Det regnar. Det har jag inte alls planerat. Men när jag tittar närmare så passar det jättebra in just idag. Vi skall till den gamla marknadsplatsen Les Halles. Det är nu ett modernt underjordiskt köpcentrum. Vi knallar neråt i riktning mot Louvren. Det är lätt. Vi tar omvägen förbi operan. Då vet vi att vi kommer rätt. Därifrån följer vi Avenue de l´Opera raka vägen i riktning mot Louvren. Vi tar av vid Rue Saint-Honoré och kommer fram till Les Halles. Hissen för oss ner till köpcentrat. Till vår stora besvikelse hittar vi samma affärer som hemma. Det var H&M och alla de andra kända som finns överallt. Så det blev ett kort besök och vi bestämde oss för att ta oss in på ett café undan regnet för en kopp kaffe strax i närheten.

Utsikten från restaurang Georges vid Place Georges Pompido

Nu väntade Centre Georges-Pompidou. Jag hade beställt bord på restaurangen högst upp i byggnaden. Utsikten var fantastisk. Liksom maten. Liksom notan. Men det var det värt. Jag var så överraskad över mitt restaurangval. Jag hade beställt på nätet och hade ingen aning om var restaurangen låg. Vi frågade oss fram och hamnade högst upp på översta våningen av muséet. Vi blev lotsade fram till hissen, genom en säkerhetskontroll, vidare in i nästa hiss och fram till restaurangen. Det kändes superlyxigt. Alldeles speciellt efter att ha sett den superlånga ringlande kön utanför muséet.

André Masson 1896-1987, La Résistance, 1944

När vi ändå var där så tog vi en sväng in i muséet och tittade på konsten. Det var verkligen en blandning av allt. Vi avslutade dagens promenader i området Marais där en mängd små intressanta klädbutiker med kläder av det lite ovanligare slaget ligger.

Yves Klein, Blue

Moulin-Rouge

Det här skall verkligen bli min dag. Konstnärskvarteren uppe vid Place de Tertre i Montmartre. Förra gången jag var där minns jag att vi gick uppför en mängd trappor. Det skall bli spännande att se hur det går att ta sig upp med elmoppe. Det var raka vägen. Vi följde Rue du Faubourg – Montmartre och fortsatte rakt fram på Rue Notre-Dame de Lorette och Rue Fontaine. Jag älskar att leta mig fram efter kartan. Efter en halvtimma var vi framme vid Moulin-Rouge som ligger mitt i stadsdelen Pigalle. Det var där någonstans som hororna hoppade på mig och min lillasyster när vi var där i mitten av sjuttiotalet.

Linbanan upp till Sacré-Caer

Nu blev det lite knivigare att hitta rätt. Vi knallade, jag på min elmoppe, uppför på smågatorna och kom fram till alla trapporna som jag så väl kommer ihåg. En kvinna vägledde oss till linbanan. Vi löste biljetter 10 eu/pers och ställde oss i kön. Den långa kön försvann snabbt. Linbanan tog in många och vi var strax uppe, precis vid Sacré-Caers fot. Därifrån får man gå upp till kyrkan och Place de Tertre. Skyltarna visade att rullstolar och barnvagnar skall följa gatan som går runt upp till vänster. Jag hade läst i Parisboken att det inte var lönt att försöka sig på att köra upp dit och förstod strax varför.

Konstnärer på Place de Tertre

Det var alldeles fullt med människor överallt. Jag ville komma till det där lilla torget där lillasyster och jag satt och drack kaffe och hittade rätt efter en stund. Det lilla torget var helt förvandlat. Restauranger och försäljare av turistkrafs blandades med konstnärer som satt eller stod och målade eller ville måla av oss eller sälja sina konstverk. Det såg inte alls lika mysigt och fridfullt ut som förr utan sprudlade av liv. Ett helt annat liv.
Vi hittade ett litet bord som var ledigt.

Lunch och batteriladdning på Place de Tertre

Nu var vi hungriga efter allt promenerande. Göran gick in på restaurangen med elmoppen och fick hjälp med laddningen. Batteriet räcker bra i ett par timmar men måste laddas för säkerhets skull. Vi hade ju en väg tillbaka också. Fast det var nerför och då belastas inte batteriet riktigt lika mycket.
Nu var det dags att dra oss hemåt och göra oss fina för kvällen. Då väntade middag på restaurangen mitt emot och sedan sprang vi i duggregnet tvärs över gatan och in på Moulin-Rouge för att se showen. Jag såg den första gången 1975 och jag tycker att det var lika fantastiskt nu som jag minns att det var då.

Interiör från hotellet

Vi vaknar tidigt och tar hissen ner till plan minus 1. Det är nere i källaren med putsade murar. Stearinljusen brinner och de åtta små runda borden är vackert dukade i samma stil som det övriga i hotellet. Stilen överensstämmer med ett gammalt operahus i guld och vinrött. Vi tar för oss av frukostbuffén, kokta ägg, äggröra, bacon och stekt potatis, yoghurt, musli och en stor skål fruktbitar. Bröd och croissant och kaffe och te serverades till bordet. Vi åt för att stå oss länge.
Klockan halv elva bar det iväg ut. Hotellet ligger bara en kvarts promenad från Operan.

Eglise de la Madeleine blev det första provbesöket

Inga problem, bara att följa skyltarna fram till hissen

Dag 2 har planerat att vi skall röra oss runt operan på Grands Boulevards. Elmoppen var fulladdad. Nu var det bara att köra. Alla trottoarer var snedslipade. Min lilla elmoppe skuttade uppför trottoarkanterna, 3-4 centimeter höga. Tyvärr är smågatorna ganska smala. Uteserveringarna tar stor plats så när man väl har tagit sig över kanten och skall svänga in på trottoaren så får jag hålla tungan rätt i munnen. Trottoarerna lutar mycket utåt gatan, så vältningsrisken med min lilla elmoppe är stor. Göran går utanför och håller koll. Så fort vi ser att det lutar för mycket så håller han i handtaget. Det låter jobbigt men så är det inte alls. Vi håller oss gärna på de stora boulevarderna. Boulevard des Italiens och Boulevard del la Madeleine och Boulevard Capucines ligger alla nära oss. Där finns mängder med mysiga gallerier som man kan sticka in i och titta i skyltfönstren eller ta en fika.

Förberedelser för resan

Det var en fantastisk vecka i Paris. Min egen vecka då jag bestämde precis allt. Jag är så lyckligt lottad att ha en man som hänger med i mina påhitt. I alla fall nästan alltid. Om jag är väldigt bestämd. Nu hade jag flaggat för att det var min alldeles egen 70-årsresa. Det blev perfekt. Så skönt. Inget ifrågasättande. Men det var ändå en förutsättning för själva genomförandet att min man var med. Jag hade inte klarat det utan hans hjälp. Så han är guld värd.

Vi knappade in oss i automaten på Landvetter. Vi hade inte flugit med Air Franche sedan vi var i Chile och på Galapagos 2006. Nu måste jag ha elmoppe med mig och jag hade inte skrivit in att jag behövde assistans när jag köpte flygbiljetterna. Jag avskyr att bli omhändertagen av någon som kör mig i en rullstol. Därför hade jag inte fyllt i det där med assistans. Det ställde till lite funderingar i samband med incheckningen. De frågade om batteriet var torrt eller vått och om jag kunde gå. Med torrt batteri går det bra. Jag lämnade in moppen som annorlunda bagage och så tog vi hissen upp. Jag hade kryckan som stöd och de två resväskorna bars in i planet av min man Göran. Vi har alltid bara handbagage med oss. Mer klarar inte Göran av att ta hand om ensam.

Incheckning på hotell Opera Villa Drouot

Efter landningen knallade vi nerför trappan från planet och där stod min lilla elmoppe och väntade. Vi fortsatte till hotellet i taxi med elmoppen ihopmonterad i bagaget. Framme. I härliga Paris. Hur skulle det gå? Nu är jag handikappad. Det är inte som förr. Nu var det elmoppe som gällde vid promenerandet i stan.
Vi gick ur taxin och såg att det var en jättehög tröskel från trottoaren in till hotellets ingång. Göran lyfte upp moppen. Snurrdörren in var för trång och dörren bredvid var låst inifrån. Personalen kom och öppnade. Väl inne i hallen fick moppen lyftas uppför de tre trappstegen. Den väger bara 35 kilo så det är inte hela världen tycker Göran. Hotellet var supermysigt. Vi checkade in och tog hissen upp till fjärde våningen. Å så fint rum. I badrummet fanns bara ett badkar och det är alltid knivigt för mig att ta mig ner i och upp ur. Men det går med stor försiktighet. Nu var jag i Paris så då blir viljan starkare att övervinna alla mindre besvärligheter. Hela kroppen var fylld av lycka.