Jag vaknade pigg och nöjd i morse. Jag fixade det där med Oscarsgalan och det var faktiskt riktigt trevligt.

Mina lackskor med knyte

Mitt största problem hade jag löst med att ta på mig ett par lackskor med knytband. Lite gympastyle, men de var ju ändå i lack och passade bra till den korta glitterklänning som jag valt att ha på mig. Jag fick hjälp med att hämta maten från buffébordet av min man som satt på min vänstra sida. Till höger satt en trivsam man som närmade sig min ålder och som blev jätteintresserad när jag nämnde Strömstad och Alaska. De flesta var i 25-30 årsåldern. Killen framför mig, som var köksmästare, frågade vilka vi var och i vilket kök vi jobbade. När han väl placerat in oss i sammanhanget så var det inte så mycket mer att prata om. Vi arbetade inte i företaget, så vad fanns det då att prata om med oss gamlingar. Maten var fantastiskt god och det var en lättsam stämning. Många fick priser för att de skött sig så bra i jobbet och de blev lika glada som de vi ser på riktiga Oscarsgalor. De höll tal och tackade för utmärkelsen och sa att de inte hade lyckats med detta om de inte hade haft bra medarbetare. Precis som det skall vara. Sedan satte en orkester igång och spelade.

GPsöndag: Jenny Diski

De spelade jättebra, men superhögt. Som tur var fanns det ett rum vid sidan av där vi kunde sitta och prata med varandra, vi äldre. Ungdomarna hade jättehålligång på dansgolvet och på scenen. Visst är det roligt för oss äldre, att få vara med och se hur kul de där ungdomarna kan ha.

Jag läste i GP i morse en artikel skriven av Jenny Diski, en engelsk författare. Hon skrev om hur hon upplever att det är att vara 60+. Jag läste artikeln med ett lite vemodigt småleende. Precis så är det. Hon skriver: ”För de unga är ålderdomen ett annat land, ett land som de egentligen inte tror de skall resa till. För de gamla är ålderdomen också ett annat land, ett land som människor, skyltfönster, speglar, personbeviset, kroppens och sinnenas tillstånd, allesammans ständigt säger åt en att man befinner sig i.” Jenny Diski är 66 år. Alltså ett år yngre än jag. Hon beskriver hur kroppen använder saktfärdighet, klumpighet eller annat synbart förfall i stället för språk för att tala om för oss att vi kommit upp i åldern. Jag brukar säga att om kroppen kunde tala så skulle jag bli utskälld alla dagar.

Födelsedagskalaset fick en ny ägare

Hon beskriver också hur de där yngre använder uttryckssätt som ”Nämen, vad kul” när vi äldre svarat på frågan ”vad skall du göra i helgen” och vi svarat; ”vi skall ha besök av min syster”. Så blir det inte så mycket mera sagt om det. Vi byter samtalsämne och pratar väder eller barnbarn.
Som väl är har jag under lång tid förberett mig på kroppens nedbrytning. För mig började det redan 1996 då jag fick dianosen MS. Inget ont utan att det för något gott med sig, har min mamma alltid sagt. Jag har under de år som gått lyckats växla om min karriär. Vad nu ordet karriär betyder. Jag slog upp det i Wikipedia:
”Karriär är en persons utveckling inom arbetslivet. Att göra karriär kan innebära olika saker, såsom att klara av mer specialiserade och svåra uppgifter (funktionell karriär) eller att klara fler och fler olika typer av arbetsuppgifter (utvidgande karriär). Med karriär menar man ofta att avancera på sin arbetsplats och sin position för att nå högre lön och mer ansvar. Ofta är karriär kopplat till utbildning och kompetensutveckling. Byte av jobb är ett annat vanligt sätt att avancera i karriären.”

Även Midnatt byter ägare

Det där sista tog jag fasta på: ”byte av jobb”. Då har mitt liv varit fullt av karriärer. De första tio åren efter att jag flyttat till Göteborg från Strömstad hade jag 10 jobb. Jo, jag tycker nog att det slutade ganska bra. Efter att ha trasslat mig fram avslutade jag min första karriär med en egen revisionsbyrå. Det hade jag väl aldrig kunnat drömma om när herrekiperingen i Strömstad gick i konkurs för 30 år sedan. Vid det laget kunde jag inget om ekonomi. Nu startar jag en ny karriär. Jag har 30 år på mig. Jag är 67 år och min mamma är 97. Lever jag lika länge så hinner jag nå en ny topp. Förhoppningsvis inom konstens värld. Det gäller att sikta mot månen. Man kanske kommer en bit på väg. Varje litet myrsteg är ett steg framåt och tar man ett steg varje dag så kan det bli en hel del.