Jag fick en sådan fin present igår. Vi hade pratat om det där med att sy. En gång hade jag sömnad som mitt stora intresse. Jag sydde upp en hel kollektion. Den visades aldrig. Jag hade inte förmågan att ta det ända fram. Alla tunikor blev hängande i garderoben.
Och utsvängda byxor. I crimplene. Byxorna var ofta bruna eller mörkblå. Jag minns särskilt en tunika som var ljusgrön med lite glitter i och små klädda knappar fram. Jag hade Farah Diba-frisyr. Den där ljusgröna tunikan hade jag utan långbyxor om jag inte minns fel. I stället hade jag höga vita stövlar med snörning fram. Kanske ligger de på vinden än?
Jo, vi pratade om det där att sy. Jag berättade det i bilen på hemvägen. Jag vill trycka mina målningar på tyg. Jag måste hitta någon som har en sådan maskin. Jag skall skicka över digitalfotona. Sedan skulle jag börja sy kappor. Efter att jag berättat det så fick jag en provdocka. Den är fantastiskt fin. Jag har aldrig haft en provdocka. Trots att jag sytt så otroligt mycket. Jag hade verkligen behövt en, då för drygt 40 år sedan, när jag sydde som mest. Men nu har jag en. Det är bara att sätta igång att sy.
Tänk så mycket det finns att göra om man bara har lust. Jag har kommit igång lite segt efter nyår. Det snöar ute och mina pumpstavar står i hallen och väntar. Jag vågar inte gå ut med risk för att ramla. Min dåliga balans gör mig osäker. Tänk att jag hoppade över vattengympan idag. Det var inte alls bra. Jag ångrar det nu. Man blir seg av att inte träna. Jag trampar på min cross-trainer men det räcker inte. Lusten kommer liksom inte av sig självt. I morgon kväll blir det yoga. Måste, måste. Och mina nyinköpta dukar står uppställda. En på stativet och de andra längs väggen. Jag hoppas att jag får sova gott inatt och att spasticiteten inte tar kål på ännu en dag.
Jag hoppas att jag får vakna glad och pigg och att det första jag tänker på är att hälla upp vatten i en liten plastburk, ta fram penslarna och alla underbara färger och dra de första penseldragen direkt på morgonen. Kommer jag väl igång så funkar det. Jag måste bara sättas på spåret.
Ibland är startsträckan så förbaskat lång.