Idag skiner solen in. Det är härligt. Jag känner inspirationen i kroppen. Tyvärr har jag missat hela morgonmyset. Klockan är tolv och vi har precis ätit frukost. Plötsligt har jag ramlat in i en dygnsrytm som är lite som ungdomarnas. Sent på kvällen tittar jag på tv-program som mest består av underhållning. Jag är glad att vi inte har flera kanaler än ettan, tvåan, fyran och kunskapskanalen. Det räcker mer än väl. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att titta på TV, men det är ett enkelt sätt att fördriva oplanerad tid på. Jag tycker inte att det är kul. Tv-n står i eget majestät mitt i vardagsrummet. Eftersom vi har en öppen planlösning så måste man alltid gå förbi tv-n om man skall göra något annat än att sitta där i soffan. Jag drar mig till minnes en gång för länge sedan. Då hade jag bestämt mig för att ta tag i tv-tittandet. Jag flyttade in tv-n i ett mindre rum bredvid sovrummet i andra våningen. Ja, det var i ett annat hus än det jag nu bor i. Det slutade med att vi satt i det där lilla rummet och tittade på TV. Jag tror att det är behovet av sällskap med andra som styr och bor man som jag tillsammans med en som älskar att titta på TV så är det lätt hänt att man inte tar egna initiativ till annan sysselsättning. Jag tror att om jag bodde i en större gemenskap där det fanns fler som inte satt framför TV-n så hade jag nog valt bort tv-n helt. Men kombinationen mörker, gammal och trött, ett tv-tittande sällskap, boende på vischan och tv mitt i huset gör det så bekvämt att hamna där i soffan kväll efter kväll. Men jag har ju min stickning. Nu har jag lyckats få klart ett bakstycke och ett halvt framstycke på tröjan. Det går inte fort. Min vänsterhand tränas upp. För varje varv blir pekfingret, som skall hålla uppe tråden, lite starkare. Tre varv så måste jag pausa en liten stund. Då är jag jättetrött ända upp i huvudet. Men pausen behöver inte bli längre än några minuter och till musikprogram framför tv-n funkar det jättebra. Då blir det inte så tråkigt med tv ändå. Men så sent skall det inte bli framöver. Det kändes inte bra att vakna klockan elva. Hela godmorgonvärlden var slut på radion. Det program som jag under alla år gillat att lyssna till på söndagsmorgnarna. Det är lätt att ramla in i sena vanor när ingen väckarklocka ringer och inget finns, som drar upp en på morgonen. Jag skall återigen ta mig en kraftig funderare nu över vad jag skall ta mig för. Jag skall se över rutinerna. Jag skall planera min tid. Jag klarar bara av ett trivsamt liv om jag har en meningsfull sysselsättning. Jag har otroligt lätt för att bli uttråkad. Inte nu igen. Nu skall det bli andra bullar. Jag tror det får bli en halvtimmespromenad till att börja med. Då kan jag fundera. Sedan när jag kommer hem så skall jag sätta mina nya planer på pränt i almanackan. Då blir det som vanligt igen. Tiden som revisor har verkligen satt spår i hela mig. Då gällde det att ha ordning på varenda timma, varenda minut. Det skulle användas som faktureringsunderlag. För att kunna försörja mig. Då var det superviktigt. Nu får jag pensionspengar direkt in på kontot utan att lyfta ett finger. Det är farligt. Man blir nerdegad. Ja i alla fall blir jag det. Ta tag i, ta tag i nu. Livet är inte alls enkelt. Man måste jobba med trivseln, varenda dag. Men jag glömmer inte: varje litet myrsteg är något på väg till något kanske bättre, kanske roligare, kanske jättemysigt. Så nu blir det promenad med funderingar som bär vidare…………..

Solen sken igår. Det var fantastiskt härligt med ljuset som kom in. Man blir glad och aktiv. Nu har allt julpynt plockats bort. Den njutningen har vi inte kvar tyvärr. Men om man låter det hänga uppe längre ser det lite knäppt ut. Och just det där med att det är så kort gör att det blir mera njutbart den korta tid det lyser upp.

Johnny och Carbe

På kvällen var vi iväg på teater. Det var mina kompisar på VSA, den lilla teaterföreningen på Karl Johansgatan som jag är med i, som visade sin föreställning Transportsträckor. Föreställningen visades på teater Trixter som ligger på en liten gatusnutt vid sidan av det stora bilgaraget på Andrégatan vid Stenaleden.  Vi hade aldrig varit på teater Trixter tidigare. Det var en trivsam överraskning. Innanför den lilla mörka dörren utan upplysta neonskyltar uppenbarade sig en bar i ett stort rum som just hade fyllts med förväntansfulla människor. Jag kände flera av dem. Det var lite som hemma i Strömstad.

Conny i tyllkjol

Det blev många kramar och ”hej, så kul att se dig” och god fortsättning på det nya året över ett glas vin eller öl. Så ropades vi in. Föreställningen skulle börja. Längst fram satt Natalia med manuset i handen. Ifall de skulle tappa bort sig. Ljus- och ljusteknikern var på plats och de medverkande kom knallande in på scenen med resväskor. De var på väg. Vi lotsades fram genom en timmas transportsträcka. Det är vägen som är resans mål, det fick vi inpräntat i oss. Vi fick lyssna till helt fantastiska texter om magbesvär, tiden som gick, relationsberättelser och vattenproblematik, skrivna mestadels av skådespelarna själva. Natalia var regissör och hade liksom alltid gjort ett fantastiskt proffsigt jobb. Jag skulle vilja rekommendera alla, som vill ha en stunds avkoppling att gå och se och låta sig bubbla av skratt eller ta tillfället till att fundera över vad som är viktigt här i livet. Här finns inga sjuka människor. Visserligen är en blind, en kan inte gå, en kan varken gå eller äta själv och har en maskin som hjälper till med andningen, men sjuk? Nej, inte varken sjuk eller funktionshindrad, bara funktionsnedsatt. På scenen är de superproffsiga. Där finns inga hinder. Och som jag gärna påstår: en kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva. Jag lovar, jag njöt varenda minut.
Gå in på http://www.vsa-sweden.org/ eller ring 031-12 55 75 och fråga om teatern eller bli medlem och delta i verksamheten. Du kan läsa om allt VSA på hemsidan.
PS: det är också där jag har haft mina konstutställningar DS

Klockan är kvart över ett. Alltså mitt på dagen. Mer grått än så här kan det inte bli. Man kan nästan tro att hela världen utanför fönstren har somnat in och bara väntar på att något skall hända. Då gäller det ta mig tusan att ta tag i sin vardag.

Amaryllis

Trivseln måste skapas inne i kroppen. Jag slog en signal till mamma. Hon lät pigg och glad och satt och väntade på att hemtjänst skulle komma med maten. Det är bar service säger hon. Det är inte kul att ha mamma så långt bort. Hade hon bott närmare så hade jag kunnat gå över en sväng lite då och då. Nu får jag nöja mig med ett telefonsamtal och det känns trist. Jag skulle kunna sitta där och sticka på min tröja. Och vi skulle kunna äta tillsammans så att hon får matlust. Hon tycker allt går bra men det märks på hennes vikt att hon inte tycker det är så kul. Och hur kul är det att sitta och äta själv. Jag har aldrig gillat det.

Marielles ansiktsbehandling

En liten ansiktsbehandling lättar upp humöret. Min guddotter kan sådant. Ögonfransarna skall färgas och ögonbrynen. Och så skall ansiktsmask läggas för att rensa porerna, säger hon. Hon är superproffsig på massage också, så när vänsterbenet började att hoppa av spasticiteten så fick hon stopp på den med underbar massage.

Nu är städerskan från Hemfrid snart färdig. Det luktar rent överallt. Hon kommer tre timmar varannan vecka. Det är perfekt och kostar bara 740:- per gång efter rutavdraget. Hon vet hur man städar och det känns rent efter att hon gått. Min rationelle make gör det helst så snabbt som möjligt och då blir det därefter. Men det är bra som mellanstädning. Själv klarar jag inte städa alls. Jo lite men det är så jobbigt att jag är alldeles slut efter bara en liten stund. Sedan är den dagen körd. Jag kan bara ligga och läsa i soffan. Ett tag tog jag till städningen i stället för träning, men hur kul var det. Humöret fick sig en knäck. Jag har stort behov av att komma ut ur huset och få se andra människor. Träningen för 2014 får därför bli halvtimmespromenader med rullatorn runt ängen och dagiset två eller tre gånger per vecka, yoga på tisdagar och torsdagar och vattengympa på onsdagar. Planen för allt roligt har jag kvar.

Jag önskar er alla mina läsare en riktigt god fortsättning på det nya året. Tänk ett nytt år!

Nyårsfirande med ostron och bubbel

Visst känns det som en uppstart på något nytt. Ett avstamp för något som skall hända. Visst har ni väl avlagt ert nyårslöfte? Jag som älskar att planera har helt missat nyårslöftet i år. Men nu skall jag ta tag i det.

Trettondedags-aftons-firande

Julafton, nyårsafton, trettondagsafton, två födelsedagar där emellan och alla andra påhälsningar tar sin tid med förberedelser och efterdyningar. Igår var den första riktiga vardagen. Nu har alla börjat jobba och skolorna har startat upp en ny termin. Jag inväntade entusiasmen och tog det lugnt fram tills igår. Jag fick en ny telefon och det är inte fixat i en handvändning. Jag bytte från Android till iPhone. I närmare sex timmar satt vi och lade in allt som telefonen skulle fyllas med. Alla kontakter, möjlighet att komma ut på google, instagram, facebook och mail, alla böcker som jag vill lyssna på och alla bra-att-ha-appar skulle in. Telefonen har ett gummiomslag, som gör att den inte ramlar ur min hand. Jag har så dålig känsel och kraft i händerna och tappar ofta saker, så det gäller att förebygga så att inte min nya fina telefon ramlar i golvet och går sönder.

Januari i Torslanda 2014

Det är perfekt innepysslarväder och perfekt väder för utepromenader. Jag behöver inte alls vara rädd för att halka och bryta lårbenshalsen som ju är så vanligt när man som jag har dålig balans. Att det är grått och lite småduggigt stör mindre än snö och is. Var sak på sin plats. Här i Göteborg blir det aldrig någon reda med vintervädret. Kommer snön så blir det strax bara slaskigt. Och tänk så mycket pengar vi kan spara till äldrevården och skolorna om snön kunde hålla sig borta hela vintern. Allt det där vackra får vi längta efter ett tag till. Väntar man på något gott så väntar man ju aldrig för länge. Vi får njuta av det vi pyntat med inomhus så här års.

Så var det nyårslöftet och planeringen för det nya året. Som alltid måste jag träna. Det blir många promenader med rullatorn runt ängen. Rullstolen måste begränsas till långpromenader. När jag går tillsammans med andra måste jag koncentrera mig för att inte vingla omkull. Det går bättre med rullatorn, men redan efter en kort stund är benen slut och jag måste vända hem.
I vår skall den nya rullstolen hämtas ut från hjälpmedelscentralen i Mölndal. En arm skall installeras i min V-50 så jag kan lyfta ur och i rullstolen alldeles själv. Armen har jag inte fått tillstånd till ännu men jag hoppas att det inte dröjer för länge. Sedan kan jag lätt ta mig in till stan och göra allt det som jag nu måste ha hjälp till. Det skall bli skönt.

Panerad camembert på grönsaksbädd och gräddfilsås

Jag skall också få en arbetsstol med hjul att ha i köket. Sedan kan jag rulla mellan arbetsbänken, kylskåpet och spisen utan att bli alldeles slut. Som det nu är så måste jag ta många vilopauser innan maten är klar. Saker som att skala 30 potatisar till kalaset, att plocka fram allt ur kylskåpet, som skall användas i matlagningen och att plocka ur diskmaskinen är superbesvärliga arbetsuppgifter när inte benen orkar. Så 2014 skall bli ett bra matlagningssår. Då kommer jag ha användning för alla recept som ligger och väntar. Det är massor. Jag gillar att läsa recept. Tyvärr har inte mitt intresse för matlagning varit lika stort tidigare, men det skall jag ta tag i nu. Det kommer att bli mycket vegetariskt och bara lite kött. Min mage mår så mycket bättre utan kött. Det skall bli intressant att se hur länge det nyårslöftet kommer att hålla.

Fenix
Äggtempera och akryl 150×90 cm.
Pris: 3.750:-

Men det stora projektet för år 2014 är ändå måleriet. Jag läste igår igenom broschyrerna jag fått med mig från mässan. Till Domens konstskola måste jag söka i maj och till Valand i juni. Jag vågar nästan inte ens andas när jag tänker på hur det kommer att kännas den dag jag får veta om jag kommer in. Det där med att jag inte kommer in har jag inte alls lust att tänka på nu. Den ledsamheten får jag ta hand om till sommaren. Då skiner solen och jag är bättre rustad till att ta itu med nya utmaningar.