitt eget mål. Jag behöver ju inte ligga en vecka före schemat för att vara nöjd.

I potatissättaretagen

Nu blev jag kass. En skitstövel sa alltid pappa när han tyckte att han var så svag så han inte var till någon nytta. Jag minns när vi skulle sätta potatis det sista året som han levde. Då tyckte han det var bedrövligt att han inte kunde vara med och jobba. Jag vet hur det känns. Att inte kunna vara med och jobba och bara sitta och titta på. Det är inte kul. Man känner sig värdelös – en skitstövel.

Jag var på vattengympa igår. Det är så himla mysigt. Jag tar i allt jag kan. Jag andas djupt. Då kan jag ta i mera. Efter hand kände jag att det onda i baken under midjan avtog alltmer. Jag kände mig riktigt pigg när jag gick ut från vattengympan och tänkte att det där skulle jag ju kunna utöka till två gånger per vecka. Jag skyndar mig hem för jag måste ju ha klart den där årsredovisningen som vi skall gå igenom klockan 12. Nu är jag igång igen. Årsredovisningen blev klar och deklarationen också. Inget blev sytt under hela den gångna veckan. Hela den veckan som jag jobbat in och som jag var så mallig över för att jag låg före schemat med. MS-en är i vägen. Men ibland brukar jag säga till min käraste att det är tur att jag har MS, annars hade han fått det jobbigt med mig.

Vilken ära att bli inbjuden till sin sondotter att hålla föredrag om utvandringen och om Hilma och Alaska. De läste just om detta tredje året i gymnasiet. De satt som ljus när de lyssnade på berättelsen om hur fiskarflickan från Bohuslän drog iväg till Amerika.

Utresan till Amerikat 1898

Vi visade bilder från Hilmas tid och också från vår egen Alaska-resa. De hade ingen aning om att det var så många som 1 miljon, alltså 25 % av hela Sveriges befolkningsmängd vid den tiden, som utvandrade. Utvandringen berodde inte som nu på krig, utan på religiösa förföljelser, fattigdom och längtan till ett bättre liv. I USA fanns väl organiserade rutiner som tog emot på Ellis Island och slussade ut människorna till arbete. Hilma arbetade som hembiträde i fyra år i New York innan hon åkte vidare till sin farbror Samuel i Portland som var kapten på en båt där.  Hon hade fått veta att det fanns guld i Alaska och hoppades som många andra på att finna lyckan där. Som vi alla vet kom hon hem med så mycket kapital att hon kunde bygga upp sitt eget Alaska på ön utanför Strömstad.

Det var långt ifrån alla som lyckades så väl. Ca 30.000 människor försökte ta sig upp till Dawson över Chilcotpasset, men bara ca 10.000 kom fram.

Chilcoot Pass 1898

Vi visade bilder på hur det såg ut när de vandrade över passet med all packning. Den Kanadensiska staten hade bestämt att man inte kunde släppa upp alla dessa äventyrare till ett land som de inte hade en aning om hur kallt det kunde vara, utan att de hade packning som skulle räcka. Det var långa listor över vad som krävdes och allt som allt vägde det ca 500 kg. Det tog många upp och nerför innan all packning var uppe. Det kunde ta flera månader innan de nådde fram till Dawson.

Vi försökte att beskriva utvandrarnas situation så gott vi kunde.

Alla ville med båten från Seattle

Det var viktigt att ungdomarna förstod att man inte bara för nöjes skull lämnar sitt eget land. Och det var viktigt att de också förstod att de svenskar som kom in i det nya landet inte var några luffare som behövde tas om hand. Det var bönder, lärare, läkare, snickare, murare, präster, banktjänstemän som gav sig iväg för hitta ett bättre liv.

Hilmas Alaska på Nord Långö

Jag hade önskat att vi kunde fått fortsätta med en diskussion tillsammans med ungdomarna. Jag var så nyfiken på att få veta hur de tänkte och tyckte om det där med utvandringen från Sverige och hur de kunde binda det ihop med invandringen till vårt land idag. Men det får bli en annan diskussion, en annan dag. Men det var kul att återigen få berätta om Hilma och hennes Alaska.