Man måste välja sin strider. Så är det när inte kroppen alltid hänger med. Jag satt och försökte få ordning på spasticiteten i vänsterbenet i går. Tre timmars lång film. Efter ett par timmar hade jag fått nog. Jag reste mig upp och sa att jag måste gå på toa. Jag promenerade iväg nerför trapporna. Vi satt högst upp på sista bänk. Väl ute i ljuset efter promenaden gick ryckningarna i benet över. Men lusten att gå in var inte särskilt stor. Det där med Wall Street och tusen gånger fuck och kuk och fitta och sätta på fruntimmer titt som tätt, som att sätta blommor på bordet för att må bra, var inte min grej. Jag som inte ens skrattar åt Seinfeldt, som är så oförarglig. Jag passade inte in där på Wall Street. Det var för mycket macho för min smak. Jag gick in igen för att se den sista halvtimman. Kanske hade filmen blivit bättre. Så var det inte men spasticiteten hade gått över och det var skönt.

Nyinköpta målardukar

Väl hemma bar vi in de tre stora dukarna som jag köpt innan biobesöket. 2 stycken 100×100 cm och en 100×120 cm och några mindre. Nu skall det bli måla av. Natalia sa att man måste måla alla dagar om det skall bli något av det. Sedan dess har jag haft dåligt samvete. Jag som går omkring och berättar för alla att jag skall söka in till konstskolan som startar i höst. Jag har nog inte förstått att man måste träna. Det är inte så enkelt att komma någonstans utan träning. Inte inom konstens värld heller. Fåglar, mera fåglar skall det bli.

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva
aquarell
Pris: 4.500:-

Man måste välja sina strider. Vi har tackat ja till Oscars-galan på lördag. Ja, det är ingen riktig Oscars-gala men näst intill. Vackra kläder, god mat och dans till orkester bjuds det på. Massor av glädje och utmärkelser till de som lyckats. Men vad hjälper det när man inte känner sig tillfreds med att kroppen inte klarar att vara så där hipp som den borde vara i sådana sammanhang. Min dåliga balans sätter käppar i hjulet för vin-drickandet och dansen. Det dukade buffébordet för också med sig problem. Hämtmat är inte min starka sida. Det finns viss risk att all mat hamnar på golvet. Har man redan vid ankomsten utmärkt sig med att gå med krycka, så är det ingen höjdare att sedan föra oväsen med porslin som sprids i skärvor över golvet. Det är inte kul att tacka nej, men man måste välja. En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva.