Nu är filmen från Alaska-Nome utlagd på YouTube och naturligt vis i min videoblogg. Gå in där och se alla vackra färger. Jag hade lagt ut den tidigare men hade då valt för dålig uppladdning så det gick ju inte att se. Nu är det mycket bättre, eller hur?

I Alaskas vildmarker

Igår var en pysseldag med inget inbokat. Räkningar skulle betalas, träningsbyxorna skulle sys in i benen och läggas upp och en hög med papper skulle gås igenom, sorteras och sättas in i pärmar. Innan solen gick ner blev det en sväng till affären med min eldrivna trehjuling. Tyvärr hade jag misslyckats med att ladda batteriet, så det blev lite mer träning än vad jag räknat med.

Min personlige tränare och jag på kryssningsfartyget på väg till Antarctis

Sedan grejade jag skink- och ost fyllda hamburgare med kantarellsås och sallad på bl.a. vitkål. Vitkål är bra som förrätt. Den skall tuggas jättelänge för att få igång saliven. När jag var nere i på Sommarsol så åt jag italiensk pizzasallad varje dag till förrätt. Jag hade valt bantningsmatsedeln för att lära mig vad som var bra att äta för att kunna gå ner i vikt. Det var inte kul – men lärorikt. Tyvärr är mitt minne inte så konstruerat att det vill bevara sådan kunskap särskilt länge. Men jag har en mängd recept som jag provar emellanåt.

Idag har jag friskat upp minnet med årets skatteregler. Jag har suttit och lyssnat på Björn Lundéns skatteinformation. Det är bra att lyssna till vad som är nytt om man som jag sitter där hemma och jobbar. Det är lätt att bli inaktuell i sina kunskaper. Jag är inte riktigt redo för det ännu. Efter alla dessa år med redovisnings- och skatteprogram som hjälpmedel så vet jag inte hur jag skall kunna klara mig utan. Men den dagen kommer säkert, då jag inser att det inte går att köpa dessa dyra program för bara Görans och min deklaration. Usch, så trist.

Dagen avslutades med redcore-träning, cykling och en kvart på gåbandet, totalt en timma. Vi gick igenom träningstiderna för redcoreträningen under våren. Jag skall träna två gånger/vecka och får gå där under åtta veckor. Sedan skall sjukgymnasten Marcus och jag göra en utvärdering. Vi skall diskuterar hur jag skall gå vidare med min träning. Träningen sker på vårdcentral och kostar 80:-/gång. Efter 900:- blir det gratis träning. Fantastiskt bra. Jag har redan drygt 700:- på mitt kort så det är inte långt kvar innan det blir gratis nu.

Vy tvärs igenom träningslokalen, vackra isberg i bakgrunden

Imorgon skall jag börja på en annan träning, som en av mina vänner rekommenderat. Den är också 80:-träning. Men jag berättar mera om den i morgon

Vi har nyss kommit hem från en helg hos mina föräldrar. De är 95 år gamla och bor hemma i ett 3 våningshus. Mamma tycker det är bra för då kan hon träna sina knän. De går upp och nerför trapporna alla dagar. Antingen skall de hämta posten, tvätta nere i källaren eller gå till affären tvärs över vägen för att handla. Jag ringer inte och förvarnar före vi kommer. Det beror på att det blir så jobbigt för pappa då. Mamma vill ha det städat och fint tills vi anländer och då måste pappa delta i städningen.

Nu har vi plockat bort julen. Min syster hade nämnt det och då satte mamma i gång med bortplockningen. Hon hade fått upp pappa på stolen för att ta ner julgardinerna. Pappa har det besvärligt med balansen. Mamma har svårt för att acceptera att pappa inte klarar allt. Pappa är snäll och låter sig övertalas till det mesta. Adventsstakarna och julstjärnorna fanns kvar, men det tyckte mamma var ok för det var så fint. Hon blev jätteförvånad när jag tog bort det. Hon tyckte inte alls det var nödvändigt.

Jag har hunnit med att göra ren diskbänken och spisen från matrester. Mamma är en häftig person som alltid lagar maten på högsta värmen på spisen. Det gör att det ofta kokar över. Brandvarnaren ljuder titt som tätt. Min syster anländer. Hon är som en virvelvind. Hon hjälper mamma och pappa jättemycket. Hon är en riktig ängel.

Min syster är en riktig ängel

Mattorna åker ut. Dammsugaren tas fram liksom långkvasten och skurtrasan. Sängkläderna slängs utför källartrappen för vidare befordran till tvättmaskinen. Jag hänger på så gott det går. Jag tog mig bl.a. an pappas garderob. Mamma lägger alla pappas färdigtvättade kläder på byrån bredvid hans säng. Sedan lägger pappa in dem i garderoben. Det blir lite si så där. Och så hittar han inte. Så min arbetsuppgift blir att göra i ordning där. Jag sätter lappar på hyllorna. Långkalsonger, undertröjor med lång ärm, pyjamas, sockor och skjortor. Lådan med sockor var överfull. Mamma tyckte inte den skulle plockas ur för då köper pappa ännu mera sockor, säger hon. Två plastpåsar med sockor slängdes utför trappen för vidare befordran till bättre behövande. 

Det är inte så enkelt att komma igång med städningen. Mamma och pappa börjar nog att acceptera att vi styr och ställer. Men vi känner motståndet. Kanske tycker de att de är till besvär. Jag vet inte. Det går bra när vi är två för då kan vi gadda oss ihop och bara köra på. Det är så klart lite känsligt att städa i sovrummet. Vi känner urinlukten. Lakanen luktar liksom kläderna som de haft på sig. Båda har inkontinensskydd men eftersom de inte känner lukt så känner de inte att de måste byta oftare. Det där är jättesvårt. Vi vet inte hur man uttrycker sig för att inte göra dem ledsna, så vi smyger ner det till tvätten.
Vi beställde städhjälp genom hemtjänsten. Den första gången de kom dit fick de inte städa alls. Mamma satte på kaffe så de satt vid köksbordet när min syster kom dit. Nästa gång var jag där och då blev det städat. Men vi gav upp och avbeställde. Mamma tyckte det var bra med träningen som hon får vid städningen. Det är bara det att det blir inte så bra städat. Två 95-åringar orkar inte.

Min syster hade med sig gäddpaté som var jättegod. Fiskgrytan som jag haft med mig blev också populär. Det är inte alltid som det faller i god jord. Mamma är f.d kocka. Hon har fixat mängder med kalas. Numera blir det ofta köttbullar med jordgubbskräm och glass. Mamma har svårt för att svälja och pappa är rädd om sina tänder. Vi brukar alltid ha med oss mat när vi skall hälsa på. Pappa gillar det, men mamma är alltid lika skeptisk. Det finns viss risk för att de äter för enformigt och får i sig för lite näring. De äter mycket mjölkmat och massor med kaffebröd. Men de får levererad energidricka från landstinget som stöd.

På kvällen sitter de i var sin fåtölj med hörselmatta. Hörselmattan är kopplad från Tv´n direkt in till hörapparaterna. Då hör de allt som sägs på Tv´n, men tyvärr inget som vi säger. Efter en stund somnar pappa. Mamma, som har svårt för det där med sömn, tar en insomningstablett. Den skall egentligen tas på sängkanten, men jag tror att mamma vill vara säker om att somna direkt så hon tar den lite tidigare. Det gör att hon också somnar efter en stund. Jag väcker henne och säger att hon måste gå och lägga sig, men hon är inte trött, säger hon. Hon somnar igen. Nu är hon som ett fyllo, vår lilla gulliga mamma. Men det är besvärligt. Jag blir så orolig för att hon skall ramla, när hon skall klä av sig. En gång fick hon för sig att bada efter att ha tagit insomningstablett. Då vaktade jag stenhårt. Jag kikade in genom badrumsdörren massor av gånger för att se om hon skulle drunkna. Jag förstår att det är besvärligt för pappa. Mamma är så oförsiktig. Och envis.

Vi sover i källarvåningen. Köksgolvet ovanför är som en gitarrlåda. Jag hör alla steg. Mamma är uppe flera gånger på natten och börjar med frukosten vid 6-tiden ibland. Jag blev irriterad förr. Nu har jag lyckats vända tankarna och tänker alltid att hon går däruppe – hon lever. Det är lite klurigt att veta hur man behandlar gamlingar. De gör så mycket, så annorlunda. Men det är otroligt lärorikt. Vår snälle pappa och vår lilla fina mamma

Mamma badar

Så super-supergrått ute. Det regnar. Men här inne är det mysigt. Städerskan har just avslutat sin städning. Golven skiner och det luktar rent överallt.Allt är inte bara negativt med att ha MS. Hade jag varit frisk så hade jag suttit vid ett skrivbord inne i stan och fått städa själv när jag kom hem. Nu skall jag bara lägga på alla mattorna och stryka gardinerna.

Regnet det bara öser ner

Julen är bortplockad. Men vad gör vi nu när alla ljuspunkter i form av advent-stakar och stjärnor som lyst upp i vintermörkret är borta. Det blev inte alls lika mysigt. Kanske vänjer jag mig. Det är ju samma varje år efter att julen städats ut och det har jag överlevt.

Det lilla fågelhuset som hänger utanför fönstret till mitt arbetsrum har jag fått av min lille gubbe i födelsedagspresent. Idag finns där inte så många besökare men ibland är det alldeles fullt. Det är jättemysigt att se alla fåglarna som pickar i sig av fröna.

Bohusläns Flora och Tomas Tranströmer

Jo Göran är duktig på att hitta på födelsedagspresenter. Men ibland funderar jag över om han inte väljer det han själv gillar mest. Visst är jag glad åt fågelhuset och alla fåglarna som underhåller mig när jag sitter vid mitt skrivbord och arbetar och visst gillar jag växter. Alldeles särskilt som jag ju är en riktig bohuslänska eller snarare en nolhotte som vi kallas där uppe vid norska gränsen. Tranströmers bok, som jag fick i julklapp, var jättemysigt att få. Det är mitt. Men jag undrar om jag valt att åka till Svalbard på bröllopsresa och på semester till Antarktis.

Det är väl det som är tjusningen med att vara två olika. Jag får mycket av det som jag annars inte skulle kommit på att välja själv och tvärtom. Just nu håller jag på att bearbeta Göran att följa med till Indien på en hälsokurs i Aurveda.

Kom i balans med ayurvedamaten

Efter Görans cancersjukdom har det blivit viktigt med vilken mat vi äter. Vi har läst en bok av David Servan-Schreiber som heter ”Anti cancer – ett nytt sätt att leva”. Där kunde man läsa mycket om hur viktigt det är vad man stoppar i sig. Vi var också på hälsolånghelg på Mistelgården där Anette Kozica inspirerade oss till ny mathållning. Vi har också läst boken ”Kan rätt kost bota cancer” av Josef Östlund och det är efter att ha läst den som Göran numera varje dag dricker saft på groddade mungbönor och har slutat att äta socker (så långt det nu går)

Tyvärr är det lite klurigt att få in en helt ny mathållning. Vi är uppväxta med svensk husmanskost som förvridits med mycket kött och socker, och det är inte så lätt att ta sig ur. Kanske skulle några veckor i Indien kunna hjälpa oss på vägen. För någon ny cancer vill vi inte ha i familjen.

Kan rätt kost bota cancer av Josef Östlund

Boken kan beställas på Mistelgårdens hemsida: www.mistelgarden.se.

Nu kan ni gå in i min blogg under videobloggar och titta på min nya kortfilm om Alaska och Nome. Nome ligger högst upp vid Berings Sund. Nästa Ryssland, som ligger bara lite drygt 8 mil norrut. Nome har bara knappt 4000 innevånare och var en gång Alaskas största stad. Nome fick stadsrättigheter 1901, naturligtvis i guldruschens tidevarv. Världens största vaskpanna finns i Nome och ni ser den i min kortfilm.

Världens största vaskpanna i Nome-Alaska

Ni ser också statyerna som rests över The Three Lucky Swedes. En av dem var Bryntesson som återvände hem till Svanskog i Dalsland, med fickorna fyllda med guldtackor efter att ha hittat guldet på stränderna i Nome.

The Three Lucky Swedes i Nome - Alaska 1900

Se filmen och känn vingslagen från guldruschens glada dagar. Ni kan också läsa mer om det i Görans bok I Hilmas Fotspår – En resa till Alaska i Strömstad och i USA, se även hemsidan www.hilmatravel.se. Göran kommer att visa bilder och hålla föredrag om utvandringen under förra sekelskiftet. Det första föredraget kommer att hållas den 24 april på Tuve bibliotek i Göteborg. Kontakta Tuve bibliotek om du vill lyssna eller kanske se hela utställningen under april och maj..

Klockan är 11 och jag har inte kommit ur morgonrocken ännu. Det är fortfarande segt på morgonen. Det är inte så att jag inte gör något. Jag kommer liksom inte igång och jag känner mig inte pigg och glad. Jag började läsa GP vid 8-tiden. Jag kände viss entusiasm när jag läste om tre stycken damer runt 70 år gamla. De utmanar i friidrott på ålderns höst. 68-åriga Marianne, som började hoppa stavhopp när hon var 58 år, håller på ännu och Eva, som idag är 75 år, var 56 när hon för första gången deltog i ett maratonlopp på Honolulu. Nu håller hon till hos Friskis och Svettis 4-5 gånger i veckan. De ser träningen som ett stort stöd i livet.

GP 2012.01.11 Utmanar friidrott på ålderns höst

Jag hörde också för ett tag sedan om en MS-skadad som hade gett sig katten på att han skulle springa New York Maraton nästa år, kanske var det 2012.
För ett par dagar sedan läste jag också i GP att Rehabspel tränar Strokedrabbade. De går på ett gåband och tittar på en TV-skärm som är kopplad till en dator  som i sin tur med hjälp av blåtand-teknologi är kopplad till två Nintendo Wii-kontroller som patienten bär på benen. När man går på bandet, startas en filmad promenad kring ex. Tjolöholms område. När man stannar, stannar även filmen. Alla ljud i omgivningen finns med. Hjälp Var hittar jag den träningen???

Redcord-träning hos sjukgymnast på Olskrokens Rehab

Jag stiger ur sängen efter GP-läsningen och känner att jag var på redcord-träning igår. Jag har träningsvärk. Jag skall försöka få igång de muskler som aldrig används för att kontakten med hjärnans styrning inte finns. Jag släpar vänsterbenet efter mig eller slänger fram det genom att slänga det runt och fram. Jag har skaffat ett stöd för droppfoten men nu skall musklerna tränas så att kanske inte stödet behövs sedan. Eftersom jag har ett ärr på nervskidan som går från hjärnan genom ryggmärgen ner till benet, så kan inte nerverna i benet trigga igång musklerna. Därför blir de aldrig använda. Jag vet inte om jag uttrycker mig rätt men det är så jag fattat det hela. I alla fall är det så att jag inte kan få fram benet utan stor ansträngning. 500-kilosbenet har jag kallat det i tidigare blogginlägg. Jag har inbokat 2 ggr till, på fredag nästa gång och sedan tisdag

Redcord-övning 2

Jag har fått tre övningar hittills. Benet ligger i en vagga. Övning  1 är: jag skall dra knäet uppåt ansiktet så långt som möjligt och se till att knäet inte åker ut till sidan och sedan sträcka ut det. Nästa övning är utsträckt ben i vaggan och lyfta upp rumpan från golvet, det andra benet skall hållas ovanför golvet utsträckt. Och den tredje övningen är den på bilden där jag för benet så långt till vänster som möjligt, tillbaks till mitten och utåt igen.
Efter trekvart är jag mör av ansträngningen. Alla friska ben skulle pröva samma övningar med en 500-kilossäck liggande ovanpå benet för att kunna uppleva samma ansträngning. Hela huvudet bultar och jag känner mig alldeles vimmelkantig när jag går till parkeringshuset där jag parkerat bilen. Då är det fantastiskt att bli bjuden på en härlig linssoppa hemma hos kompisen efteråt.

Träningen på vårdcentralens rehab skall hålla på i åtta veckor. Sedan får jag hänga upp selar hemma och fortsätta själv. Det skall bli jätteintressant att se om det kan hjälpa så jag kan gå bättre.

Jösses vad segt det var idag. Hela kroppen känns trött Ingen lust och ingen ork. Inte direkt deppig utan bara trött. Efter trettondehelgen med kalasandet tog vi det lugnt en dag. Men så visste jag att Theo skulle få ett nytt rum och då ryckte vi in i tapetseringen. Jag tänkte inte på att 65-åringar kunde bli så trötta och få sådan träningsvärk efter så lite pyssel. Men ok då. Göran har haft sin cancer och jag har min MS. Man kanske inte får begära mera av våra kroppar. Men det är trist att vara trött.

Egentillverkat silverhänge "Eskimå"

Den där ungdomliga entusiasmen har jag ofta när jag pratar. Jag kan vara jätteentusiastisk och dra igång en himla massa. När det sedan skall genomföras är det inte så mycket bevänt med deltagandet. Det är lätt att det blir fel då. Men som väl är så klarar min omgivning det bra. Jag brukar säga att jag kan göra allt. Fast på mitt sätt. I min takt. Det tar många fler timmar med alla pauser, men jag är alltid jätteglad efteråt när jag klarat av det. Men omgivningen klarar inte av samma låga arbetstakt, så jag gör det hellre själv. Och med sittjobb är det inga problem.

Jag ramlade in i min revisorsvärld igår. Kontrolluppgifter skall göras klara och boksluten kan förberedas. Det är gott om tid, men jag gillar att ha det klart tidigt. Tyvärr kommer deklarationsblanketterna inte förrän i mitten av mars-april.

Nu har jag tankat in en resa som vi gjorde till Alaska-Nome. Jag skall redigera den under de närmaste dagarna. En 1-timmasfilm skall bli 3 minuter. Det är mycket funderingar över vad som skall väljas bort. Och det är så svårt, för allt jag ser på filmen är mig så kärt. Ni kommer att få se filmen i bloggen inom en nära framtid hoppas jag.

Nu skall jag iväg på Redcord-träning för första riktiga gången. Det skall bli jätteintressant att se vad jag kommer att tycka om den träningen. Jag berättar mera sedan.

Har man som jag arbetat som revisor en stor del av de yrkesverksamma åren tror jag att man alltid tänker som en revisor. Även efter att ha blivit pensionär. Det räcker med att en advokat Svante Thorsell skriver på debattsidan i GP om småföretagande, för att jag skall gå igång. Jag läste också en artikel om en gymnasielärare Joakim Deling på Ale gymnasium, som hjälper sina elever med matten på facebook.

GP-artikel 2012.01.07

Min närmaste diskussionspartner finns vid frukostbordet och jag kör igång direkt: Så himla bra att ha mattehjälp på facebook. Facebook, som ju alla ungdomar håller på med nu hela tiden. Diskussionen tog sin början efter orden: ”Ja men det blir jobbigt för läraren, då måste tillsättas mer resurser”. Det tog skruv för en som jobbat som småföretagare större delen av livet och som de sista 20 åren engagerat sig i flera hundra småföretag som revisor och känner väl de regelverk som skall följas.

Vid frukostbordet läser jag högt ur advokatens artikel:
företagaren arbetar 20 %, motsvarande ca 10 arbetsveckor, flera arbetstimmar än den anställde och tjänar trots fler arbetade timmar mindre än löntagaren. Egenföretagaren har 7 karensdagar vid egen sjukdom och den anställde har 1 karensdag och rätt till två veckors sjukpenning som företagaren betalar, vilket motsvarar 5-7 miljarder/år för nationen.

Jag känner hur frustrationen kör igång mig. Inte för att det är orättvist. Då hade jag väl aldrig arbetat i eget företag. Utan för att regelverket inte ändras. Småföretagarnas villkor måste förbättras så att fler kan anställas. Advokaten skriver att nio av tio nya jobb skapas i småföretag.

En lärare som med stor entusiasm tar sig an elevernas problem med matten och som jag blev så entusiastisk över slås vid frukostbordet ner med ord som, att då blir det jobbigt för lärarna och då behövs mer resurser.

Inte tusan får en småföretagare mer resurser. Bankerna lättar inte på penningpungen nu för tiden så därifrån finns ingen hjälp att få. Och den småföretagare som inte har det jobbigt får man väl leta efter. Jag hade en kund, som jag jobbade med i jättemånga år, Göte, kund nummer 3, som han sa när han ringde. Han sa alltid att en småföretagare har det bra, han får jobbat obegränsat, det är ingen som styr. Göte var på jobbet först och satte på kaffet för sina anställda. På en skylt ovanför hans skrivbord, som en av de anställda satt upp stod att läsa ”Var rädd om Göte”. De var 6 anställda när en av dem skulle studera och utveckla sig. Det har en anställd rätt till enligt lag. Hon var borta i två år. Att lära upp en ny ersättare kostade för mycket och ingen visste om eller när den studerande skulle komma tillbaka. Göte var tvungen att köpa in tjänsten från andra egenföretagare. Snart därefter avvecklades den delen av verksamheten. Det var svårt att få det att gå ihop. Göte sålde företaget när han var 78 år. Jag lovar att sådana historier har alla vi gamla revisorer att tänka tillbaka på. Småföretagare som verkligen kämpar sig fram genom livet med sin passion för den verksamhet som de kan. Här tänker man inte på flera resurser som skall komma någonstans ifrån eller på att det blir jobbigare om man utvidgar sin verksamhet.

Jag ramlade in i en liknande diskussion vid vårt trettondedagskalas.

Trettondedagsafton

En av gästerna och den enda, förutom jag, som hade erfarenhet från egenföretagandet. Han hade många åsikter om hur det skulle bli med alla våra arbetslösa ungdomar. Han och många av hans bekanta småföretagare hade stort behov av att anställda och utvidga. Alla hade svårt för att få lån i banken och alla jobbade mer än vad de egentligen orkade nu när de var uppe i drygt 60-årsåldern. Min diskussionspartner var djupt bekymrad över alla ungdomarna som nu, som han sa ”förvarades i skolan” och vi 40-talister, som blir pensionerade. Då blir det ett stort glapp. Han tyckte det kändes som en tickande bomb. Alla skulle tas om hand, både ungdomar och gamla. Min diskuterande gäst tittade på sina gamla barndomskompisar som satt runt bordet, och sa, att i det här gänget kan man inte diskutera sådant här. Här finns inte en enda egenföretagare. De är dessutom så gott som alla redan pensionerade, trots att de var knappt fyllda 65 år. Det skulle nog förstöra stämningen att ta upp egenföretagandets villkor på det här trettondeaftonskalaset. Vi var helt överens om det och fortsatte med lutfiskätandet.

Jag försöker att låta pigg och glad och lyckas för det mesta. Efter alla de år som gått sedan jag fick MS-diagnosen -95 så har jag lärt mig ganska bra hur jag skall manövrera mig fram. Men tyvärr går det inte alltid. Nu skall vi ha kalas i kväll och då vill jag så himla mycket. Det skall vara fint och städat och maten skall blir god. Då måste jag ha stort tålamod om jag inte skall tappa humöret när benen och egentligen hela kroppen sätter stopp. Plötsligt är det bara slut. Fattar du hur frustrerande det är. Att bara vara tvungen att sitta och vila. Det drar i mig. Jag sitter på soffan och tittar på när Göran dammsuger. Jag ser allt jag vill göra. Det blev ingen tid över till att damma igår så jag har börjat med det idag direkt efter att jag duschat och fixat håret. Jag lovar, det är inte alls så lätt som ni tror. Då gäller det att hålla igen. Göran ligger risigt till. Det skulle vara så lätt att be honom och allt annat runt omkring att dra åt helvete. Jag känner mig riktigt explosionsartad när jag sitter där i soffan och vilar. Va, jag vilar. Jag som tycker det finns så himla mycket att ta sig för, så livet blir trivsamt. Javisst. Men dessa fysiska vardagsaktiviteter är så himla besvärliga för de kräver så många timmar. Träning, målning och allt annat som jag gör tar bara en timma i taget, men att städa tar oftast längre tid och då måste jag ha dessa förbenat tråkiga pauser. Som väl är så är jag uppväxt i ett hem där man inte är särskilt argsint av sig, så jag har lätt för självdisciplin när det behövs.

Egen abstrakt akvarell från Gerleborg 2010

Och jag har ju min blogg som jag kan avreagera mig på. Någon sa att jag bara skrev när jag var pigg och gjorde så många roliga saker. När jag skrev om mina 500-kilosben då kom den andra sidan fram. Hur kul är det att skriva om sådant jämt och hur kul är det för dig att läsa om det. Jag vill ju entusiasmera och få igång andra. Det ger så mycket tillbaka och får igång mig också.

Nu kom just Theo, mitt barnbarn. Han skall vara här när hans mamma o pappa skall greja i ordning i hans rum. Han har ju blivit stor nu och skall ha eget skrivbord i rummet och våningssäng ovanför skrivbordet. Det är riktigt livgörande att ha barnbarnen runt sig. Då blir jag alldeles frisk för de ser mig bara som jag är.

Theo i byggtagen

Så nu är pausen slut för en stund och jag är glad och pigg igen för nästa uppgift inför kalaset. Jag önskar dig en trivsam trettondeafton

Det blåser som attan ute. Man brukar säga att våren skall städas in men vad är detta? Vi sover med öppet fönster, alltså bara lite. Eftersom Sophie, akupunktören sagt att jag skall ha värme om nerverna i benen så har jag på mig varma långkalsonger och ett varmt duntäcke. Temperaturen är inställd på 0 grader i sovrummet. På så sätt kan jag stå ut där med långkalsingar under duntäcket utan att svettas ihjäl. Allt för att mina bennerver skall ha det bra. Göran grymtar bara lite.

Men vad hjälper det? I natt var jag uppe mest hela natten. Det var ett sju helvetes oväsen där ute. Jag försökte med öronproppar, men det hjälpte inte. När jag sover dåligt känner jag av mina hoppande nerver mycket mer. De ville inte ha det lugnt. Jag gick upp och cyklade på min träningscykel och jag trampade på min crosstrainer, som står mitt i vardagsrummet, i flera omgångar.

Crosstrainerns, mitt i vardagsrummet

Inget hjälpte. Vänsterbenet körde ett eget race. Framåt morgonen, tjugo över 5, så gick jag till sängen för sista gången. Helt utmattad och somnade tvärt till klockan 11 på förmiddagen. Det är inte kul att sova så länge. Jag kommer liksom inte igång med något roligt eftersom humöret inte hänger med när jag sover länge.

Nu är eftermiddag och jag har fortsatt min planering för 2012. Jag har ringt och beställt en målarkurs på Gerlesborgsskolan till hösten. Jag tänker bättra på mina kunskaper lite igen Förra gången gick jag på en kurs i abstrakt måleri. Den sortens måleri var helt nytt för mig. Så himla roligt. Där finns inga gränser. Det behöver inte se ut som något.

En av mina abstrakta akvareller från Gerlesborg 2010

Jag skall lära mig att i akvarellen händer allt i stunden och i akrylmåleriet bygger man upp målningen under ifrån. Det kan nog vara bra att ta det i från början och inte fuska sig fram så som jag gjort.

Akrylmålning av Alina Witwitzka

Men jag har också anmält mig till en kurs i Vedic Art hos Alina Wirwitzka. Kursen fokuserar på att visa vägen till kontakten med mitt kreativa flöde i stället för att fokusera på tekniska aspekter av måleriet. Visst låter det stort. Jag vet inte om jag fokuserat på något alls tidigare. Jag är nog mest fokuserad på att det jag målar skall blir något fint att se på. Jag undrar om jag någon gång kommer att hitta rätt. Men det är ju vägen dit som är det roligaste säger dom. För mig känns det som en födsel som aldrig kommer ut.

Kundaliniyoga med Gryningstimman och Anette Westberg

Och jag har anmält mig till yogakurs med Anette Westberg. Jag gillar hennes yoga, den är fantastiskt välgörande.

Nu skall jag ta en paus i mitt planerande och läsa Keplers bok Eldvittnet. Det är bara 100 sidor kvar så jag hinner torka bort dammet också innan mörkret faller. Vi skall ha kalas i morgon så det måste vara fint. Men det blir snart mörkt nu, redan klockan halv fyra går solen ner bakom trädtopparna