Klockan halv åtta i morse gav jag mig iväg. Det var kallt och mörkt ute. Jag skrapade rutorna på bilen och styrde kosan mot Mammografin. Det kändes nästan som i gamla dar. Då, när jag hade ett arbete att gå till. Det kändes faktiskt riktigt mysigt. Jag satte in en ny talbok i bilradions skåra för cd-skivor. Jag fick fyra stycken böcker i födelsedagspresent i slutet av oktober. Nu är jag inne på den sista. Jag gillar jättemycket att lyssna på talböcker när jag kör bil. Tiden känns inte så bortkastad då. Alla dessa körningar in till stan blir fyllda med något bra. För om man inte läser så anses man inte kunna hänga med i snacket liksom. Och helst skall man läsa det som alla andra läser. Ja, ja, det kommer säkert en dag då jag inte är så aktiv. Då skall jag läsa det där som jag själv gillar mest, vad det nu kan bli. Jag kanske har skrivit så mycket i min blogg så jag inte behöver andras böcker.

Talböcker

Kanske har jag blivit lite senil och tycker det är alldeles tillräckligt med att läsa om mina egna minnen.

Jag blev påmind om köerna som alltid fanns på väg till jobbet. Tiden klockan åtta till mammografin kunde jag inte hålla, men det gjorde inget. De ropade upp i den följd vi checkade in. Det går som på löpande band. Av med kläderna på överkroppen och fram till den stora maskinen. Kvinnan som fotograferade lyfte upp bröstet och drog in mig så nära maskinen som jag kunde komma. Så kördes maskinen igång. Bröstet plattades ihop. Jag lovar, det är inte alls skönt. Det är nog det enda tillfället då jag tycker det är bra med lite större hängande bröst. Det kan inte vara lätt med små bröst som skall dras in i den där maskinen. Jag sa till kvinnan att hon nog var proffs på bröst efter att ha sett så många. Hon svarade lite torrt att hon var bra på annat också. Så klart. Jag tänkte inte på det. Att hon bara skulle vara bra på bröst. Så dumt. Det var ju bara hennes jobb. Snacka om att älska sitt jobb. Fast det är inte så lätt för andra att begripa vad det är som är så roligt med jobbet och som gör att man stannar kvar i flera år. Själv har jag just ringt och talat med försäljningsavdelningen på Norstedts om vad programmen kostar om man inte har behov av att kunna upprätta bokslut och deklarationer för mer än några få företag. Det vore bättre att lägga av, men jag kan inte. Inte ännu. Snart, men inte det här året. Så har jag sagt i flera år nu. Kanske nästa. Mitt existensberättigande är i fara. Vad skall man då säga till dem som fortfarande tror att jag är proffs på företag och skatter. Men snart kan jag väl inte ens låtsas antar jag.

Jag tog en Fampyra-tablett före frukost i morse. Eftersom jag har hållit upp i nära en vecka så får jag igångkörningsbiverkningar nu. Hela kroppen känns som om jag druckit 10 koppar starkt kaffe. Visst måste det vara knark i de där pillren. Det kan vara bra att ha när vi skall se filmen om Wall Street i kväll. Jag brukar ju somna när jag sitter där i mörkret.