Fyra korta dagar hemma i uppväxtbygden. Det var kort kände jag. Så mycket som skall göras och så många intryck att ta in. Hörselspecialisten kom för att se till att mammas hörapparater funkar. Båda de två nya var sönder och togs med för reparation. Om några veckor kommer de tillbaks. Den gamla fick duga trots att den tjuter hela tiden. Men det är bara vi andra som hör. Mamma hör inte tjutet alls och det är ju det viktigaste.

På kvällen var det allsång i stadsparken. Det gillar mamma. Hon satt på första bänk och sjöng för full hals de gamla kända låtarna, som Kostervalsen och Fröken Fräken. Då blir mamma jättepigg. Hennes 96 år sjunker flera år när endorfinerna kryper fram. Jag skriver lappar och lägger på köksbordet. Då läser hon dem många gånger och behöver inte fråga så ofta. Mamma minns inte. Efter en minut kommer samma fråga igen. Och hon känner inte igen så många. Bara de som hälsar på ofta och så vi, hennes barn som tur är. Men det är ok. Hon klarar sig bra utan närminnet.

Jag blir mer frustrerad av att se att andra som inte alls mår särskilt bra kör på som om krämporna snart skall gå över. Är man  i pensionsåldern och inte mår bra så har man som sin största uppgift att se till att kroppen blir väl omhändertagen. Att kroppen är i balans är särskilt viktigt tror jag när man är äldre. Det finns de som försöker fortsätta att arbeta som förr trots sjukdom. De säger, det går över hoppas jag, jag är inte orolig. Snälla alla som hänger sig kvar i jobbet, alla som tror sig vara så himla viktiga, gå hem och arbeta med din kropp tills den bllivit bra annars blir det bara värre. Det är ingen influensa som vi gamlingar får när fingrarna svullnar så vi inte kan hålla i en kopp eller när hela kroppen vill säga stopp, jag orkar inte mera.

Balans är jätteviktigt. Därför finns jag nu den här veckan på Öland på målarkurs. Det kommer jag att berätta mera om de närmaste dagarna.