Jag sitter här hemma och arbetar med mina smycken. Det blir mycket tid att fundera. Jag planerar min framtid, jag funderar över vad jag skall inrikta mig på och vad jag skall fokusera min tid på. Jag skissar på förslag till olika silverarbeten. Så slår det mig plötsligt att jag hade samma funderingar för flera år sedan och kom att tänka på artikeln som Göteborgsposten skrev. Jag letar fram artikeln och ser att den är daterad 2006.01.15. Ganska exakt 5 år sedan.
Där kan jag läsa att jag var en framgångsrik revisor med egen firma. Jag hade precis flyttat hem kontoret eftersom jag hade MS och måste ha möjlighet till vila. Jag gick på livshanteringskurs. Där fick jag veta att jag som MS-skadad hade samma stress-symptom som någon som är utbränd.
Jag kan säga att den där kursen förändrade mitt liv. Jag träffade bl.a en kvinna, högt uppsatt på Volvo, som inte ens klarade att gå ur bilen när hon skulle till torget för att handla. Hon fick åka hem utan mat. Alla i gruppen lärde mig att jag inte var ensam och Gertrud och Susanne som ledde kursen var superproffsiga vägledare.
I april 2006 skrev vi avtal med Strömstads kommun om att arrendera Alaska. Det var verkligen ett lyckokast, som förde med sig stort intresse och engagemang utöver det vanliga. Jag avregistrerade mig som kvalificerad revisor i juni 2006 och skickade brev till alla mina klienter om att jag avgår som revisor på grund av sjukdom. Jag gick mycket rationellt till väga. Och visst var det tufft i början. Men jag mindes att jag alltid gillade att vara hemma och pyssla när barnen var små. Jag hoppades att jag skulle kunna hitta den där känslan igen. Det tog ganska lång tid, närmare tre år innan jag hittade rätt. Jag satt ofta i soffan och bankade med händerna och sa: det är tråkigt, det är tråkigt, det är tråkigt.
Träningen har jag alltid hållit på med. Under bilden i GP står det: ”En timmes promenad om dagen, gärna med stavar, är ett sätt för Britt Marie Skogh Dave att ta hand om sig själv”. Promenad en timme om dagen är en omöjlighet idag. Jag tränar varje dag nu också, men på annat sätt. Silversmidet har jag hållit på med sedan 2002 och det tar alltmer tid nu.
Återblicken gör mig lite nöjd ändå. Det har hänt mycket sedan den där artikeln skrevs för 5 år sedan. Många resor och mycket tid har lagts ner på Alaska. Nu står jag lite inför en nytändning. Vi lämnade Alaska förra hösten och under sommaren som gick var allt kaos på grund av Görans sjukdom. Nu väntar en ny fas och jag säger som jag sa i artikeln 2006.01.15: nu mår jag jättebra. Wish Me Luck