Har man som jag arbetat som revisor en stor del av de yrkesverksamma åren tror jag att man alltid tänker som en revisor. Även efter att ha blivit pensionär. Det räcker med att en advokat Svante Thorsell skriver på debattsidan i GP om småföretagande, för att jag skall gå igång. Jag läste också en artikel om en gymnasielärare Joakim Deling på Ale gymnasium, som hjälper sina elever med matten på facebook.

GP-artikel 2012.01.07

Min närmaste diskussionspartner finns vid frukostbordet och jag kör igång direkt: Så himla bra att ha mattehjälp på facebook. Facebook, som ju alla ungdomar håller på med nu hela tiden. Diskussionen tog sin början efter orden: ”Ja men det blir jobbigt för läraren, då måste tillsättas mer resurser”. Det tog skruv för en som jobbat som småföretagare större delen av livet och som de sista 20 åren engagerat sig i flera hundra småföretag som revisor och känner väl de regelverk som skall följas.

Vid frukostbordet läser jag högt ur advokatens artikel:
företagaren arbetar 20 %, motsvarande ca 10 arbetsveckor, flera arbetstimmar än den anställde och tjänar trots fler arbetade timmar mindre än löntagaren. Egenföretagaren har 7 karensdagar vid egen sjukdom och den anställde har 1 karensdag och rätt till två veckors sjukpenning som företagaren betalar, vilket motsvarar 5-7 miljarder/år för nationen.

Jag känner hur frustrationen kör igång mig. Inte för att det är orättvist. Då hade jag väl aldrig arbetat i eget företag. Utan för att regelverket inte ändras. Småföretagarnas villkor måste förbättras så att fler kan anställas. Advokaten skriver att nio av tio nya jobb skapas i småföretag.

En lärare som med stor entusiasm tar sig an elevernas problem med matten och som jag blev så entusiastisk över slås vid frukostbordet ner med ord som, att då blir det jobbigt för lärarna och då behövs mer resurser.

Inte tusan får en småföretagare mer resurser. Bankerna lättar inte på penningpungen nu för tiden så därifrån finns ingen hjälp att få. Och den småföretagare som inte har det jobbigt får man väl leta efter. Jag hade en kund, som jag jobbade med i jättemånga år, Göte, kund nummer 3, som han sa när han ringde. Han sa alltid att en småföretagare har det bra, han får jobbat obegränsat, det är ingen som styr. Göte var på jobbet först och satte på kaffet för sina anställda. På en skylt ovanför hans skrivbord, som en av de anställda satt upp stod att läsa ”Var rädd om Göte”. De var 6 anställda när en av dem skulle studera och utveckla sig. Det har en anställd rätt till enligt lag. Hon var borta i två år. Att lära upp en ny ersättare kostade för mycket och ingen visste om eller när den studerande skulle komma tillbaka. Göte var tvungen att köpa in tjänsten från andra egenföretagare. Snart därefter avvecklades den delen av verksamheten. Det var svårt att få det att gå ihop. Göte sålde företaget när han var 78 år. Jag lovar att sådana historier har alla vi gamla revisorer att tänka tillbaka på. Småföretagare som verkligen kämpar sig fram genom livet med sin passion för den verksamhet som de kan. Här tänker man inte på flera resurser som skall komma någonstans ifrån eller på att det blir jobbigare om man utvidgar sin verksamhet.

Jag ramlade in i en liknande diskussion vid vårt trettondedagskalas.

Trettondedagsafton

En av gästerna och den enda, förutom jag, som hade erfarenhet från egenföretagandet. Han hade många åsikter om hur det skulle bli med alla våra arbetslösa ungdomar. Han och många av hans bekanta småföretagare hade stort behov av att anställda och utvidga. Alla hade svårt för att få lån i banken och alla jobbade mer än vad de egentligen orkade nu när de var uppe i drygt 60-årsåldern. Min diskussionspartner var djupt bekymrad över alla ungdomarna som nu, som han sa ”förvarades i skolan” och vi 40-talister, som blir pensionerade. Då blir det ett stort glapp. Han tyckte det kändes som en tickande bomb. Alla skulle tas om hand, både ungdomar och gamla. Min diskuterande gäst tittade på sina gamla barndomskompisar som satt runt bordet, och sa, att i det här gänget kan man inte diskutera sådant här. Här finns inte en enda egenföretagare. De är dessutom så gott som alla redan pensionerade, trots att de var knappt fyllda 65 år. Det skulle nog förstöra stämningen att ta upp egenföretagandets villkor på det här trettondeaftonskalaset. Vi var helt överens om det och fortsatte med lutfiskätandet.