Jag försöker att låta pigg och glad och lyckas för det mesta. Efter alla de år som gått sedan jag fick MS-diagnosen -95 så har jag lärt mig ganska bra hur jag skall manövrera mig fram. Men tyvärr går det inte alltid. Nu skall vi ha kalas i kväll och då vill jag så himla mycket. Det skall vara fint och städat och maten skall blir god. Då måste jag ha stort tålamod om jag inte skall tappa humöret när benen och egentligen hela kroppen sätter stopp. Plötsligt är det bara slut. Fattar du hur frustrerande det är. Att bara vara tvungen att sitta och vila. Det drar i mig. Jag sitter på soffan och tittar på när Göran dammsuger. Jag ser allt jag vill göra. Det blev ingen tid över till att damma igår så jag har börjat med det idag direkt efter att jag duschat och fixat håret. Jag lovar, det är inte alls så lätt som ni tror. Då gäller det att hålla igen. Göran ligger risigt till. Det skulle vara så lätt att be honom och allt annat runt omkring att dra åt helvete. Jag känner mig riktigt explosionsartad när jag sitter där i soffan och vilar. Va, jag vilar. Jag som tycker det finns så himla mycket att ta sig för, så livet blir trivsamt. Javisst. Men dessa fysiska vardagsaktiviteter är så himla besvärliga för de kräver så många timmar. Träning, målning och allt annat som jag gör tar bara en timma i taget, men att städa tar oftast längre tid och då måste jag ha dessa förbenat tråkiga pauser. Som väl är så är jag uppväxt i ett hem där man inte är särskilt argsint av sig, så jag har lätt för självdisciplin när det behövs.

Egen abstrakt akvarell från Gerleborg 2010

Och jag har ju min blogg som jag kan avreagera mig på. Någon sa att jag bara skrev när jag var pigg och gjorde så många roliga saker. När jag skrev om mina 500-kilosben då kom den andra sidan fram. Hur kul är det att skriva om sådant jämt och hur kul är det för dig att läsa om det. Jag vill ju entusiasmera och få igång andra. Det ger så mycket tillbaka och får igång mig också.

Nu kom just Theo, mitt barnbarn. Han skall vara här när hans mamma o pappa skall greja i ordning i hans rum. Han har ju blivit stor nu och skall ha eget skrivbord i rummet och våningssäng ovanför skrivbordet. Det är riktigt livgörande att ha barnbarnen runt sig. Då blir jag alldeles frisk för de ser mig bara som jag är.

Theo i byggtagen

Så nu är pausen slut för en stund och jag är glad och pigg igen för nästa uppgift inför kalaset. Jag önskar dig en trivsam trettondeafton