Igår kväll var jag iväg på vattengympa. På vägen dit var jag tvungen att stanna. Jag gick ut på spången, den smala bron, som går över till Stenabåten för att se den fantastiska himlen. Jag var inte ensam. Det var många som också tagit tillfället att njuta av och att fotografera det flammande himlavalvet över Älvsborgsbron.

Vy över Älvsborgsbron i går kväll

Idag är allt struket i min almanacka. Jag hade ett sjukhusbesök med min mamma inplanerat och skulle åka till Uddevalla lasarett. Eftersom vi förstått att mamma inte har särskilt ont av att ögonlocken inte ligger helt kloss an mot ögat och eftersom mamma var alldeles ointresserad av att det fixades, så ringde jag återbud till sjukhuset.
Så jag har en tom dag. En helt oplanerad dag. Det är ovant. Vad gör man en sådan dag?

Jag startade med att lämna in min bil för reparation. Avgasröret hade låtit som en björn i ett par veckor, lyset hade slutat att funka så jag körde hem i mörkret igår kväll, vinterdäcken skall sättas på för Göran hade hört att det skulle snöa snart och så var det den vanliga servicen. Nisse fixar allt (ja han heter faktiskt så).

Egen akvarell ”Födelsedagskalaset”

Jag har just lyssnat på radiopsykologen. Jag blir berörd av alla människors problem. Det är ensamhet och övergivenhet som berättas. I det senaste samtalet talades om tillit. Men inte tillit till andra människor utan till en själv. Att man prövar och att man vågar, steg för steg framåt. Att man försöker se att man klarar av saker själv. Och att man blir stolt över framstegen. Jag känner mig hemma i tankegången. Jag hade en period då jag bara var sjuk. Ibland orkade jag inget, inte ens lyfta gaffeln när jag skulle äta. Det var under de perioder då jag hade ms-skov. Göran fick rulla upp håret på mig för mina händer hade slagits ur funktion eller så var jag helt utan känsel i kroppen från midja och neråt. Jag visste inte då att det skulle gå över och var djupt olycklig och livrädd för vart mitt liv skulle ta vägen. Nu vet jag bättre. Jag klarar inte allt. Det blev lite rester kvar. Ärren på skidorna som nerverna ligger i blockerar fortfarande signalerna från hjärnan till framför allt benen. Men jag har vant mig. Jag manövrerar mig fram med det jag har. Jag kan inte åka skidor eller dansa, jag kan inte städa mitt hem eller gå på långpromenader. Visst kommer det över mig ibland och det gör mig ledsen, men som du ser längst upp på min hemsida så gäller regeln ”En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”.

Egen akvarell med titeln ”En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”

Jag läste i en pensionärstidning:

”Det finns alltid ett steg som är så litet att du kan ta det”

och

”Om du tror att du kan eller om du tror att du inte kan så får du sannolikt rätt”

Men jag kan en himla massa. En helt ny värld har öppnat sig och jag har alltid fullt upp.
Nu skall jag fira min födelsedag i flera dagar. Ikväll här hemma, på lördag med de nära i Strömstad och på söndag med mina barn och barnbarn. Visst har jag det förbaskat bra. Må så gott alla ni andra också.