Moulin-Rouge

Det här skall verkligen bli min dag. Konstnärskvarteren uppe vid Place de Tertre i Montmartre. Förra gången jag var där minns jag att vi gick uppför en mängd trappor. Det skall bli spännande att se hur det går att ta sig upp med elmoppe. Det var raka vägen. Vi följde Rue du Faubourg – Montmartre och fortsatte rakt fram på Rue Notre-Dame de Lorette och Rue Fontaine. Jag älskar att leta mig fram efter kartan. Efter en halvtimma var vi framme vid Moulin-Rouge som ligger mitt i stadsdelen Pigalle. Det var där någonstans som hororna hoppade på mig och min lillasyster när vi var där i mitten av sjuttiotalet.

Linbanan upp till Sacré-Caer

Nu blev det lite knivigare att hitta rätt. Vi knallade, jag på min elmoppe, uppför på smågatorna och kom fram till alla trapporna som jag så väl kommer ihåg. En kvinna vägledde oss till linbanan. Vi löste biljetter 10 eu/pers och ställde oss i kön. Den långa kön försvann snabbt. Linbanan tog in många och vi var strax uppe, precis vid Sacré-Caers fot. Därifrån får man gå upp till kyrkan och Place de Tertre. Skyltarna visade att rullstolar och barnvagnar skall följa gatan som går runt upp till vänster. Jag hade läst i Parisboken att det inte var lönt att försöka sig på att köra upp dit och förstod strax varför.

Konstnärer på Place de Tertre

Det var alldeles fullt med människor överallt. Jag ville komma till det där lilla torget där lillasyster och jag satt och drack kaffe och hittade rätt efter en stund. Det lilla torget var helt förvandlat. Restauranger och försäljare av turistkrafs blandades med konstnärer som satt eller stod och målade eller ville måla av oss eller sälja sina konstverk. Det såg inte alls lika mysigt och fridfullt ut som förr utan sprudlade av liv. Ett helt annat liv.
Vi hittade ett litet bord som var ledigt.

Lunch och batteriladdning på Place de Tertre

Nu var vi hungriga efter allt promenerande. Göran gick in på restaurangen med elmoppen och fick hjälp med laddningen. Batteriet räcker bra i ett par timmar men måste laddas för säkerhets skull. Vi hade ju en väg tillbaka också. Fast det var nerför och då belastas inte batteriet riktigt lika mycket.
Nu var det dags att dra oss hemåt och göra oss fina för kvällen. Då väntade middag på restaurangen mitt emot och sedan sprang vi i duggregnet tvärs över gatan och in på Moulin-Rouge för att se showen. Jag såg den första gången 1975 och jag tycker att det var lika fantastiskt nu som jag minns att det var då.