Jag kom hem med en hel påse full med pillerburkar från homeopaten.

Omsorterad pillerburk

Härligt. Jag känner att livet redan är tillbaks igen. Jag berättade om mina nattliga besvär och att jag inte kunnat sova en hel natt på över tio år. Han trodde inte sina öron när jag dessutom berättade om den gångna natten med alla voltaren-pillrena. Och vet ni vad, han trodde han skulle kunna avhjälpa mina nattliga benryckningar. Jag fick magnesium i pulverform, ungefär som samarin, som jag skall ta före sängdags. Jag berättade om mina ups and downs och frågade vad de beror på. Han förklarade att det var ojämn serotonin i kroppen. För det får jag Q-10. Och så är jag alltid så himla trött och olustig och för det får jag B-3. Jag vet att det hjälper redan efter ett par dagar, så nästa vecka är jag som vanligt igen. Glad och pigg. Och kan jag dessutom, med hjälp av det nya magnesiumpulvret, få sova. Då är ingen lyckligare än jag. Det känns som om jag är på väg till ett nytt liv. Tänk att få sova.

Sängen väntade och jag läste lite Strindberg innan jag somnade vid tiotiden i går kväll. Redan vid 23 började vänsterbenets ryckningar. Jag hade bestämt mig för att inte råka ut för samma bedrövligheter som natten före, så jag gick snabbt upp och tog två stycken 50 mg voltaren. Efter en kort stund somnade jag om och sov fram till klockan tio minuter i ett på natten. Då hade benet väckt mig igen. Jag försökte lite yogaövningar för att se om det kanske kunde gå över. Efter en halvtimma gick jag ut i badrummet och tog två stycken voltaren till. Jag trodde faktiskt att kroppen nu hade fått vad den tål.

I väntan på Lions-utställningen den 14-15 mars

Men inte. Jag försökte få slut på ryckningarna med stretching och yoga, men misslyckades. Nu gick jag inte upp och trampade på cross-trainern och inte heller på cykeln. Jag mindes en ms-kompis som sagt att träning av det slaget gör spasticiteten häftigare. Så den sortens träning fick jag lämna därhän i natt. Jag kollade vad klockan var med jämna mellanrum. Värkarna är som förlossningsvärkar, fast jag kallar dem för elstötar. Jag kände att styrkan avtog, men när klockan var kvart i tre bestämde jag mig för att fylla på mera voltaren. Jag ville vara utsövd när jag vaknade nästa morgon. Jag skulle iväg på yoga 10 på förmiddagen och till homeopatdoktorn klockan 15 och middag på restaurang 17 och därefter på bio 18,30. Det fanns alltså inget alternativ än att jag måste få sova färdigt.
Så jag tryckte in en voltaren-supp i ändan och kröp i säng igen. Jag var lite orolig för mängden jag tagit. Jag hade hört att det inte var bra att ta mer än den angivna dosen. Jag tog fram bipacksedeln och läste. Vid reumatiska sjukdomar är vanlig dos för vuxna 75-150 mg dagligen, oftast morgon och kväll och vid menstruationssmärta är den rekommenderade dosen 50-150 mg uppdelat på 1-3 doseringstillfällen vid behov. Högst 150 mg per dygn. Jag var nu uppe i 250 mg sammanlagt på 3 doseringstillfällen under fem timmar.

Raven, en av de målningar som kanske kommer med på Lions utställning

Sista gången jag tittade på klockan så närmade den sig 4 på morgonen. Nu hade ryckningarna avstannat. Gissa om jag njuter då. Det är himmelskt att inte behöva känna elstötarna. Att bara kunna vända sig i sängen utan att jag måste. För när elstötarna håller på är det alldeles helt omöjligt att ligga stilla.
Jag sov till klockan 8 på morgonen och kände mig ganska utsövd. Å vad härligt. Och jag kände inga biverkningar alls. Möjligen lite tung i huvudet, men bara lite. Och jag hade ingen värk i kroppen heller.
Jag åkte i väg till yogan och hade inte ont någonstans. Jag har alltid ont i kroppen i vanliga fall. Nu skall jag tala med homeopatdoktorn när jag kommer dit i eftermiddag. Det skall bli spännande att få höra vad han säger om alla dessa voltarenpiller.