Jag ringde precis till min lilla mamma. Tio signaler och inget svar. Klockan är halv nio på morgonen. Jag trodde hon satt och åt frukost nu, men antagligen har hon redan gått och lagt sig igen.
Hemtjänsten kommer med medicinerna redan klockan halv åtta. Efter att de varit där så tar mamma sin honungsmacka och en kopp koffeinfritt kaffe. Mamma ser nästan inget nu. Den gula fläcken tar hårt på hennes syn. Hon känner sig fram till koppen när hon med stor envishet skall hälla upp kaffet. Mamma är vansinnigt envis. Henne gör man inte som man vill med. Om det är något som man säger som hon inte gillar så tittar hon på en som om hon inte förstod eller så får man veta var skåpet skall stå. Pappa hade det nog inte så lätt när hon ville något annat än det han ville. Med alltmer stigande senilitet nu så är det stor diplomati som skall till för att man skall klara balansgången och inte hamna i situationer med oenighet. Det gäller att hålla med och ändå gå sin egen väg. Det är nog samma som mamma gör när hon låtsas att hon inte förstår.
Men det är inte kul att bo långt borta när mamma inte svarar.
Det hade varit skönare att kunna sticka över en kort sväng precis när man känner för det. Mest för att lugna sig själv antagligen. För egentligen vill jag nog tro på mamma när hon säger att hon trivs bra med att bo hemma. Hon säger att det inte känns ensamt. Men hon blir jätteglad när man kommer. Då välkomnas man med kramar och pussar. Och visst behöver hon, liksom vi alla, sällskap. Jag tror hon blir snabbare senil när hon bor ensam. Men det är inte så mycket att göra åt. Hon har besök av hemtjänsten tre gånger om dagen och de försöker nog att ta sig den tid de kan för att hålla koll på att mamma har det bra. Jag måste lugna mig tills nästa söndag. Då skall vi vara hos mamma i tre dagar. Min lillasyster var där nästan hela förra veckan. Det var skönt att veta att någon var där. Jag klarar inte att ringa varje dag. Jag blir så sänkt när hon inte svarar.
Nu bär det av mot Stockholm. Jag skall greja infobladen till utställningen på Kaknästornet som pågår t.o.m den 15 september. Och så skall vi vara barnvakter . Förskolan har stängt och då måste vi rycka in. Sedan bär det av till Lerins utställning i Karlstad och sedan hem till mamma.
Rullatorn, kryckan och elmoppen ligger redan inpackade i bilen. Nu återstår bara att packa allt det andra som skall med. Sedan drar vi.
AH—Lerins utställning skulle jag vilja se. Den är väl permanent i Sangrund (heter det så) i Värmland. OK. Har sett en del av hans konst….Hej, hej!
Kul att du ska ställa ut, Kaknästornet av alla ställen 🙂
Du vet att jag känner igen mig i det du skriver om din mamma.
På fredag kanske jag åker till Östersund; Lars Gunnar Jonsson en gammal vän har vernissage på Galleri S. Pappa är mer eller mindre virrig så får se om jag kan åka.
I helgen var jag med på Norrländska Litteratursällskapets Sommarmöte på, håll i dig, Saxnäsgården! Mycket bra: skrivarkurs med Elisabeth Rynell och roligt föredrag av Mikael Niemi, han är ju rena stå- upparen. Fick skratta 🙂 Ha det gott!